Alfapetknep

Dagens moraliska utmaning:
Du spelar Barn-Alfapet med en rosenkindad och glad sjuåring. Och upptäcker att du lätt får ihop ord som FAKSIMIL, JÄVLIG och GLIDSLEM.

Lägga eller inte lägga? Hrm ... man ordnar raskt ihop brickorna och lägger ut ett prydligt FEZ istället, och det tycker sjuåringen är förfääärligt lustigt.

Oh happy day!

Några lyckliga sammanträffanden idag:
1. Barnen har sportlov och måste därför inte köras någonstans.
2. Jag är "mellan uppdragen" för första gången på ... nnggg ... evigheter.
3. Snöstorm. En svinigt kall östanvind som nyper grymt i kinderna om man skulle våga sig ut, men är rätt mysig att titta på om man är inne!

Ja, ut måste man ju, hundägare som man är. Hunden har ju sin präktiga päls, men han såg lite lidande ut till slut. Han fick snöklumpar i tassarna, jag fick pilla loss. Själv var jag så präktigt klädd som det bara gick, jag var varm och go i min jättestora vindjacka och hade ordentligt med kängor, mössa och vantar så jag hade det riktigt bra. Det kändes som om jag var inne fast jag var ute, liksom. Förutom det där med vinden i ansiktet då alltså. Aj, det gjorde riktigt ont. Det gick bättre på tillbakavägen när jag hade vinden i ryggen och enda olägenheten överhuvudtaget var att jag fick pulsa lite genom några drivor.

Nu är vi insnöade eftersom plogen inte har kommit hit. Han brukar inte dyka upp förrän det har slutat snöa, men det ser ju ut att dröja ...

Alltså, det som var riktigt lyckligt i sammanhanget var att jag fick tid att pyssla MED MIN ROMAN! Hurra hurra hurra! Det blev inget nyskapande för jag var fullt upptagen av att rota i anteckningar och strukturer. Berättelsen flöt bättre än jag hade vågat komma ihåg, men eftersom jag velar angående en del praktiska punkter var det förstås en del jättelika logiska missar. (Och hur ska jag få ihop det?) Och så är det ju en hel del sjok som inte är skrivna alls ännu, och så är det fortfarande den där betänkliga känslan av att det inte är någon riktig glöd i handlingen. Men det får bli som det vill med den saken. Jag får satsa mer på glöden i nästa bok då, den här tar ju löjligt mycket tid.

Av bara farten skissade jag upp en novell i Writer's Café, och innan jag visste ordet av hade jag skrivit en massa rader i den. Wow, bara sådär liksom. Det är en sorglig sf-novell, i stort sett bara ett "what-if" av det lite tråkigare slaget, och jag vet inte hur den funkar som novell. Men det var roligt att det ändå gick såpass lätt att få ner några ord.

Jag blev i alla fall lycklig över att få greja lite med det här igen, även om det innebar att jag glömde skriva några fakturor.

Kakelugnen som vi för ett år sedan planerade att bygga under 2006, den är alltså inte ens påbörjad. (Skorstenen blir ett stort problem att få till, och nu är vi inte längre överens om vilken typ av spis vi ska ha, egentligen.) Men ett fat med värmeljus kan ju faktiskt till nöds åtminstone påminna om en brasa ...

Och tiden går och vattnet stiger

Över en månad har gått sedan min förra bloggpostning.
Varför? För att jag inte har haft något att skriva i bloggen. Den skulle handla om mitt författande och det finns alltså inget att säga för inget har hänt på den fronten. Jag måste få ordning på livet snart, komma ikapp ... Ibland får jag lust att resa bort, till ett ställe där det saknas rutiner och gamla vanor, för där är det enkelt att skapa något helt nytt. Det är väl därför det är skönt att komma bort ibland, men alla kan ju också inse att man inte behöver resa för att genomdriva en förändring. Det som behövs är lite djärv tankeakrobatik.
Men minns tulipanarosen.

Jag får sätta mig ner och planera, med penna och papper alltså. (ELler datorn.) Någonstans, på något sätt, måste det gå att klämma in lite skrivtid igen. Nu har berättelserna börjat förfölja mig igen.

För övrigt kan jag notera att rapporterna om klimathotet gör mig skraj på allvar. Det som upprör mig mest är strutsmentaliteten som jag tycker sprider sig omkring mig: "Om något utmålas som tillräckligt skrämmande kan det inte vara sant."
Okej. Den mardrömsvision som en del förutsägelser kommer med, kan alltså inte vara sann just för att den är så mardrömslik.

Jag brukar inte vara pessimist, men jag kan inte låta bli att tänka "tänk om det faktiskt är sant den här gången? Vad gör vi då?" Jag har inte varit rädd för fågelinfluensan. Jag var inte rädd för millenieskiftet, eller när den där konstiga AIDS-paniken spred sig en gång i tiden - minns ni? - och det gick rykten om att man kunde få HIV av myggor. Men jag blir rädd när jag hör om halterna av koldioxid i vår atmosfär. Jag blir orolig för vad som ska hända med Golfströmmen. Och framför allt blir jag orolig över alla som inte verkar begripa allvaret i detta.
Det retar mig att man faktiskt kan göra något åt detta och att ingenting kommer att göras förrän det är för sent. Att det blir själva dumheten som sänker mänskligheten, och att det inte hjälper om man reserverar sig ...