Bloggen ligger och vilar. Författaren har blivit stum.
Jag är ledsen, det har varit en eländig tid. Knappt hinner man hissa tillbaka flaggan i topp, så åker den ner på halv stång igen. Det är mycket som gör ont just nu, mycket sorg, mycket som är väldigt svårt att förstå.
Jag tror att bloggen ska få tiga i ytterligare någon vecka medan jag begrundar livet och försöker hitta orden igen. Livet går trots allt vidare, man hämtar sig.
Följande undersköna musikstycke tillägnas dem som lämnade oss mellan hägg och syren.
2009-05-24
2009-05-17
Jaha
Jag hade visst både rätt och fel. Prickade in två av tre i topp 3, det var ju inte så illa. Island tvåa som jag trodde. Sverige kom på plats 21 och inte 17, men jag kan ju försvara mig med att Sverige faktiskt låg på nr 17 under en stor del av omröstningen ... :P
Grattis Norge men ... jag är ledsen, men jag fattar inte riktigt. Tyckte inte låten var så särdeles. För mycket norge-etno. Eller ja, om man ser till konkurrensen som minsann inte var direkt överväldigande, så. Den dög väl, men inget jag fastnade för. Förresten, någon som minns ett bidrag i svenska melodifestivalen 1976 som hette "Ola mä fiola"?
Vilken låt jag själv faktiskt tyckte var bäst? Storbritannien. Så originell är jag. Grekland hade roligaste scenshowen. Och bäst av allt av var akrobaterna i inledningen.
Grattis Norge men ... jag är ledsen, men jag fattar inte riktigt. Tyckte inte låten var så särdeles. För mycket norge-etno. Eller ja, om man ser till konkurrensen som minsann inte var direkt överväldigande, så. Den dög väl, men inget jag fastnade för. Förresten, någon som minns ett bidrag i svenska melodifestivalen 1976 som hette "Ola mä fiola"?
Vilken låt jag själv faktiskt tyckte var bäst? Storbritannien. Så originell är jag. Grekland hade roligaste scenshowen. Och bäst av allt av var akrobaterna i inledningen.
2009-05-16
Filosofisk klurighet
Ikväll vinner Grekland ESC. Island kommer tvåa och Norge trea. Sverige kommer på plats 17.
Oj, vad fel jag kommer att få.
...
Bra, jag kommer definitivt att få rätt i något av mina påståenden ovan. Vad skönt det är att alltid ha rätt.
(Ja, jag kommer att få fel också men det är smällar man får ta ... )
Hoppas att ingen tror att jag gillar någon av ovan nämnda låtar, för det gör jag inte. Jag bara sitter och gissar.
Oj, vad fel jag kommer att få.
...
Bra, jag kommer definitivt att få rätt i något av mina påståenden ovan. Vad skönt det är att alltid ha rätt.
(Ja, jag kommer att få fel också men det är smällar man får ta ... )
Hoppas att ingen tror att jag gillar någon av ovan nämnda låtar, för det gör jag inte. Jag bara sitter och gissar.
2009-05-13
Jo, men klart att jag tittade
Dottern skulle ju se ESC-semin. Då fick jag också göra det. Jag har nog aldrig, säger aldrig, sett en sämre semifinal/final i ESC. Först grimaserade jag, sedan skrattade jag, mer och mer.
Malena Ernman? Kändes löjligt överlägsen i sammanhanget. Jag kan fortfarande inte med låten, men hon är ju det charmigaste vi har skickat till ESC på år och dag, jämte The Ark förstås. Och sista tonen i låten är ju, som tyskarna skulle sagt, spitze!
Jag tror fortfarande på placering 17.
Island? Jag förstår inte hypen, det lät ju bara som ... ja, något liknande. Vitryssland hade lånat Christer Sjögren och en massa vita lakan, festligt. Det turkiska numret var en hemskt blek kopia av Sertabs suveräna vinnarlåt från 2003. Tydligen en av vinnarfavoriterna i år - voffodådå?
Jipee! För att citera en vän: ESC börjar bli en parodi av sig själv.
Men nu lyssnar vi lite på Sertab, bara för att jag nämnde henne.
