Vilse

Jag har hamnat på en väg ihop med några romanfigurer. Problemet är att jag inte riktigt vet hur vägen ser ut, och det stör mig. Jag vet inte ens hur de ser ut, men det stör mig faktiskt lite mindre. Jag nämnde i det här inlägget något om människors två ansikten. När jag skildrar fiktiva figurer är det ofta mer viktigt för mig att veta hur de tänker och agerar än exakt hur de ser ut.

Det är ju så lätt att tro att verkligheten är något absolut. Jag flinade den gången jag läste reflektionen att allt egentligen bara är energi. (E=mc*c, jo men det vet vi ju.) Hur ofta använder vi inte uttryck som "jo, men i verkligheten så ..."? Underförstått att "verkligheten" är något finare än de s k fantasierna. Att kroppen är finare än själen, vi vet ju förresten inte om det finns någon själ eftersom den inte syns, osv.
Våg-partikeldualismen är också festlig. Den finns på elementarpartikelnivå, men det bevisar inte att den finns på högre nivåer men okej, varför inte? Det tog mig flera år att fatta det där med att en elektron är både en våg och en partikel. Jag såg skisser på elektroner - i vågform - som cirklade runt en atomkärna, dvs elektronen var överallt på en gång, men jag föreställde mig att det var en slags omloppsbana jag såg, och någonstans i den omloppsbanan befann sig den riktiga elektronen. Och hur skönt var det inte att föreställa sig ljus som små fotonpartiklar, lätta som ingenting, som kom farande som en dusch genom rymden? Så mycket enklare än de där flummiga vågorna. Mitt konkret lagda sinne gillade inte vågdelen, och jag tror att det är så för de flesta av oss.

Men nu så här på äldre da'r älskar jag de där vågorna. Jag föreställer mig att både jag och allting omkring mig är vågor, med en oprecis placering i rummet, utan några tydliga gränser mellan Här och Inte Här. Jag och hela Universum är en diffus soppa av energivågor ... det är ju underbart! Och det finurliga i den tankemodellen är att tankar, själar och fantasier är lika synliga i ett sådant universum som stenar och isklumpar. Materia och icke-materia hamnar på det viset på samma nivå.

(Fast, piper fysikern i mig, Einsteins ekvation visar att materia har jävligt mycket mer energi än icke-materia ...)

Nåväl. I mitt vibrerande våg-universum blir alltså en romanfigurs ansikte inte alltid det viktigaste. Det är det inte ens i den s k verkligheten, ju. Det har hänt mer än en gång att jag pratat länge och väl med personer som jag sedan inte kunnat beskriva, fast jag hade dem framför mig en lång stund. En del har väldigt bra ansiktsminne; jag har det inte. Ibland minns jag bara ett par ögon, ibland ännu mindre. I mina drömmar händer det ganska ofta att jag umgås med människor som jag aldrig ser.

Idag är det återigen hemskt varmt ute. (Det blir nog åska. Då får man dra ur femtioelva sladdar till bredband och telefoner och en massa andra grejor. Livet har blivit komplicerat.) Jag känner mig mosig. Jag befinner mig mer än vanligt i min suddiga vågformsmanifestation.

Mitt i malströmmen

Det var 31 grader sist jag tittade på termometern, och kanske är det ännu varmare nu. Vi hade 32,5 grader igår. Jag sitter i skuggan under ett parasoll när jag skriver detta, och jag fläktas lyckligtvis av en varm, ljuvlig bris från havet. Hoppas ingen ser mig.

Jag sitter alltså här, i glödande sommarvärme, i bikini - ja, ännu ett skäl till varför ingen borde se mig - och författar. Insvept i dofter från rosor och schersmin, medan hängmattorna snurrar i vinden, prästkragarna dränker trädgården, hunden snarkar i skuggan intill mig. Och jag söker den trance som gör att man i denna miljö kan skriva inspirerat om mörker, dimmor och mord.

