2009-03-29

Vitt glas - en novell

Följande novell är ett kapitel ur en kommande bok. Lämpligen ska man ha läst "Svart eld" först för att hänga med i svängarna. Det är inte bokens första kapitel, och det är förmodligen inte den slutliga versionen - och det är inte den bok som står närmast på tur att stappla ut i världen. Men det var det här som ville bli skrivet just nu.
Håll till godo.




Rummet hade två våningssängar. Jarga låg på den ena överslafen och kisade mot det halvöppna fönstret. Eftermiddagssolen gjorde glaset mjölkvitt och strimmigt och bildade en sexdelad fyrkant, på två sidor kantad med en skarpt lysande solstrimma, på den grovt rappade väggen bredvid honom. Fönstret var överraskande eftersom det var så smutsigt. Han hade trott att varenda vrå i vingbärarnas värld var putsad och felfri. Han hade trott det mer än någonsin när han red uppför backen mot det som kallades vingbärarstaden. Ett palats, som hans bror lite vårdslöst kallat det. Men det gick inte att överblicka ens på avstånd om man inte vred på huvudet fram och tillbaka. Långa murar, böljande över kullar och mörka träddungar. Breda, fyrkantiga torn, vita och gyllene fanor, och hus och ännu mer hus, stora och små - alla uppförda i den där sortens sten som bleknar med åren och till slut blir bländvit i solskenet. Och så lukten som genomströmmade vartenda rum och skrymsle - varm såpa på slitna stengolv, gamla böcker, svettiga stövlar med mycket läderfett. Ordning och traditioner, rutiner som nött sig ända in i väggarna. Här i elevernas hus kunde man rentav storkna av den.
Sedan kom han alltså in i det här rummet där han skulle bo under obestämd tid framöver och upptäckte att fönstren var otvättade. Det var illa ställt med en när man skrattade åt en sådan sak. Men han var snurrigare än han varit på år och dag, och därför sträckte han ut sig på sängen med armarna under huvudet och började andas. Lyckligtvis verkade hans blivande rumskamrater redan ha kommit och gått. Deras tillhörigheter var slängda på de andra sängarna, så han hade fått ta den som var över. Han sneglade lite. Resemantlar av grovt ylletyg, packsäckar utan emblem, travar med slitna böcker. Saker som inte sade honom något, saker som lika gärna kunde ha tillhört honom själv.
Bara en liten stund till, så skulle han gå ut. Samling för de nyantagna på stora gräsplanen var det sagt. De äldre eleverna var upptagna av sitt, de nya hade väl redan gått iväg för att inte komma för sent. Elevernas hus var tomt, dörrarna hade slutat gnissla, rösterna hade dött bort i fjärran. Han ville bara vila lite i sin ensamhet, i de sista ögonblicken av lugn och ro. Nu var han i sitt nya hem. Det var i alla fall det han fått veta, och nu försökte han begripa det själv. Ena stunden red han mot Radillast i Erlos sällskap och himlade sig åt dennes prat om elevantagningar och inträdesprov. Nästa låg han här, klädd i elevernas fula tunika och färdig att gå till sin första lektion.
Någon hostade utanför det öppna fönstret. Förmodligen var det en elev som satt och solade sig i gräset intill väggen och precis som Jarga tog igen sig en liten stund innan allvaret började. Det var säkert många som var utmattade just nu. Jarga gissade i alla fall att det var så, men han visste inte säkert eftersom han de senaste dagarna varit alltför omtumlad för att hinna lägga märke till vad någon annan gjorde. I huvudet surrade bilder och ljud, allt i en enda röra, men genom allt mässade Erlos röst utan uppehåll. Det hade den gjort sedan de lämnade Gömstället tillsammans.
”De andra pojkarna är mellan femton och sjutton år, så du kommer att tillhöra de äldsta. Det kommer att vara en fördel för dig. Annars måste du vara medveten om att de andra har tränat för det här sedan de var små. Underskatta dem inte.”
”Jaha, vadå”, sade Jarga och spelade dum, ”är det meningen att jag ska tävla mot dem? I så fall kan jag ju lika gärna ge ...”
”Nej, alla som godkänns blir antagna”, sade Erlo och fortsätte att prata utan att ens vrida på huvudet. ”Men naturligtvis jämförs ni alltid mot varandra. Sedan finns en antagningsnämnd som fattar det avgörande beslutet. Och tyvärr är omständigheterna sådana att du nog måste vara mycket bättre än de andra för att anses vara lika bra.”
Jarga hade redan hunnit lära sig att ju snirkligare Erlo uttryckte sig, desto surare var han. Därför svalde han det första han varit på väg att säga, men efter en stund fick han ändå öppna munnen:
”Men det säger väl allt, va? Det här är ingen bra idé, det kommer ju inte att gå, jag ...”
Jag vill inte, var det enda han egentligen ville säga. Det var ju självklart att han inte ville. Ändå fanns det ett slags löjligt tvivel inom honom, en liten röst som viskade att visst ville han. Visst hade han i hela sitt liv velat ha svärd och vita kläder och vara en alldeles äkta vingbärare. Nog var det så? Nog hade väl alla hans föraktfulla ord om vingbärare bara varit ett sätt att försöka hålla stoltheten uppe?
Men det var inte längre han som bestämde, utan Erlo. Och Erlo hade bestämt att Jarga skulle till antagningsproven och sedan bli vingbärare. För honom fanns inte några diskussioner om att vilja eller inte. Han verkade inte ens kunna föreställa sig att man kunde ha sådana funderingar.
”Det är ju bara under en tid som det kommer att vara så här”, sade han nu. ”En övergångsperiod, Jarga. Sedan blir du naturligtvis som alla andra. De vänjer sig.”
Jaså, de vänjer sig, tänkte Jarga och stirrade på hästens öron som tycktes peka som två pilar på vägen framför honom. Men jag då?
Men nu förväntades han alltså vara bäst. Bäst på något som alla utom han hade tränat på i åratal. Han fnös några gånger för sig själv bara för att markera hur jävla dumt allt detta var, samtidigt som han fortsatte att slåss mot den lilla frestande rösten som gärna ville vara bäst också. Kanske var han bra. Han hade i alla fall läst på i flera månader. Han kunde allt i de där böckerna som Erlo gett honom. Han var säkert bättre än någon annan på att kasta kniv, och han visste att hans kropp inte var som andras. På Gömstället hade han visat sin läkare hur lätt han kunde klättra i träd och gå på lina. Hon skakade på huvudet och skrattade av förundran.
”Du är rena underverket, det förstår du väl?” sade hon. Och Jarga promenerade av och an på linan och visste också att han var ett underverk, och han var glad och stolt för första gången på riktigt länge.
Men det var innan Erlo sade det där om att knäcka ben. Innan det började handla om att visa upp sig för den där antagningsnämnden och låtsas vilja bli något man inte alls var säker på att man ville bli.