Malena Ernman? Kändes löjligt överlägsen i sammanhanget. Jag kan fortfarande inte med låten, men hon är ju det charmigaste vi har skickat till ESC på år och dag, jämte The Ark förstås. Och sista tonen i låten är ju, som tyskarna skulle sagt, spitze!
Jag tror fortfarande på placering 17.
Island? Jag förstår inte hypen, det lät ju bara som ... ja, något liknande. Vitryssland hade lånat Christer Sjögren och en massa vita lakan, festligt. Det turkiska numret var en hemskt blek kopia av Sertabs suveräna vinnarlåt från 2003. Tydligen en av vinnarfavoriterna i år - voffodådå?
Jipee! För att citera en vän: ESC börjar bli en parodi av sig själv.
Men nu lyssnar vi lite på Sertab, bara för att jag nämnde henne.
2009-05-10
Årets ESC
Det drar visst ihop sig till årets ESC-spektakel igen. Den här gången är mitt intresse sådant att jag inte hört ett enda av bidragen, förutom det svenska. Inte något. Frågan är om jag kommer att titta, jag tror inte det.
Det som förundrar mig är att det fortfarande finns folk som tar detta skämt på allvar, som tror att det spelar någon roll hur "vi" placerar oss, som pratar taktik och ära och faderullan. Den här tävlingen går inte ut på någonting. Vinnaren får minimal eller ingen hjälp i sin fortsatta karriär. Röstningen är ett stort skämt och har inget, säger inget, med kvaliteten att göra. Det kan visserligen vara lite underhållande att se själva finalprogrammet, men resultatet förefaller mig vara jämförbart med resultatet i "Så ska det låta". Alltså, vem bryr sig?
Det svenska bidraget ... jag är ledsen över att behöva säga att jag inte gillar det. Jo, jag gillar opera, på riktigt alltså. Jag gillar Malena Ernman riktigt mycket. Jag gillar till och med den där suspekta musikformen som ibland kallas symfonisk discorock. Men det går någon slags gräns vid operadisco. Jag förstår för övrigt inte de entusiastiska röster som säger att äntligen skickar vi någon som kan sjunga också. När gjorde vi inte det? Lena Philipson kan sjunga. Martin Stenmarck kan sjunga. Carola Häggkvist kan sjunga. Ola Salo kan sjunga. Charlotte Perrelli kan sjunga. Malena Ernman kan också sjunga, javisst. Vi skickar något som sticker ut? Slovenien skickade en operadiscolåt 2007. Det dyker upp operasångare med jämna mellanrum i den här tävlingen.
Jag skådar i min kristallkula och får fram följande: Malena Ernman kommer till final och hamnar där på sjuttonde plats. Take it or leave it, jag har alltså inte hört de andra bidragen. Jag har förresten ofta jättefel i de här sammanhangen. Eller också är det resten av världen som har jättefel, jag föredrar att se det på det viset ...
Här kommer det bidrag jag gillade bäst förra året. Det kom på nittonde plats, men blev ändå en hit i Sverige. Sångaren påminner mig om någon, vem det nu är ...
Det som förundrar mig är att det fortfarande finns folk som tar detta skämt på allvar, som tror att det spelar någon roll hur "vi" placerar oss, som pratar taktik och ära och faderullan. Den här tävlingen går inte ut på någonting. Vinnaren får minimal eller ingen hjälp i sin fortsatta karriär. Röstningen är ett stort skämt och har inget, säger inget, med kvaliteten att göra. Det kan visserligen vara lite underhållande att se själva finalprogrammet, men resultatet förefaller mig vara jämförbart med resultatet i "Så ska det låta". Alltså, vem bryr sig?
Det svenska bidraget ... jag är ledsen över att behöva säga att jag inte gillar det. Jo, jag gillar opera, på riktigt alltså. Jag gillar Malena Ernman riktigt mycket. Jag gillar till och med den där suspekta musikformen som ibland kallas symfonisk discorock. Men det går någon slags gräns vid operadisco. Jag förstår för övrigt inte de entusiastiska röster som säger att äntligen skickar vi någon som kan sjunga också. När gjorde vi inte det? Lena Philipson kan sjunga. Martin Stenmarck kan sjunga. Carola Häggkvist kan sjunga. Ola Salo kan sjunga. Charlotte Perrelli kan sjunga. Malena Ernman kan också sjunga, javisst. Vi skickar något som sticker ut? Slovenien skickade en operadiscolåt 2007. Det dyker upp operasångare med jämna mellanrum i den här tävlingen.