Andra kapitlet till Svart eld utspelas i en vansinnig sommarhetta, och det var just det vädret som rådde när jag konstruerade det. Det var jobbigt, men inspirerande. Nu vet jag inte hur jag ska göra. Jag spelar Wuthering Heights med Kate Bush. En låt som egentligen förbrukades i förra romanen. Sa jag att Heathcliff är en av förlagorna till Jarga Vilihnemi? Eller att furst Andrej i "Krig och fred" är motsvarande förlaga till hans bror Erlo? Ja, det sa jag, fast jag minns inte när. Nå, Kates gamla dänga duger här också. Skapar rätt stämning av spöken och vansinne, så att hettan med lite god fantasi förvandlas till kalla kårar längs ryggraden istället.
Jag börjar nå trancen nu. Vänta bara. Nu blir min blick glasartad, pulsen byter tempo, märkliga scenerier drar förbi min inre syn.

Jag hoppas fortfarande att ingen ser mig.

Michael ...

Michael Jackson är död och jag har nog aldrig sett en nyhet spridas så otroligt snabbt. Det är gott och väl i klass med 9/11 ...

Naturligtvis ska alla kommentera och så ska De Cyniska kommentera kommentarerna. Fan, jag hatar cynism. Ursäkta att jag svär nu, va, men den här "konstformen" är lika avskyvärd som patetisk. Man är inte ett dugg cool för att man lutar sig tillbaka och hånar de som är mer emotionella. Man är inte ett dugg mer intelligent än någon annan bara för att man ägnar sig åt logik när andra blir, ska vi säga, irrationella.

Mina känslor inför popikonens död är faktiskt lite blandade. Han blev bara 50 år, hans liv kändes som en stor tragedi och han efterlämnar små barn och en stor familj med bröder, systrar och föräldrar. Klart att det är hemskt sorgligt. Men en del av mig känner lite lättnad också. Så sent som häromåret satt jag på nätet, någonstans, har glömt var, och käbblade lite med folk som var betydligt yngre än jag. Det handlade om MJ, alltså. Och jag kände mig lite sorgsen, för det var så uppenbart att de inte visste vem han var. Eller, såklart att de visste det, för det visste alla. Men deras bild av honom var så annorlunda mot min. Jag mindes supersuperstjärnan från Thriller-tiden (jag var i femtonårsåldern då) och jo, jag spelade fortfarande "Billie Jean" så att jag vibrerade i takt med basgången. Denna sanslöst tunga, suggestiva basgång som folk i hela världen, långt in i urskogen, lyssnat på och gungat med i.
De som var yngre kände till en helt annan Michael Jackson. Ett sönderopererat freak som satt åtalad för pedofiliska övergrepp etc. Det kändes väldigt synd att de hade den bilden och missade det där som hände på 80-talet och tidigare. Jag har aldrig dyrkat Michael Jackson, men jag har berättat för alla som ville höra på att det fanns en tid när han var större än störst och att det var ganska välförtjänt. Michael Jackson på höjden av sin karriär var superstjärnan personifierad.

Nu, i samband med hans död, tonar lyckligtvis den bilden fram igen. Alla förtjänar att bli ihågkomna för det bästa de har gjort, inte sina värsta misslyckanden.

Lilltjejen kommer till mig och säger "vet du om att Michael Jackson är död?" och erkänner sedan att hon inte vet så mycket om honom, förutom att "han såg så hemsk ut". Jag visar videon från Motown-jubiléet för henne, den med Billie Jean och moonwalken, och en MJ som är så tänd och inspirerad att det är övernaturligt. Hon tittar, rycker på axlarna. "Äh, sånt där har jag sett en massa gånger förut!"

"Men om han inte gjort det, hade du aldrig sett det", påpekar jag. "Det var han som uppfann det."

Det är ju så det är. Och plötsligt är han mer levande än han varit på en massa år. Livet och döden är knepiga saker. De är inte så absoluta som man ofta föreställer sig.



PS: Faktiskt var det inte MJ som uppfann moonwalken från början, men det var han som gjorde den berömd. Och förresten hette det inte moonwalk och förresten ... äsch.

Fildelning och sånt där

Jag såg en artikel i Aftonbladet idag som fick mig att fundera lite mer kring det här med IPRED och allt vad det nu heter. ("Allt vad det nu heter"??? Tänk, det finns människor i denna värld, däribland jag, som inte tycker att fildelningsfrågan är jordens viktigaste. Förlåt, men jag gör bara inte det.)