För sedan stod han framför nämnden, som helt enkelt utgjordes av ett antal gravallvarliga vingbärare vilka stirrade på honom som om han varit en marknadsbjörn. Likt en marknadsbjörn fick han sedan också göra sina konster för dem. Han svarade på frågor från de där böckerna, berättade om sin familj, de saker som Erlo alltså lärt honom om hans familj, han skrev och räknade och ritade några lustiga figurer. Sedan skulle han och en massa andra unga pojkar, dem han skulle vara bättre än, ut i skogen och rusa genom en slags hinderbana, där man skulle springa, hoppa, krypa, balansera och klättra som om man hade djävulen själv i hälarna.
Nå, det gick ju rätt bra ändå. Han hade tur, det började med balansgång en lång bit och där lade han resten av skaran bakom sig. Men när han flåsade i mål stod Erlo och de andra vingbärarna där med sina stenansikten och applåderade inte ens.
Tydligen räckte det inte ens med att vara först. Han skulle visst ha varit mycket mera först. De andra pojkarna som kom efter honom fick beröm, en del av dem. Han sökte Erlos blick, men kunde inte fånga den. Under några ögonblick kom hatet över honom.
Din förbannade träbit, fattar du ingenting? Jag är den ende som har gjort det här på riktigt!
Nej, Erlo var inte nöjd med honom, det kändes. Jarga sprattlade och kämpade dagen lång och dagen därpå, och på nätterna låg han i en knölig säng i ett litet rum som kallades gästrum och var så trött att han efteråt inte ens kunde komma ihåg hur han kommit dit eller därifrån, eller vad och när han ätit.
Tredje dagen stod han i alla fall och trängdes med alla de andra i den där enorma hallen med trappor och gallerier. Det var väldigt mycket folk på plats – vitklädda vingbärare, deras kvinnor, vanliga radenare, ungdomar, gamla, alla möjliga människor, och bland dem alla de pojkar som varit med på antagningsproven. Fotsida klänningar svepte över golvmosaiken, stövlar skrapade och gneds mot varandra, skratten var på sina håll för bullrande för att låta naturliga, kvinnohänder smekte diskret smala pojknackar, tillgjorda hälsningsfraser kvittrade i luften. Sorlet var förväntansfullt, nu skulle man snart få höra resultatet från antagningsproven. Jarga såg mest i golvet, när han inte sneglade upp mot Erlos stela ansikte. Han vågade inte titta på någon annan.
Så det gick åt pipan, ville han säga. Förlåt, men jag har liksom inte hunnit öva på hästhoppning.
Men han sade ingenting, för Erlos ögon var lysande, isande blå och det betydde att han var missnöjd, och det var tydligen Jargas fel. Han var så lång, och när han höjde hakan och skådade ut över folkhopen som om han försökte stirra mot världens ände, var han oåtkomlig. Jarga sänkte blicken mot golvets mångfärgade rutor igen och kände hur det hettade i kinderna.
Förlåt Erlo, men det här var din idé, inte min. Jag gjorde mitt bästa, jag försökte verkligen.
Han tog ett steg bakåt och ville sätta sig på trappsteget han hade bakom sig. Då sköt Erlos hand ut och grep tag i hans arm så hårt att han nästan skrek. Innan han hunnit hämta sig från förskräckelsen stirrade de isblå ögonen rakt in i hans.
”Se upp var du sätter fötterna, lille bror, för du står på just den plats där vår far bröt nacken förra året.”
”Men vad bra att du berättar det för mig just nu!” snäste Jarga så högt att huvuden vreds omkring dem och Erlos solbränna blev betydligt kraftigare än förut. Jarga gned sin arm i smyg. Han visste nog varför Erlo sagt sådär. Det där hade varit en typisk örfil, bara för att lille bror inte skött sig bra nog på proven. Men kunde han nypas kunde Jarga, det skulle han ha väldigt klart för sig.
Men därefter blev det dödstyst i hela hallen. Jarga såg sig ivrigt omkring, säker på att det nu skulle bli ett slut på denna mardröm, men upptäckte sedan att samtliga hade vänt sig åt samma håll och nu bugade djupt, män och kvinnor. Han ensam stod upprätt och stirrade upp mot en liten vithårig figur i ett av de övre gallerierna, en vingbärare med röd mantel.
Kungen.
Jarga skyndade sig att också buga, innan någon fick anledning att klaga på honom även för detta, men han visste att han under ett kort ögonblick hade stuckit upp som en flaggstång bland alla böjda ryggar, och det måste kungen ha sett. Men den lille mannen smög stillsamt vidare bland pelarna däruppe och alla rätade på sig igen. Det var som om ett spöke dragit förbi, en tyst påminnelse om vad det hela egentligen handlade om. Sedan steg sorlet igen, det dunkade i golvet någonstans och en gäll mansstämma ekade genom hela hallen:
”Resultatet av årets antagningsprov är klart! Ansökande har varit ...”
Därefter följde en lång rad av namn, där Jarga uppfattade ett ”Jarga Gelessor” mitt i. Intill honom ryckte Erlo till som om alla musklerna spänts i honom. Jarga såg till sin förvåning att han blivit alldeles svettig i pannan och att ådrorna på halsen svällde. Nej, han var tydligen inte arg ändå. Han var bara nervös. Livrädd. Jarga undrade om han själv också borde vara livrädd, drog efter andan och kände att han faktiskt nästan var det också. Mannen med den gälla rösten snappade också efter luft och gjorde en kort paus. Därefter avfyrade han pilen som alla väntat på:
”Samtliga har godkänts på proven och är från och med nu antagna till elevutbildningen. Härmed tackar antagningsnämnden för sig och gratulerar alla som deltagit.”
Ett ögonblicks tystnad, och sedan kom ett glädjetjut och en dånande applåd. Jargas mardröm sprängdes med en blixt och en åskknall och han stod som lamslagen vid trappan där hans far hade omkommit och kände golvet gunga under sig.
”Å du milde tid”, mumlade Erlo intill honom, och plötsligt gav han Jarga en hård dunk i ryggen. ”Det gick!”
Plötsligt lyste han som en sol, som om han aldrig varit det minsta nervös eller missnöjd. ”Det gick, du klarade det!” sade han igen.
”Du trodde inte det”, sade Jarga som inte vågade jubla själv, trots att varenda människa i den här hallen just nu verkade skratta, prata eller gråta, gärna allt på en gång. ”Du trodde inte att jag var bra nog.”
”Visst trodde jag det!” Erlos ögon var nu blå som sommarhimlen igen, och ögonbrynen hissades upp i pannan. ”Du var strålande! Jag är stolt över dig. Det är bara det att ...” Han avbröt sig, för nu trängde sig några äldre män fram för att gratulera honom.
Gratulera honom. Som om det varit han som gnott runt som en råtta under de senaste dagarna. Jarga vände sig bort och låtsades varken se eller höra vad som hände omkring honom. Han stirrade på trappsteget där hans far tydligen hade legat och dött förra året. Och, efter vad Erlo berättat, mumlat hans, Jargas, namn för första och sista gången. Tänk om han varit här nu. Tänk om han hade vetat, gubben.