Jag skådar i min kristallkula och får fram följande: Malena Ernman kommer till final och hamnar där på sjuttonde plats. Take it or leave it, jag har alltså inte hört de andra bidragen. Jag har förresten ofta jättefel i de här sammanhangen. Eller också är det resten av världen som har jättefel, jag föredrar att se det på det viset ...
Här kommer det bidrag jag gillade bäst förra året. Det kom på nittonde plats, men blev ändå en hit i Sverige. Sångaren påminner mig om någon, vem det nu är ...
2009-05-05
IQ-befriat
Puckobluff nr 2 (se nr 1 nedan) hittar man på Facebook. [Fotnot: Facebook är inte självt upphovet till dessa applikationer utan påpekar att de är externa.] Där finns många s k quizzar, dvs idiotiska små frågor som mynnar ut i mer eller mindre skämtsamma svar. Sånt kan man roa sig rätt länge med. Hela tiden frestas man att testa sin IQ också. Tryck här. Javisst, varför inte göra det också? Jag faller till slut för det, man är ju fåfäng (och så kvalar jag tydligen in i Mensa, enligt inofficiella uppgifter i alla fall).
Testet är misstänkt enkelt - om man nu inte tycker att "vad är hälften av en fjärdedel av en femtedel av 20000?" är jättesvårt att räkna ut - och på slutet stöter man inte på det sedvanliga "Publicera" utan uppmanas uppge sitt mobilnummer om man vill ha svaret på SMS. Nä, varför skulle jag vilja det? Jag känner att jag har alla rätt på detta så jag är förstås nyfiken. Men jag klickar på "Fortsätt"-knappen utan att fylla i numret.
Nej, då börjar programmet envisas. Uppge ditt telefonnummer om du vill ha svaret på SMS! Men ge er då. Plötsligt upptäcker jag att det står en himla massa rader finstilt längst ner på sidan också. SMS:et till mig kommer att kosta 15 spänn. Dessutom tecknar man sig i och med detta för en abonnemangstjänst där man har "rätt" att genomföra x antal sådana här larviga tester för x antal pengar inom ett antal månader. Nu börjar det plocka på här, va. De får mitt telefonnummer och tar sig i och med detta rätten att dra en massa pengar från mitt kontantkort. Detta skrivet med en text som knappt går att läsa och som jag, dumt nog, inte ens såg vid första anblicken.
Men öh, detta sades det ju inget om i början! Inte ett pip om avgifter och abonnemang, de ville bara ha mitt telefonnummer ...
Jag lämnar hastigt sidan. Min IQ får jag inte reda på, men vi säger väl att den var tillräckligt hög då. Facebookprogrammet hämnas genom att påstå att en del av mina fb-vänner kallar mig idiot, men sånt får man väl ta ... Men precis som i förra fallet med telefonförsäljaren, känner jag mig mest idiotisk som inte genomskådade det hela direkt. Förra året var det en person som lurade mig i flera månader med trevliga mail innan jag insåg att jag råkat ut för en mytoman och puckofant. Brr.
Nu tillägnas alla världens puckofanter följande låt. Lite tråkig video, hihi, men texten är fortfarande väldigt bra:
Testet är misstänkt enkelt - om man nu inte tycker att "vad är hälften av en fjärdedel av en femtedel av 20000?" är jättesvårt att räkna ut - och på slutet stöter man inte på det sedvanliga "Publicera" utan uppmanas uppge sitt mobilnummer om man vill ha svaret på SMS. Nä, varför skulle jag vilja det? Jag känner att jag har alla rätt på detta så jag är förstås nyfiken. Men jag klickar på "Fortsätt"-knappen utan att fylla i numret.
Nej, då börjar programmet envisas. Uppge ditt telefonnummer om du vill ha svaret på SMS! Men ge er då. Plötsligt upptäcker jag att det står en himla massa rader finstilt längst ner på sidan också. SMS:et till mig kommer att kosta 15 spänn. Dessutom tecknar man sig i och med detta för en abonnemangstjänst där man har "rätt" att genomföra x antal sådana här larviga tester för x antal pengar inom ett antal månader. Nu börjar det plocka på här, va. De får mitt telefonnummer och tar sig i och med detta rätten att dra en massa pengar från mitt kontantkort. Detta skrivet med en text som knappt går att läsa och som jag, dumt nog, inte ens såg vid första anblicken.
