Det var en gång en kung ...

Jag inser att jag måste förklara en sak från mitt förra inlägg, innan det har orsakat alltför många höjda ögonbryn hos alla mina (två?) läsare.

Innan jag förklarar det, måste jag dock förklara varför jag ideligen måste förklara saker jag nyss skrev. Det är en nervös åkomma jag tycks ha utvecklat med åren. Jag skriver oerhört fort på tangentbordet, det vet alla som chattat med mig. Jag lärde mig att skriva maskin på det riktiga viset för över trettio år sedan och sedan dess har jag knattrat på. Orden på skärmen kommer lika snabbt som de gör över mina läppar, dvs ganska obetänkt ibland. Jag tänker ibland att jag borde lära mig att bli lite mer eftertänksam och kanske hålla igen någon gång emellanåt, men även den tanken flyger snabbt vidare och efterträds av andra ...

Det finns en duktig presstaleskvinna vars namn jag inte nämner, och hon jobbar inte för mig, men hon har tagit emot X antal vansinniga epistlar från mig. De flesta snabbt följda av ett ömkligt pip i stil med "OJ! Glöm det där jag skrev tidigare ..." För inte så länge sedan lyckades jag skicka iväg ett och samma pdf-dokument till henne - fyra gånger. Jag hittade hela tiden nya fel och fick skicka om. Jag svär och gnisslar tänder och lovar mig själv att jag ska lära mig att korrekturläsa ordentligt någon gång, men så blir det fel i alla fall.
Mina stackars klienter i översättarvärlden ska vi ju inte tala om. Men nu ska jag inte sitta och göra antireklam för mig själv såsom varande en slarvig och dålig översättare. Jag är faktiskt rätt bra, om jag får säga det själv. Men det är klart att det blir fel ibland.

Nu är jag redan framme vi det jag skulle förklara från början, det jag borde förklarat redan i mitt förra inlägg: Jag måste utarbeta ett nytt politiskt system.

Va? Gör man inte sånt från början? Nej, det är så här jag jobbar. Just inom fantasyn finns det ibland en populär uppfattning - jag vet att jag nämnt detta förut, vågar inte räkna hur många gånger, dock - att först skapar man världen och sedan sätter man dit några gubbar och ser vad de kan hitta på. Tolkien gick ju ännu längre, han började med att skapa ett språk, och sedan fick han fixa till en värld där man kunde tala detta språk, och så vidare. Men jag går från andra hållet. Jag gör gubbarna först och sedan sätter jag försiktigt ner dem på jungfrulig mark. De tultar iväg som ivriga ettåringar. Alla som passat ettåringar vet att de är otroligt kvicka och har extremt dåligt omdöme. Alltså ränner man efter som svettig förälder och hojtar "Nej, nej!" ideligen, vänder på ettåringen och ser honom larva iväg åt andra hållet för att undersöka någon annan del av världen, glad i hågen.

Mina romanfigurer behöver kanske inte sådan föräldrapassning, utan snarare någon som kilar i förväg och tillverkar världen åt dem, så att de inte ska trampa rätt ut i tomma intet i nästa steg. Med andra ord lägger jag febrilt plattorna i trädgårdsgången framför hjältarna medan de spatserar runt och beskådar rosorna. Jag reser berg i blixtrande fart så att de ska ha något att beskåda vid horisonten och jag häller ut hav så att deras skepp inte ska gå på grund.

Nu kan detta låta något mer heroiskt än det egentligen är. Berg och hav har man ju sett förut och jag kan enkelt låna befintlig rekvisita. Vad gäller politiska system går det ju också att knycka lite här och lite där ... hoppas jag. Jag är inte statsvetare, det får jag väl erkänna med en gång. Jag är inte ens historiker.
Det är dock här det kan skära sig lite med uppfattningen av "hur fantasy är". Tolkiens spöke ylar hotfullt i kulisserna och lämnar oss inte ifred. Jag känner mer än en fantasyskrivare som gör "världen" först och berättelsen sedan. Det är helt okej för min del, men jag anser inte att
det är en regel som även jag måste följa.
En gång fick jag äran att läsa en beskrivning till ett rollspel som någon hade satt ihop. Han var duktig och det hela var intressant. Men det var ju ett scenario jag läste, ingen berättelse. Man fick vandra genom en hel stad och kika in i några spännande butiker. Jag läste och läste. Jag väntade, automatiskt, på att något skulle ske också, på att nästa förhänge som drogs åt sidan skulle avslöja anledningen till varför allt detta skrivits. Men så fick jag påminna mig om att det alltså var ett rollspelsscenario. Det var rollspelarnas uppgift att införa lite action, inte rollspelsförfattarens.
Jag har aldrig spelat eller deltagit i rollspel, så jag vet inte riktigt hur detta går till, men jag antar att det kan vara kul.
Nå, dessvärre har jag också läst ett antal opublicerade romaninledningar som varit ungefär likadana, fast sämre. Faran med att hitta på för många detaljer om "världen" är att man hela tiden frestas att berätta om dem fast de inte behövs. Min egen metod, den omvända, har å andra sidan nackdelen att logiken till slut kan bli lidande. Nu är jag alltså hamnat i situationen att jag behöver veta mer om det politiska styrelseskicket i det land jag just har slängt ut min hjälte i. Det kommer nämligen att bli politiska förvecklingar på högsta nivå, och då är det ju käckt om jag vet ungefär vad det är jag ska förveckla.
Min mening är att detta är exakt rätt tidpunkt att skissera dessa saker. Jag behöver dem - nu. Jag får upptäcka fakta vid ungefär samma tidpunkt som mina läsare senare kommer att göra det, och det känns ju rätt trevligt.

Så nu är det dags för lite statsvetenskap light.