Och nu låg han här, på sängen som var hans, och försökte fatta vad som just hade hänt. Jarga Gelessor Vilihnemi, vingbärarelev. Han var sjutton år och hade just suttit på dårhuset, hade blåröda ärr från knivhugg på halsen och ännu fler ärr i själen, och här var han i vingbärarstaden med en bror som var hans ende släkting och som han inte hunnit lära känna, i en värld som han inte begrep sig på. Nu var han plötsligt vingbärarelev och förväntades med tiden dra på sig vit skjorta och svära den där förbannade trohetseden ...
Gruset knastrade därute. Någon kom gående.
”Nämen hej, Felip”, hojtade en ung, sträv röst. ”Sitter du här och latar dig? Var är alla?”
”De har nog gått iväg till samlingen. Jag är också på väg, men lite mör i kroppen är man allt”, svarade pojken under fönstret. ”Fast det är skönt att vi kan sätta igång på allvar.”
”Du var väl aldrig orolig för hur det skulle gå?”
”Nejvars”, sade Felip. ”Om man inte klarar proven har man ändå inget här att göra, eller hur? På tal om det åkte jag ju dit ordentligt. Fick dårhusfallet på halsen.”
Jarga snodde runt på sängen och lade sig på mage med hakan tryckt mot händerna. Helst hade han inte velat höra mer, men det var omöjligt att sluta lyssna nu. Felip tänkte tydligen inte alls på vad ett öppet fönster kunde innebära, utan pratade på, säkert övertygad om att alla andra redan lämnat huset.
”Jaså, du menar han ... furst Gelessors bror?” Jarga föreställde sig att nykomlingen nu slog sig ner bredvid Felip och lade benen i kors. Han lät som om han var lite äldre än Felip, men hade inte riktigt hunnit lägga sig till med de fullfjädrade vingbärarnas dryga tonfall. En äldre elev, förstås.
”Ja, vi ska dela rum”, sade Felip med en tillgjord suck. ”Så länge som det nu blir innan han åker ut. Och så ska jag bo med lille Berkin Sevelor, du vet. Han tror ju verkligen inte mycket om sig själv. Jag trodde faktiskt inte att han skulle klara proven och det gjorde visst inte han heller.”
”Vem? Gelessor eller Sevelor?”
”Berkin, menar jag. Men han krånglade sig ju igenom det hela och hann inte andas ut förrän han upptäckte att vi fått dåren till sovkamrat. Jag trodde att Berkin skulle göra på sig! Inte blev han gladare när han fick veta att Deks Geldan också skulle bo hos oss. Han är väl förresten en sådan där ... du vet, hjälpt av Fonden. Har du sett honom? Skrämde såklart slag på lille Berkin bara genom att visa sig ... Fattig som en lus men stor som ett hus.”
Ett lågt skratt kluckade därute.
”De ville väl fördela oss jämnt inför dragkampstävlingarna”, fortsatte Felip. ”Inte för att han stör mig särskilt mycket, men jag tänkte ändå att härligt, det var ju verkligen ett sällskap att hamna i. Fosko gapflabbade när han hörde det.”
Det var tyst en stund. Det mjölkvita ljuset flimrade i gult när Jarga bet ihop tänderna. Han mådde inte riktigt bra.
”Fosko, är det han, den där smale, svarthårige?” sade den äldre eleven sedan. ”Jaja, han. Lite märkvärdig av sig, va?”
”Ja, visst är han det, men han är åtminstone inte utfattig. Eller nervsjuk! Kan du fatta att man börjat plocka folk från Gömstället nu och skickar dem till proven? De flesta trodde ju inte att det var sant ens, inte förrän killen stod där med en blick som botten av en tom flaska.”
”Men var han inte rätt bra på proven?”
”Äh! Jo, visst.” Felip lät inte särskilt imponerad. ”Drillad till bristningsgränsen av guldhårige gudafursten Erlo. Det blev ju pinsamt till slut att se det. Dåren kunde citera sida upp och sida ner från hela första bandet av ’Radenisk historia’. Han hade visst lärt sig vartenda ord utantill! Vad han måste ha pluggat, stackarn! Är det inte sådana de är, en del av de där knäppskallarna? Kan rabbla lagboken fram- och baklänges och uppochner, men kan inte ta en promenad på en rak gata utan att villa bort sig, och begriper mindre av texten än en treåring skulle ha gjort.”
Han skrattade en stund. Även om resten av världen tydligen inte dög åt honom, verkade Felip vara rätt nöjd med sig själv.
”Men han har varit rätt långt nere i sörjan efter vad jag hörde”, sade den äldre eleven. ”Lösdrivare, eller hur det nu var. En hemskt konstig historia ... Då är det ju faktiskt duktigt att klara proven.”
”Det hade precis vem som helst gjort om han haft furst Erlo till bror.” Felips röst blev vass. ”När furst Gelessor vill ha det på ett visst sätt, blir det så! Det spelar just ingen roll vad han vill eller vem han befaller ... ”
”Aha, du är sur på honom.” Den andre skrattade till. ”Dina föräldrar är rätt förtjusta i honom, har jag hört! Särskilt mor din, va?”
Från Felip kom bara ett grymtande som sade det mesta om vad han tyckte om föräldrarnas smak. Jarga pressade ner pannan mot kudden och försökte att andas lugnt, men det dunkade i huvudet och stack i händerna. Eksem, hade de kallat det på Gömstället. Nervöst betingat eksem. Dårhusfallet hade nervösa utslag. Ingen ond magi, bara nerver.
Om jag hugger händerna av mig så slipper jag det, tänkte han. Och så är det väl enda sättet att hindra mig från att strypa den där skitstöveln redan före midnatt. Dela rum, va. Vi kommer fan inte att kunna dela årtusende ens.
”Jag tror att det blir bråk för att dåren kom hit”, sade Felip och lät nu riktigt dyster. ”Det sägs att elevantagningen inte gick riktigt rätt till. Om du förstår vad jag menar.”
Jarga lyfte på huvudet igen. Han mådde inte bara illa nu utan svettades också. Täcket var varmt och skrynkligt under honom.
”Vad menar du med det?” sade den andre eleven. ”Han hade rätt att pröva in och klarade proven, så vad är det då att bråka om?”
”Men han är fortfarande ett dår-hus-fall! Det måste ha varit något skumt med det hela! Folk kommer att klaga om han nu inte visar sig vara något alldeles otroligt duktig.” Felip fnös igen. ”De skulle aldrig godkänt honom om inte hans bror ... gjort något. Dragit i några trådar.”
”Säg det inte för högt bara, för då råkar du illa ut. Det är en allvarlig anklagelse att säga att de fuskade.” Felips vän hade fått något kyligt i rösten.
”Sss, alla säger det ju! Alla vet det!”
Det räckte. Jarga svingade sig ljudlöst ner ur sängen och smet ut ur rummet innan gossarna utanför fönstret lade märke till honom. Korridoren låg tyst och sval med sitt blanka golv. Han tassade snabbt iväg till dörren i bortre änden och lämnade elevhuset.
Han hade varit med om värre. Han hade varit nära att bli dräpt flera gånger, han hade blivit hatad och hatat tillbaka och varit i fler bråk än han orkade räkna till, och han borde vara härdad. Men tydligen hade vistelsen på Gömstället gjort honom blödig till slut. Kanske var han verkligen nervsjuk. Pratet utanför fönstret hade sargat honom som knivhugg och nu märkte han till sin förargelse att ögonen sved. Det var barnsligt att ta åt sig och bli så upprörd när Felip ändå säkert bara fört allas talan. Förresten hade han kanske rätt också, och det var det värsta. Det kunde mycket väl vara så att Erlo fuskat. För det enda Jarga säkert visste om sin nyfunne bror var att han var bra på dra i trådar. Ja, varför hade Erlo verkat så orolig förut? Han måste ha vetat hur pratet gick i den där antagningsnämnden. Han måste ha anat att de tänkte visa ifrån sig dårhusfallet. Kanske hade han verkligen försökt … göra något. Varför hade han annars sett så bister ut under proven? Varför hade folk gratulerat honom därinne i hallen? Det här hade inte handlat om att Jarga skulle skutta runt som en skållad ekorre i skogen. Den här antagningen hade avgjorts på ett helt annat ställe.
Men nu hade Erlo hade gått till sitt, och Jarga gick ensam för att möta de andra eleverna med en alltför välbekant, pyrande vrede i bröstet. Och så de där förbannade stickningarna i huden igen. Bara ett eksem, inget annat. Han var lika frisk som de andra fåntrattarna här. Han skulle visa dem att han var det. Något alldeles otroligt duktig. Men med sådana där idioter som den där Felip i närheten, var det ju upplagt för att det skulle bli som det brukade.
Han hade inte alls varit redo att lämna Gömstället. Erlo hade haft så fel. Det här skulle gå åt helvete.
På gräsplanen stod en stor skara ynglingar i hans egen ålder, alla klädda i de nyantagna vingbärarelevernas vadmalsgrå skjortor. Lerskjortorna. De hade klarat det första eldprovet och var antagna, och nu hann de inte njuta av segern förrän det verkliga allvaret började med lektioner och träning. Jarga hade inte gett sig tid att titta på någon av dem innan. Några stod tillsammans och pratade med varandra, men många var ensamma och sneglade vilset på de andra, på den betande fårskocken som jagats från gräsplanen, och på sina egna skarpa skuggor bland grus och tuvor. Där stod en stor gosse, större än någon av de andra, och verkade vilja krypa ihop för att inte märkas så mycket. Det måste vara den där Deks Geldan, rumskamraten. Fattig som en lus. Hur fattig kunde en vingbärare vara, och vad var den där Fonden? Och där var en ovanligt kort, ovanligt blond pojke med ängsliga blickar. Berkin Sevelor, förmodligen, för han verkade vara så nervös att han inte på något vis kunde dölja det.
De flesta trodde ju inte att det var sant ens, inte förrän killen stod där med en blick som botten av en tom flaska. Var det verkligen så han såg ut? Jarga pressade fram ett leende som han hoppades var varken vansinnigt eller demoniskt, men han kände att det förvred ansiktet. Det var som om han glömt hur man gjorde när man log. Alla verkade stirra på honom. Han tittade hastigt ner i marken istället och kämpade mot lusten att sälla sig till fårskocken och fly därifrån.
Men nu var elevernas väntan över. Ur skuggorna från de gamla bokar som skilde Radillasts kungapalats från elevernas område kom nu några vuxna vingbärare gående i samma formation som flygande gäss. De svarta mantlarna vajade i takt, skjortorna lyste så vita i solen att det stack i ögonen, minerna var allvarliga som om de var på väg till en rättegång. Mannen i täten hade ett ovanligt stort huvud. Det gungade som en tung blomma på sin stängel. Det var Danitel Pascas, vingbärarelevernas överlärare. Det var dags för det beryktade hälsningstalet.
Samtidigt var det någon som knackade Jarga på axeln. Han vände sig om och möttes till sin stora förvåning av ett förväntansfullt leende och en utsträckt hand. En stor, rentvättad hand. Det var tydligen någon som fattat mod och nu vågade ta risken att hälsa på dårhusfallet. Pojkens hår var långt för att tillhöra en vingbärarelev - nästan lika långt som Jargas eget - och fladdrade fritt i brisen. Han var ganska lång och hade breda, vackra tänder. Bland alla dessa kortsnaggade, sammanbitna gossar såg han välgörande glad och slarvig ut, den första vettiga person Jarga sett på länge. Kanske var det här någon man kunde försöka bli vän med trots allt. Lättad besvarade han handslaget, och det var starkt och rejält. Pojken fortsatte att le.
”Det är du som är Jarga, eller hur?” sade han. ”Vi ska visst dela rum, du och jag. Vilken tur, va? Jag heter Felip.”