Men öh, detta sades det ju inget om i början! Inte ett pip om avgifter och abonnemang, de ville bara ha mitt telefonnummer ...
Jag lämnar hastigt sidan. Min IQ får jag inte reda på, men vi säger väl att den var tillräckligt hög då. Facebookprogrammet hämnas genom att påstå att en del av mina fb-vänner kallar mig idiot, men sånt får man väl ta ... Men precis som i förra fallet med telefonförsäljaren, känner jag mig mest idiotisk som inte genomskådade det hela direkt. Förra året var det en person som lurade mig i flera månader med trevliga mail innan jag insåg att jag råkat ut för en mytoman och puckofant. Brr.
Nu tillägnas alla världens puckofanter följande låt. Lite tråkig video, hihi, men texten är fortfarande väldigt bra:
Hur många lurade du på jobbet idag då, mamma?
Telefonen ringer, det är någon som vill tala med "marknadsansvarig" på vårt ena företag. Jag stönar inombords och bereder mig på att bryta svadan med det vanliga "nej tack, vi är intresserade" så snart det går. Dessa telefonförsäljare gör mig snart vansinnig, och jag tycker att deras säljteknik blir allt mer påstridig och tröttsam. Det börjar bli jobbigt att idiotförklaras för att man inte på stört vill acceptera vartenda frestande erbjudande som dimper ner.
Det är en trevlig ung tjej som ringer, förstås. Vad vill hon då? Jo, hon ringer från "Din Region" och vill bara kolla om uppgifterna stämmer eller om vi har gjort några ändringar. Öhö, jaha, nu ser jag till att hon använder rätt telefonnummer, bra. Vill vi verkligen inte ha med verksamheten också i registret, eller ska vi stå kvar med enbart företagsnamnet? Det kostar extra att ha med uppgifter om verksamheten. Nejnej, säger jag, inget sånt.
"OK", säger hon vänligt, "då står ni kvar med 1950 då." (1950? Är det en kod? tänker jag. Nå, skit samma.)
Och sedan kollar vi adressuppgifterna och de stämmer också.
"Bra, då har ni fakturan om några dagar ..."
Precis här börjar det bli tillräckligt sent på eftermiddagen för att till och med jag ska vakna till. I bakhuvudet surrar en del märkliga påpekanden - se tidigare inlägg om intuition förresten - och jag frågar vad det är för en faktura.
"Ja, 1950 kronor sa vi ju", säger hon ganska hastigt.
Fast väänta nu, säger den lilla rösten i bakhuvudet, vad är detta "Din Region" för något? Det är ju inte "Din Del"? Och har vi någonsin betalat något till dem tidigare? Närmare tvåtusen spänn, för att stå med i ett jävla register? Omöjligt, så jobbar inte vi i det här företaget. Och jag som skött bokföringen minns inget om sådana här fakturor. Nänänä. HALLÅ.
"Du, jag har ändrat mig", säger jag, "vi vill inte vara med i det här. Ta bort oss."
Häpen tystnad. Sedan säger hon att nämen oj, så kan ni väl inte göra, alla företag är ju med i det här, det är ju så man syns ...
"Men vi vill inte." (1950 kronor? Är du klok, människa?)
"Men det är väl jättesynd, nu när vi fått telefonnumret rätt ..." (Hej, det var ju också ett argument.)
"Vi har inget behov av att vara med i detta just nu, tack."
"Men ska jag verkligen ..."
"Ja, verkligen. Vi går med igen i framtiden om det lämpar sig då."
Djup suck.
"Ja, om det är så du vill ha det", säger hon bedrövat och så avslutar vi samtalet. (Jag får två till från olika telefoniföretag inom loppet av en kvart, men det hör inte hit. Då har jag fått upp ångan och säger bara NEJ TACK.)
Senare på kvällen berättar jag om detta för bättre hälften. "Jaha du", säger han, "det är sådana där bedragare jag har varnat dig för. Sedan skickar de något som heter 'beställningsfaktura' och sedan hotar de med indrivning om man inte betalar, så att man får vända sig till polisen för att bli av med dem." (Bättre hälften har varit avdelningschef på ett större företag, se. Han har råkat ut för detta många gånger.)