/Ur en Namnlös Roman

2009-03-27

Vägen till helvetet kantas av adjektiv

Jaha.

Ghosthand meddelar nu att hon ska sluta skriva. I fortsättningen ska hon ägna sig åt konst som saknar ord. Kanske tavelmålning eller pantomim. Vad som helst utom ordkonst. Det har visat sig att hon inte duger till detta. Denna dag har hon upptäckt att hon suger som författare. Anledningen är denna:

Jag brukar, när jag ska hjälpa andra med skrivråd, varna för det som kallas "adjektivsjukan". När man skriver vill man uttrycka och måla i texten. Därför öser man in adjektiv i varje sats, gärna i trepack. Detta rekommenderas i de första utkasten, men sedan måste man rensa. Mängder av adjektiv ger läsaren en känsla av att tvångsmatas tills han eller hon storknar. Adjektiv är en krydda som, i likhet med vitlök, måste användas med försiktighet. Det är då de ger texten skärpa, medan överanvändning skapar motsatsen.

Jag vet, och det smärtar mig, att jag försyndat mig i denna blogg. Jag slarvar och det syns. Mitt råd till andra brukar annars vara: skriv texten som du brukar göra. Ta sedan bort ALLA adjektiv. Granska texten igen och se om något behöver läggas till. Du kommer att häpna.

Idag har jag läst sådant jag skrivit under året. Nu är mitt självförtroende på botten. Min väg till helvetet har förvandlats till ett adjektivstörtlopp.

Varsågoda och räkna nu adjektiven i detta blogginlägg, om det roar er.

Vi och Obama

Alla nytillträdda presidenter måste ändra något i Vita Huset. Det hör liksom till. Familjen Obama har en mycket bra idé, de ska börja odla ekologiskt.

Mycket bra. Bättre än nya gardiner.

Förra året gick vi ihop med ett antal grannar och skapade en ekologisk grönsaksodling. Eftersom producenter av KRAV-märkt nötkött ingick i skaran, var det inga stora problem att hitta odlingsplats och fixa en rejäl odling med ekologisk gödsel och allting. Det har varit ett fantastiskt roligt år. Syftet med det hela var nämligen inte bara att få goda, ekologiska och närproducerade grönsaker i hushållen, utan också att ha bra ursäkter för att ha det trevligt socialt. Faktum var nog att vi kanske inte förväntat oss att skörden skulle bli så praktfull som den faktiskt blev. Men vi har kört hem hela skottkärror med grönsaker därifrån. Sallad, lök, morötter, spaghettipumpa, blomkål, selleri, kålrabbi, dill, spenat, palsternackor, bönor, rödbetor ... listan kan göras väldigt, väldigt lång!
Det blir mycket god mat av sånt här. Bra om man ska ha gemensamma fester och middagar. Vi har också kunnat komplettera kalasen med gräsuppfött nötkött och egenhändigt fiskad hummer. Ja, härliga tider!

Ogräsrensning blir dessutom något helt annat om man är många som gör det samtidigt, än om man ligger hemma och sliter i en egen trädgårdstäppa. Då blir det rentav riktigt roligt. Man kan prata om allt möjligt medan man håller på, man kan ha lite god fika med sig och själva jobbet går ju väldigt mycket fortare. Sett till arbetsinsatsen som varje individ fick lägga ner, var det en makalös utdelning. Det var med andra ord nästan allt att vinna och inget att förlora på detta.

Vi har planer på att starta en egen blogg för detta odlingsprojekt, så därför kommer jag inte att prata så mycket mer om det här. Men årets fröer är nu inköpta och vi ligger i startgroparna för en ny odlingssäsong. Vi klår lätt Vita Huset vad gäller omfattning. (För övrigt gissar jag att Obamas köksträdgård blir tre gånger så stor redan nästa år, om de får bra utdelning i år.) Jag hörde att fröförsäljningen sätter nya rekord i år. Och givetvis måste någon förklara detta med "finanskrisen". Folk odlar eget för ekonomins skull. Jaha. Jag tycker att vi ska sluta fixera oss på den här finanskrisen, sluta att försöka härleda allt som händer och sker till just den. Men det är bra att folk köper fröer, det är bra att folk intresserar sig för odling. Jag rekommenderar det verkligen.