Herregud. Hon som lät så trevlig. Men vad farao är detta för jävla sätt egentligen? Ringa upp och låtsas att man redan är kund hos dem när man inte är det? "Kontrollera uppgifter", se om det blivit några "ändringar", få fakturabeloppet att låta som en kod. Okej, kära Din Region, då är det inte mer än rätt att jag namnger er i denna blogg. Era metoder stinker.
Jag undrar bara hur man kan med att ha ett sånt här jobb. Om man verkligen mår bra av det. Jag skulle inte gjort det. Jag skulle hellre varit arbetslös.
Det är en trevlig ung tjej som ringer, förstås. Vad vill hon då? Jo, hon ringer från "Din Region" och vill bara kolla om uppgifterna stämmer eller om vi har gjort några ändringar. Öhö, jaha, nu ser jag till att hon använder rätt telefonnummer, bra. Vill vi verkligen inte ha med verksamheten också i registret, eller ska vi stå kvar med enbart företagsnamnet? Det kostar extra att ha med uppgifter om verksamheten. Nejnej, säger jag, inget sånt.
"OK", säger hon vänligt, "då står ni kvar med 1950 då." (1950? Är det en kod? tänker jag. Nå, skit samma.)
Och sedan kollar vi adressuppgifterna och de stämmer också.
"Bra, då har ni fakturan om några dagar ..."
Precis här börjar det bli tillräckligt sent på eftermiddagen för att till och med jag ska vakna till. I bakhuvudet surrar en del märkliga påpekanden - se tidigare inlägg om intuition förresten - och jag frågar vad det är för en faktura.
"Ja, 1950 kronor sa vi ju", säger hon ganska hastigt.
Fast väänta nu, säger den lilla rösten i bakhuvudet, vad är detta "Din Region" för något? Det är ju inte "Din Del"? Och har vi någonsin betalat något till dem tidigare? Närmare tvåtusen spänn, för att stå med i ett jävla register? Omöjligt, så jobbar inte vi i det här företaget. Och jag som skött bokföringen minns inget om sådana här fakturor. Nänänä. HALLÅ.
"Du, jag har ändrat mig", säger jag, "vi vill inte vara med i det här. Ta bort oss."
Häpen tystnad. Sedan säger hon att nämen oj, så kan ni väl inte göra, alla företag är ju med i det här, det är ju så man syns ...
"Men vi vill inte." (1950 kronor? Är du klok, människa?)
"Men det är väl jättesynd, nu när vi fått telefonnumret rätt ..." (Hej, det var ju också ett argument.)
"Vi har inget behov av att vara med i detta just nu, tack."
"Men ska jag verkligen ..."
"Ja, verkligen. Vi går med igen i framtiden om det lämpar sig då."
Djup suck.
"Ja, om det är så du vill ha det", säger hon bedrövat och så avslutar vi samtalet. (Jag får två till från olika telefoniföretag inom loppet av en kvart, men det hör inte hit. Då har jag fått upp ångan och säger bara NEJ TACK.)
Senare på kvällen berättar jag om detta för bättre hälften. "Jaha du", säger han, "det är sådana där bedragare jag har varnat dig för. Sedan skickar de något som heter 'beställningsfaktura' och sedan hotar de med indrivning om man inte betalar, så att man får vända sig till polisen för att bli av med dem." (Bättre hälften har varit avdelningschef på ett större företag, se. Han har råkat ut för detta många gånger.)
Herregud. Hon som lät så trevlig. Men vad farao är detta för jävla sätt egentligen? Ringa upp och låtsas att man redan är kund hos dem när man inte är det? "Kontrollera uppgifter", se om det blivit några "ändringar", få fakturabeloppet att låta som en kod. Okej, kära Din Region, då är det inte mer än rätt att jag namnger er i denna blogg. Era metoder stinker.
Jag undrar bara hur man kan med att ha ett sånt här jobb. Om man verkligen mår bra av det. Jag skulle inte gjort det. Jag skulle hellre varit arbetslös.