Man kan ändå inte äta pengar. Jag önskar president Obama all lycka även med detta projekt.

2009-03-18

Smileys

En bekant uttryckte nyligen sin avsky för smileys, dvs de här små figurerna som numera kryddar alla elektroniska texter. Den här, till exempel:

:)

Som en liten replik gav jag då bort en liten saga jag skrivit, en saga som består av enbart smileys. Riktigt fåniga sådana. Men är det något nytt med en bildsaga, kan man ju undra? Nä, inte precis ... Men smileyn är ändå en ganska speciell företeelse. Den är nämligen nästan helt och hållet emotionell. Det är ju därför den finns, för att pigga upp en svartvit text med känslouttryck. Att skriva en saga som enbart består av känslouttryck var därför rätt kul.

Själv älskar jag dessa små gubbar. Jag använde dem långt innan någon kom på idén att göra det i datorer och använda ordet "smiley". Någon gång på stenåldern brukade jag och mina vänner skriva brev till varandra, sådana där handskrivna saker i kuvert alltså. Jag älskade att skriva och pladdrade sida upp och sida ner, precis som jag gör idag. En kompis började stoppa in små leenden här och var i texten. Jag hängde på. Sedan dess har smileyn och jag varit förenade.

Min bättre hälft ägde länge ett par svarta shorts med en stor gul, glad smiley över ena framfickan. Alla log när han kom med dem. En dag tog han med dem till sitt dåvarande jobb, för det var en varm dag. Kort därefter skickade chefen ut ett Allmänt Direktiv per e-post om att manliga medarbetare måste bära långbyxor på jobbet. Annars kunde ju kunderna reagera. Inte för att företaget hade särskilt många kunder som sprang i korridorerna, och inte var de utlänningar i kostym heller, men ... det var väl liksom inte salongsfähigt med shorts på jobbet. Om man inte var kvinna förstås. De kvinnliga medarbetarna var givetvis välkomna att trippa runt i minishorts och solliv om de så ville. Ju kortare och tunnare desto bättre, rentav.

Ackja, så var det för tjugo år sedan och inte vet jag hur långt utvecklingen kommit sedan dess. Inte särskilt mycket längre, tror jag. Nåväl, det var slutet för den glada smileyn på det jobbet, och det tyckte jag var lite synd.

Hursomhelst, jag tycker alltså om smileys. De gör texten roligare och vänligare. Igår hyllade jag skönskriften i Lundequists Handsekreterare, men jag vill visst inte påstå att utvecklingen bara gått åt skogen sedan dess. Det finns olika sätt att lägga ner omsorg på en text, men omsorg är fortfarande omsorg, så kan vi väl säga?

Det enda jag har emot dem är när de dyker upp när man inte vill ha dem, sådana där automatiska smileysar alltså. En gång hade jag en kortare chatt med en person som visade sig inte vara särskilt bra på engelska. Som kompensation hade hon pepprat hela sin MSN med smileys, fyrverkerier och jag vet inte vad. Så istället för vettiga svar fick man ett exploderande moln som sa POFF! eller någon galet viftande gubbe som studsade hit och dit. Hela tiden. Det blev inte fler konversationer mellan oss.

Sedan kan man ju ibland bli lite orolig för att dessa förhandskonstruerade smileysar gör skribenten lat. Varför lära sig att uttrycka sig målande i en text när man kan slänga in en grimaserande gubbe istället, ungefär. Å andra sidan - ska man tala illa om smileys och liknande hjälpmedel kan man ju lika gärna tala illa om dem som lägger in ett hjärta i sina kärleksbrev också.

Jag komponerade för många år sedan en egen liten figur som jag ibland bifogar min handskrivna signatur. Min autograf är världens fulaste, men jag gillar min lilla kluriga gubbe - för den är bara min. Den som har sett den, vet hur den ser ut. Ni andra gör det inte.

;-)

2009-03-14

Jag ljög

Jag tittade visst på melodifestivalen. Skulle vara lite social med familjen, jag skyller på det.

Jösses, min hund höll på att börja yla ...

Melodifestival

Alldeles strax börjar Melodifestivalen. Precis allting låter som någonting från förra året. (Sarah Dawn Finers låt låter dessutom precis som BWO:s låt i år.) Därmed är det hela jättetråkigt och totalt ointressant för min del.

Förutom pausnumret, kanske. Det måste jag se.

2009-03-11

Go, Michael, go go go!

Michael J. Fox är en kämpe. Jag som sett sjukdomen Parkinsons på nära håll vet vad han har att tampas med. Detta hindrar honom ändå inte från att åter göra en ny TV-serie. Kan man låta bli att älska någon som ger sig på ett sådant projekt? För jag tror att det är oändligt viktigt just nu. Ja, jag tror på affirmationer som jag tidigare sagt, och kärnpunkten i den läran är att man får vad man tänker på. Fokusera på problemen och de växer. Fokusera på målen och de kommer närmare. Det är inte längre något jag tror, utan jag vet det. Därför är Michaels initiativ storartat, fler sådana behövs!

Men nu gillar jag ju honom av flera andra anledningar. Jag har en gång tidigare nämnt filmen Amadeus som en mycket storslagen filmupplevelse. Men jag har förstås andra favoritfilmer också. Det finns en som jag aldrig tröttnar på att se, för den är rent makalöst bra. Ja, bra ur berättarteknisk synpunkt alltså. Jag gillar ju att studera sånt ... Och jag vet att om man ska tala om filmer som varit viktiga och värdefulla för filmhistorien och ens egen utveckling som författare, hör det ju till att klämma i med något riktigt "smalt" och kulturellt och obegripligt, så att alla begriper hur förbannat intellektuell och bildad man är. Ja, jag skulle ju föralldel kunna dra till med "In the mood for love" här, eller något av Kurosawas mästerverk. (Allvarligt, de är mästerverk och jag pratar gärna om dem vid senare tillfälle.) Eller varför inte Kieslowski.

Men nej, jag vill istället nämna en banal hollywoodkomedi för den ungdomliga publiken. Den är charmig, rolig, har den suveränt begåvade unge komediskådisen Michael J. Fox i huvudrollen och - ett manus som tål att studeras både en och tio gånger. Se filmen, räkna antalet "onödiga" repliker och scener (som inte har någon betydelse för handlingen i fortsättningen) och ni häpnar över hur få de är. Detta manus är ett av de mest effektiva jag någonsin sett. Den som någon gång retat sig över klumpiga s k infodumpar ska titta på det här, för det är en uppvisning i elegant berättarteknik. Kombinera det sedan med ett gäng begåvade skådisar, mysig musik och Michaels förmåga att plocka komiska poänger i varje situation (det där som kallas tajming), så har ni en av åttiotalets mest välförtjänta publiksuccéer.

Jag skulle kunna analysera den dramatiska uppbyggnaden rätt länge i den här filmen, men jag avstår för den här gången. Ladies and gentlemen, I give you - Back to the future.




Ovanstående scen är en s k klassiker. Den avslutar på ett roligt vis en av filmens huvudintriger och återknyter också till huvudpersonen Martys (Fox) uppgivna replik i början av filmen: Jag kommer aldrig att få spela för en riktig publik!
Och ja, det lär faktiskt vara Michael själv som spelar gitarr i den här scenen.

2009-03-09

Fantasytid

Här kommer en liten reprisreflektion på något jag mumlade om i denna blogg redan 2006. (Varning, jag funderar på att ta bort en del gammalt material.)

Det finns en slags populär, underförstådd uppfattning att fantasy utspelar sig i "medeltida miljö". Som vanligt är det väl gamle Tolkiens fel, men också Merlins och kung Arthurs. Eller varför inte Narnia. Klassisk anglosaxisk fantasy brukar ju köra med någon slags riddartidsmiljö så det blir ofta det av bara farten. Jag har till och med sett diskussioner kring fantasyberättelser där argument som "på den tiden ..." använts. Dvs om fantasyberättelser. Så starkt är fantasy förknippat med "medeltid", de där flummiga århundradena som ingen riktigt lyckas pricka in rätt.

Jag minns inte om jag någonsin har klargjort vilken tidsepok "Svart eld" med uppföljare ska föreställa utspelas i. Nå, det är alltså inte medeltid. Det är snarare något slags vagt 1600-tal eller rentav 1700-tal. Det är ett förindustriellt och lågteknologiskt samhälle utan skjutvapen, men med en och annan hembränningsapparat. Men ju närmare man lägger sig vår egen tid, desto knepigare blir det. Det ska erkännas. Vår nutid är globaliserad och högteknologisk. Detta ställer till en hel del problem för den som beskriver alternativvärldar, eftersom den ena uppfinningen förutsätter den andra och mönstret blir allt mer komplicerat i takt med att kommunikationerna samhällen emellan ökar.

Men skriver man fantasy har man ju alltid den trygg smitväg: det är fantasy det här, gott folk, förvänta er ingen logik! Acceptera bara att det inte alltid går ihop!

För så är det, onekligen. Det går inte riktigt ihop alla gånger, men vill vi verkligen det då? Vill man skriva något historiskt korrekt finns ju risken att man går ner sig i detaljer som stjäl uppmärksamheten från annat. Det vimlar av historiska romaner där författaren blivit en aning för ivrig att demonstrera sina kunskaper om den aktuella tidsepoken. Det kan bli näranog lika irriterande som "rollspelsromaner" om det vill sig illa.
Men alternativet är alltså att vingla runt i gränslandet mellan fantasi och realism, mellan bristande logik och bristande detaljnivå. Å andra sidan brukar detta funka alldeles utmärkt i många fall - ingen ser väl ändå "Hamlet" för att få en tidstrogen skildring av dåtidens Danmark, eller?

Men att all fantasy skulle vara "high fantasy" är ju som bekant bara struntprat. Philip Pullmans "Den mörka materien" utspelas i en parallelldimension till vår nutida värld, även om denna dimension inte tycks ha kommit längre än till ett slags alternativt 1800-tal. Jonathan Strouds "Amuletten från Samarkand" utspelas i en alternativ nutid där magi är ett reellt faktum och magikerna styr i England. "Harry Potter" använder sig som bekant av en parallellvärld som existerar inne i vår egen nutid, likaså Neil Gaimans "Neverwhere".

Och "Svart eld" och "Åsnornas förbund" utspelas inte heller på det riktiga 1700-talet, utan befinner sig också i en parallelldimension till vår samtid. Det är kanske enklast att förstå den förklaringen.

Men det är nog bara dumt att gräva ner sig för mycket. Själv föredrar jag faktiskt faktaböcker när jag ska läsa historia.

2009-03-05

Bakom kulisserna

Ja, han hörde dem också. Ljudet var svagt, men tilltog i styrka, och överallt hördes förtjusta rop och springande steg. Över de dova dunsarna började nu också falska basuntoner att höras, och han fortsatte att gå tills han kom ut på Kungstorget. En skulptur med gigantiska vingbärargestalter, insnodda i en grotesk örn, reste sig mitt i torgfontänen som idag sprutade sina triumferande vattenkaskader som aldrig förr. På andra sidan torget fanns de höga murarna till palatsområdet, till höger låg domstolsbyggnaden och till vänster Furstliga Skådespelshuset med sitt lustiga, spetsiga tak, under vilket man fem dagar i veckan uppförde romantiska dramer och oanständiga komedier.

Detta torg var så stort att det i vanliga fall föreföll ödsligt som en vindpinad hed, men idag liknade det en myrstack. Åskådarna fyllde hela platsen, trängdes i varenda fönster runt torget och hängde i klasar från varje träd, till och med på fontänskulpturen trots vattenstrålarna. Jarga förstod vad mannen i luckan menat med att han behövde längre ben. Just nu såg han mest ryggtavlor och bakhuvuden.

Men musiken och trumslagen kom allt närmare och ett jubel började sprida sig i folkmassan, så starkt att det gav honom hjärtklappning. Han tog små skutt för att se något, och nu hände något på den gata som ledde ner till hamnen, ja här kom de! Standar efter standar kom uppför backen, basunerna skrällde i nya stötar och där var de gyllene vingarna, och där kom björnhuvudet, och där var ett märkligt emblem med ett spjut och några stjärnor som måste vara från Utag, och där kom nimminonernas krona med vinrankorna, och sedan kom flaggor i alla färger ihop med ännu fler örnvingar och trumslagen dånade nu så starkt över torget att det värkte i öronen. Solen blänkte i de höjda basunerna, otaliga stövelsulor trampade taktfast över gatstenen. Bakom fanorna kom ett antal sexspann med öppna vagnar, och där trängdes vingbärare och utländska furstar och kisade mot solen medan de vinkade åt alla håll med vita handflator, allt medan de skärande basunstötarna och trummornas dova boom! boom! vibrerade i åskådarnas bröst.

Jargas illamående hade nu gått över så pass att han kunde börja snegla på fontänen. Flera unga galenpannor hade redan tagit sig igenom vattenkonsterna och hängde nu däruppe, men han ålade sig förbi dem och klängde upp på axlarna av en överdrivet muskulös marmorkrigare med höjt svärd. Därifrån hade han bästa möjliga utsikt över skådespelet, och då gjorde det ingenting att han blivit genomvåt. Under honom hängde ett par unga flickor i statyns upplyfta armar. Han hörde deras upphetsade prat hela tiden.
"Fursten, kan du se honom? Ser du honom nu?"
"Nejnej, inte än… å, men där är storfursten, usch vad ful han är. Vilken mun, haha. Och har du sett kraudierna, vilket hår de har allihop! Som kopparkastruller, nästan varenda en!"
"Men där är han ju! Där! Titta… o hjälp mig, jag dör, vad han är vacker! Jag dör, han är vackrare än Mina sa, han är ju underbar!"

Jarga såg också. Skränet under honom överröstade nu till och med basunerna, och det berodde på den långe, blonde vingbäraren därnere på vagnen, han som just nu lyfte armen mot skyn och vinkade. En skog av armar vinkade tillbaka, driellastiska rosor flög genom luften, åskådarna trängdes och tryckte mot de tredubbla led av vingbärare och andra soldater som flankerade ekipagen. Bredvid den ljushårige mannen stod en leende kvinna med lång klänning och gulddiadem i håret, och bakom hans axel skymtade en annan vingbärare, småvuxen, blek och med mörkt skägg.
"Fursten! Jag har sett furst Gelessor!" snyftade en av flickorna och greps av sådan hänryckning att hon ramlade ner i fontänen.

/Ur "Svart eld"


Jag minns att ovanstående scen var väldigt rolig att skriva. Den är fortfarande lite rolig att läsa eftersom den är så späckad med referenser till verkliga händelser och platser att jag skulle hacka sönder texten till köttfärs om jag försökte förklara var alla infall kommer ifrån. En viss skillnad mot häromdagen när jag satt med en annan scen som blev stelare och färglösare ju längre jag höll på, och tills slut föll sönder i ett knastertorrt dammoln.