En liten sill på villovägar
Bloggen har tagit en liten paus. Det bara blev så. Plötsligt kunde jag inte skriva längre. Det är ett ovanligt svårt fall av skrivkramp - och här skulle jag väl skriva att det var som att köra rätt in i väggen, men så är det inte alls. Snarare som att köra på en av de där spikraka vägarna som brukar skildras i en massa amerikanska filmer, och mitt därute i intet tar bensinen slut. Motorn hackar, hostar, stannar, och bilen rullar sakta ytterligare några meter och sedan är det verkligen stopp. Allt vi hör är vinden som sveper sanden över asfalten.
Jag borde kanske övergå till att göra film istället.
Jag vet inte varför det blev så, men med ens fick jag börja anstränga mig till och med för att kunna skriva brev. Alltså, jag fick anstränga mig. Skrivandet och jag är ju ungefär som havet och sillen annars. Men romanen tystnade, bloggen tystnade, den hemliga dagboken tystnade, breven blev en ansträngd uppförsbacke och jag ... ja, jag blev sittande där bakom ratten, stum och förvånad, medan sanden fortsatte att sila över vägen och så småningom följdes av en och annan rullande buske och dödens tystnad fortsatte att råda.
Det har varit ett fantastiskt vårväder och jag tog en kamera istället och gick ut i världen och tog lite kort. Sedan hade jag roligt när jag satt och fixade till dem i Photoshop; jag börjar bli bra på det verktyget nu efter alla dessa år. Överhuvudtaget har jag rätt roligt. Planterar blommor och sår fröer och fixar och donar. Men så var det detta med havet och sillen. Även en liten sill kan klara sig en stund uppe på torra land. Men den vill inte vara där, och till slut dör den ju.
Det är inte ens det att jag saknar saker att skriva om, tvärtom. Men jag verkar ha tappat bort verktygen. Meningarna formar sig inte längre snabbt i huvudet utan flyter bara omkring, om de inte direkt faller platta och döda till marken.
Men jag tänker att idag, nu jävlar alltså. Nu kliver jag ur bilen och knuffar den framför mig om jag måste, hela vägen bort till närmsta mack. Jag vill inte sitta här längre och torka ut. Jag vill tillbaka till mitt hav. Nu vill jag det! Så nu ska jag skriva igen, hur svårt det än känns. Jag ber om ursäkt om det verkar gå lite knackigt. Men vem vet, rätt som det är dyker det kanske upp en hjälte med reservdunk.
Jag borde kanske övergå till att göra film istället.
Jag vet inte varför det blev så, men med ens fick jag börja anstränga mig till och med för att kunna skriva brev. Alltså, jag fick anstränga mig. Skrivandet och jag är ju ungefär som havet och sillen annars. Men romanen tystnade, bloggen tystnade, den hemliga dagboken tystnade, breven blev en ansträngd uppförsbacke och jag ... ja, jag blev sittande där bakom ratten, stum och förvånad, medan sanden fortsatte att sila över vägen och så småningom följdes av en och annan rullande buske och dödens tystnad fortsatte att råda.
Det har varit ett fantastiskt vårväder och jag tog en kamera istället och gick ut i världen och tog lite kort. Sedan hade jag roligt när jag satt och fixade till dem i Photoshop; jag börjar bli bra på det verktyget nu efter alla dessa år. Överhuvudtaget har jag rätt roligt. Planterar blommor och sår fröer och fixar och donar. Men så var det detta med havet och sillen. Även en liten sill kan klara sig en stund uppe på torra land. Men den vill inte vara där, och till slut dör den ju.
Det är inte ens det att jag saknar saker att skriva om, tvärtom. Men jag verkar ha tappat bort verktygen. Meningarna formar sig inte längre snabbt i huvudet utan flyter bara omkring, om de inte direkt faller platta och döda till marken.
Men jag tänker att idag, nu jävlar alltså. Nu kliver jag ur bilen och knuffar den framför mig om jag måste, hela vägen bort till närmsta mack. Jag vill inte sitta här längre och torka ut. Jag vill tillbaka till mitt hav. Nu vill jag det! Så nu ska jag skriva igen, hur svårt det än känns. Jag ber om ursäkt om det verkar gå lite knackigt. Men vem vet, rätt som det är dyker det kanske upp en hjälte med reservdunk.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