Det är sånt som kallas misslyckande. Jag kände mig med ens både obegåvad och fantasifull. Nå, det är ju lite roligare att hala fram det här då, om vi bortser från att det är tio år sedan jag skrev den ... Nu skriver jag meta-berättelser kring mitt pågående projekt, dvs berättelser och skildringar som aldrig kommer att platsa i själva boken, men som tydligen behövs för att jag ska kunna blåsa liv i vissa saker.

Puhu, ibland är det jobbigt, det här ...

För skojs skull kan jag i alla fall dra bakgrunden till den lilla episoden med flickorna i fontänen: 1936 var det olympiad i Berlin. En släkting till mig for ner för att titta på invigningen. Detta var före världskriget och innan världen fått klart sig vad som höll på att ske, men alltnog, ledaren i Tyskland hette alltså Adolf Hitler. Führern. Kring honom hade som bekant en sanslös propagandaapparat dragit igång. Sanslös för att vara på den tiden i alla fall. Idag har masshysteri ju blivit vardagsmat.
Det var alltså invigning, och då var det förstås kortege genom Berlins gator. Min släkting stod bland alla andra åskådare vid någon allé, fråga mig inte vilken, men där fanns i alla fall träd, och i trädet intill min släkting hade en ung flicka klängt upp. Hon pladdrade oavbrutet, hon skulle nämligen för första gången i sitt liv få se FÜHRERN! Han, Der Führer! Och när bilarna äntligen passerade och nickegubben verkligen stod där, säkerligen stel som vanligt, brast det för tösen. "Ich hab' den Führer geseh'n!" stönade hon och ramlade sedan ner ur trädet, så medtagen av denna upplevelse att hon inte längre kunde hålla sig kvar ...

Jag hörde den här historien någon gång vid något kafferep och den trillade fram ur minnet när jag skrev den här scenen. Ja, det är så man bygger scener. Man krafsar ihop gruskorn från nu och då och joxar ihop dem till något helt nytt. Någon gång ska jag berätta varifrån "storfurstens fula mun" kom, för det är också en dråplig historia ...

Fast just nu stör jag mig bara på att jag använde ordet "ramlade" och inte "damp". Tänk bara plaff ner i vattnet. Fasen också.

2009-03-04

Konstnärens ansikte

Mitt fysiska jag sitter vid skrivbordet, och en del av mig har sysslat med praktiska ting såsom översättning. (TransAKtion, transAKtion ... f-ö-n-s-t-r-e-t ...)

Resten av mig är någon annanstans. Jag har lämnat världen och gått in i den andra. Det är bra, för jag trodde att den var borta ett tag, men så är det inte. Scener och syner blixtrar förbi och just nu går det alldeles för fort för att jag ska kunna reda ut det. Kanske borde jag gjort film istället. En lång rad av mina läsare säger att "Svart eld" borde filmas och det är kanske inte så konstigt med tanke på att den var en film i mitt huvud under långa perioder. Jag brukar, när jag ger skrivråd, annars racka ner på den tekniken. Det är farligt att beskriva saker som om man såg dem på TV, brukar jag säga. Dels är det upplagt för klyschor, dels missar man allt det där inre, levande, som gör att boken fortfarande är överlägsen filmen vad gäller berättarteknik. Filmen aktiverar ju bara två sinnen: syn och hörsel. Det finns åtminstone tre till som måste vara med i en god berättelse. Dessutom kan man krypa in i skallen på än den ena, än den andra personen och delta i deras funderingar, associationer och minnen. Och viktigast av allt: använder man dessa redskap kan man visa sin individualitet och särart som författare.

Om nu det är viktigt. Det antar jag att det är, på något vis. För mig är det i alla fall viktigt - jag som inte ens vill visa ansiktet på Facebook och helst skriver fantasy, jag vill visa mitt rätta ansikte i orden istället. Jag tycker om att säga att människor har två ansikten: det där fysiska som vi först ser, det som brukar fastna på kort, ytan helt enkelt. Men det finns ett annat därunder. När man börjar lära känna någon, när man börjar se någon rätt i ögonen utan att det känns konstigt eller besvärande, händer det att det fysiska ansiktet liksom upphör att synas, likt en slöja som dras undan. Man ser rätt in på själen istället.

Vidare tror jag att alla människor upplever detta hela tiden, att detta fenomen som jag nu beskriver så högtidligt i själva verket är så vardagligt att vi sällan eller aldrig tänker på det. Eller också är det jag som kan se auror etc fast jag inbillar mig att jag inte är mer synsk än en gris (för att travestera Astrid Lindgren). Nej, så är det nog inte. Man får nog vara otroligt ytligt lagd om man aldrig kommer längre än till det yttre när man betraktar sina närmaste.

Det där ögonblicket när slöjan försvinner är alltid lika spännande, när en bekant övergår till att vara en vän. Man behöver inte ens ha sagt något särskilt djupsinnigt. Min bättre hälft har på tal om det sådana där 3D-bilder på datorn. Man stirrar på bluddret en stund och plötsligt ska man se en hund eller ett flygplan i virrvarret. Säger han, men jag känner mig bara ledsen och korkad när jag tittar, för jag ser ingenting även om jag så glor i tio minuter i sträck. Å andra sidan har jag sett en del människor djupt i ögonen och hittat en själ.

Jag vet att just jag är förhållandevis bra på att "fästa mitt ansikte" i skriften, vilket ju möjligen beror på att jag försökt träna upp den förmågan sedan jag var fem år och skrev min första bok med kletiga tuschpennor. Jag inser att alla inte kan detta. De jag brevväxlar som flitigast med är bra på det (ochjagälskarerallamerännibegriperfördetta, snyft) och det vill ju till, för det är inte roligt att visa sin själ för någon som själv gömmer sig bakom både visir och plexiglas. En förfärlig gång - som jag vet - har jag också råkat ut för att den uppriktiga människa jag trodde att jag kommunicerade med faktiskt bara var en ... bluff. Nåja, det glömmer vi.

Det finns ju föralldel många sätt att uttrycka sig; det måste ju inte vara i skrift. Men oavsett om man väljer att spela ett instrument, skriva musik, måla i olja, skriva texter eller dansa, tror jag att alla riktiga konstnärer innerst inne strävar efter att skildra sitt rätta ansikte i sin konst. Lägga ner sin själ i arbetet, som vi ju vårdslöst brukar säga utan att tänka på vad som egentligen menas med det.
Därmed inte sagt att alla som sysslar med "konst" då är konstnärer. Inte ens om de anses vara "bra". Det märks när något fattas, när det är yta men inget under. (Som jag klagade häromdagen, när man skriver en blogg och ska försöka se konstnärlig ut men faktiskt inte menar ett skit med alla utelämnade ord.) Jag tänker inte nämna några namn nu, ni kommer nog på något själva, men jag vet personer som är riktigt kända och rentav kallas stjärnor, som har noll och inget att säga. Som faktiskt inte verkar fatta vad de håller på med. Ändå tjänar de pengar och folk applåderar och tycker att det är bra. Medan jag sitter och letar efter en själ som inte verkar vara närvarande.

Men jag då? Kan jag kalla mig konstnär, jag som skriver fantasy? Fantasy är ju inte konst ... okej, den som inte vill tycka det slipper ju, men jag kan åtminstone ärligt säga att jag försöker. Att jag, om jag inte har något bättre att säga, åtminstone försöker blotta mitt ansikte i mina texter.

Så jag skriver självbiografiskt? Nej. Absolut inte. Det är nämligen en helt annan sak. Man ska inte förväxla självutlämnande med själutlämnande.

Och nu återgår jag till den blixtrande röran i mitt huvud. Den är förvirrande, men intressant ...

Fortsättning enligt plan

Det är kulingvarning i farvattnen härutanför. Detta är inte samma sak som att det råder kuling här, precis. Isen ligger envist kvar på sundet och är alldeles våt, så man hade kunnat tro att det är en stilla vattenyta man ser om den inte var mörkt isgrå, och om inte ett par svanar hade stått på den. Antingen är de Jesus eller också är det verkligen is där. Jag tycker inte att de liknar Jesus särskilt mycket, skulle väl vara den förandligade varianten då.

Den som fattade den otroliga vitsen härovan har nu lov att garva i fem minuter.

Våren fortsätter att avvakta och ändå sker framstegen hela tiden. Fåglarna tror på det här, de sjunger och kvittrar på morgonen. Kronärtskockorna jag sådde häromdagen har nu stuckit upp huvudena ur jorden, men jag satte dem lite ljusare i fönstret för säkerhets skull. Det är ju synd att påstå att solstrålarna flödar ändå. Och nyss när jag var ute var det lite vind i alla fall, av den där fuktigt kalla sorten som inte alls är trevlig.

Så stiltje råder trots sjudande aktivitet under ytan. Det är läget. Den som har ögon, hon må läsa.

2009-03-02

Not

Det här inlägget är helt oplanerat. Det intressanta med livet är ju att oväntade saker händer, och det vid de mest oväntade tillfällen och på de mest oväntade sätt ...

Ibland verkar ju också slumpen spela in på märkliga vis, men enligt affirmationsfantasterna - jag är en - handlar det ganska sällan om "egendomliga sammanträffanden". Och jag medger att det vissa gånger i mitt liv inträffat saker som fått mig att blinka till några extra gånger.

Häromdagen fick jag via ett tips från S. nys om att Staffan Scheja ska dyka upp här i närheten och spela. Jag blev ivrig och skaffade en biljett ögonaböj. Dessutom blev jag nostalgisk också, för när var jag sist på konsert med Scheja? Ja, det är väl sisådär 25 år sedan. Det var på stadsteatern i Skövde, men jag minns inte vad han spelade. Nu har jag biljetten i alla fall, det här ska bli roligt. Sedan var det lite vaga uppgifter om vad han ska spela, men pianokvartetter av Schumann (mannen med dassalockshänderna) och Brahms var det tydligen.
Oj, tänkte jag, dessa har jag nog inte hört innan, jag får lyssna in mig noga. (Det måste man göra med klassisk musik.) Men jag har inte gjort det än. Jag antar att det mesta finns på YouTube, det brukar det ju göra ...

Idag föll snön fast det skulle bli vår nu och det har inte varit särskilt uppmuntrande att kika ut. Vovven gjorde jättesöta tassmärken i snön och jag undrar om inte mina kära vinterkängor börjar bli otäta. Har ju haft dem några säsonger nu. Alltså var det bäst att inte vara ute i onödan, och så hade jag ju ändå så mycket jobb. Nu på kvällen fick jag i alla fall ett plötsligt ryck i allt innesittande och bestämde mig för att spela altblockflöjt. Det har jag inte gjort på evigheter, jag undrar om jag ens minns fingersättningen. Men en gång i tiden var jag rätt bra på det, och jag har en fin notsamling av Telemann som jag fick för mig att testa, bara för att. Någongång måste man ju pröva igen. Jag släpade fram notbacken, en sådan där gammal drickaback som duger för LP-skivor också, och började rota efter Telemann. Han var inte där, men det drällde av pianonoter som jag fick skyffla undan. Jag ärvde nämligen en jättehög pianonoter av min farfar en gång i tiden, och många av dem har fallit i bitar och kan nog kastas bort. Så jag stod på huvudet i det hela och halade upp en del rämnande rester, men överst i högen kom ett fint, oanvänt nothäfte som jag inte lagt märke till på många år. Gratulationskortet satt fortfarande fäst uppe i hörnet och plötsligt mindes jag - jo, detta var den present som min spellärarinna gav mig när jag tog studenten. Det blev aldrig av att jag lärde mig dem, för livet snurrade hastigt efter studentexamen.

Men det var rörande att se texten på kortet igen: "Lev nyfiken. Odla dina smultronställen. Lyssna. Spela."

Det är märkligt när man plötsligt stöter på en 25 år gammal hälsning på det här viset, när den liksom bara kliver fram och lägger sig överst. Särskilt som jag vet att den som skrev detta till mig avled ganska nyligen. Ja herregud, klart att jag måste lära mig de här noterna nu. De lade sig bokstavligt talat i min hand och det jag inte kan begripa är varför jag inte sett detta nothäfte på så otroligt länge, fast det stått där i backen med de andra i alla dessa år. Fast jag alltså är nere där och snokar emellanåt, i synnerhet när det drar ihop sig till jul och jag ska plånka fram "Stilla natt" igen.

Och vilka noter var det förresten? Brahms pianokvartett, den som Staffan Scheja ska spela för mig om några dagar. Det känns väldigt egendomligt att tänka på att jag haft noterna i min ägo sedan jag såg honom sist, ungefär, och ändå har jag inte vetat om det. Men precis nu hoppade de fram.

Det ska bli spännande att höra dem. Det såg ganska svårt ut och jag måste få höra innan jag kan begripa.

2009-03-01

Första dagen ...

Hej bloggen. Det är saker i görningen här, vad gäller både bloggandet och allt annat. Jag funderade på att vara dramatisk och avsluta "En författares dagliga ..." och påbörja något nytt, men sedan tänkte jag att varför då. Det är ändå möjligt att det bara är jag själv som märker förändringen. Så jag kör vidare här.

Läget är följande: det är den första mars idag. Imorgon fyller jag officiellt år, men eftersom det är måndag då och söndag idag (alla hänger med?) föredrog jag att fira idag. Helt anspråkslöst förstås. Jag har ätit en god middag. Och här är mina födelsedagstulpaner. Suddigt foto tyvärr, men det blev fult med blixt.






Utomhus avvaktar vädret. Temperaturen ligger ängsligt kring nollan, isen som gick upp häromdagen har lagt sig igen, men vi vet att det bara är tillfälligt. Kanske kommer lite nederbörd igen, kanske inte. Naturen är just nu väldigt brun, när den inte är svart eller grå alltså. Men det är oundvikligen början på våren vi ser nu. Jag tänker lite vemodigt på mitt novemberinlägg om hur vilsamt det kan kännas på senhösten när man får kura ihop sig i skymningen. Efter denna vila kom de här pestiga vintermånaderna, och nu är det slut med dem. Nu återvänder solljuset, dagarna blir hastigt längre och plötsligt börjar det röra på sig på alla möjliga sätt. Jag väntar på att det ska börja blåsa. Det är då isen försvinner, sundet sjunger och träden susar.

Solen lyser in allt mer i huset och då är det läge för storstädning. Kan inte undvikas, så att säga. Jag skulle vilja putsa fönster, men antingen skiner alltså solen - och då blir det torkränder - eller också gör den det inte och då ... tja, då är det kallt. Det får nog vänta lite till. Däremot har jag hunnit få några frön i jorden, i sålådorna alltså.

Under veckan som kommer ska jag jobba hårt med både översättning och annat skrivande. Det är vår. Det är nu det händer.