Men alltså, jag tror ju på det här med affirmationer. Jag tror fullständigt och stenhårt på det. Vad du sår, får du skörda. Du får det du tänker på. Javisst. (Men se upp, du tänker inte alltid på det du tror att du tänker på.)

Många, däribland en del artister och skivbolagsfolk, som är insyltade i fildelningsdebatten, tycks däremot inte tro på det här ett enda dugg. Hur ska man annars tolka deras beteende?

I ena ringhörnan har vi någon som säljer en massa skivor och som blir jättearg när folk fildelar hans/hennes låtar olagligt. Skivorna kodas och krypteras på alla möjliga knepiga vis, jurister jagar syndare likt blodhundar och förresten, ve den som filmar deras konserter ens med en digitalkamera och lägger klipp på YouTube. Det kan ju konkurrera ut ... ja, jag vet inte, men det kan ju kanske leda till förlorade intäkter någonstans! Ingen kontroll! Ruin! Död!

I andra har vi någon som helt naivt låter folk fildela av hjärtans lust, lägger ut låtar gratis och överhuvudtaget tycks gräva sin egen ekonomiska grav genom att gå miste om alla möjliga fina kontrakt och dessutom är alldeles för snäll, ställer upp gratis i olika sammanhang och givetvis inte tjänar särskilt mycket som en följd av det. Åtminstone inte på kort sikt.

Båda dessa artister vill förstås tjäna pengar. Båda vill nå ut med sin konst till en så stor publik som möjligt. Båda vill bli älskade av sina fans. Självklart - båda hävdar säkert att det är så här. Men jag påstår att bara en av dem affirmerar om det. Den andre, gissa vem, affirmerar faktiskt tvärtom. Och jag tror alltså på "metodens" riktighet och tror därför att båda kommer att lyckas med respektive affirmation.

Jag vill inte påstå att en av dessa personer har rätt och den andre fel. Jag har inte tagit ställning i fildelningsfrågan, det finns många för och emot. Men jag tror att vi alla tjänar på att alla lär sig något om affirmationer, inklusive jurister, "stjärnor" och skivbolagsfolk. Lyckosamma artister brukar faktiskt vara jätteduktiga på det här, när det gäller deras konstnärliga utövning alltså. De har visioner, det är därför de lyckas. Det är synd om de visar sig vara så tvärtom när det gäller ekonomiska frågor.

För övrigt tror jag inte att någon artist lider av att publiken filmar deras konserter och lägger ut klippen. De är ändå aldrig av så god kvalitet att de konkurrerar med "riktiga" inspelningar. Men de är bra PR, helt gratis dessutom.

Ständigt mätt

Midsommarhelgen kom och gick och jag stod i köket. Samt firade. Plockade blommor, hissade flaggan, bakade tårtor på löpande band, ordnade grillfest, var på knytkalas. Precis sådär som det ska vara, fast vi skippade det där med dans runt stången. Men jag börjar bli trött på att vara proppmätt. Nu är det bara vanlig sommar igen, men vädret vill ha fler grillkvällar och glasskiosken är äntligen öppen. Igår paddlade jag havskajak. Det var mysigt, förutom att jag undrade hur i all sin dar jag skulle kunna klämma mig ner i den där ... och hur i all sin dar jag sedan skulle kunna ta mig upp igen.

Enda nackdelen med fint sommarväder - för det är det, verkligen - är att det inte riktigt går ihop med det jag just nu skriver. Jag försöker mana fram lite äkta skräckkänsla här. Det ska vara mörkt och kallt och kusligt, och det är svårt när koltrastarna fortsätter att drilla utanför fönstret och motorbåtarna surrar så att hela fjorden är full med skummande svallvågor, kors och tvärs. Molntussarna är små och vita och rosenrabatten samlar sig nu för den kanske pampigaste blomningen någonsin. (Nu har jag nått stadiet då jag har så många rosensorter att jag faktiskt inte längre har koll på vad alla heter.)

Jag försöker påminna mig om det finns någon passage i boken där det får vara vackert sommarväder. Kanske skulle jag övergå till det istället. Mitt första utkast för det här stycket var förmodligen något av det sämsta jag skrivit på trettio år, rent berättartekniskt alltså. Men det oroar mig inte just nu. Huvudsaken är att jag får utkastet på pränt, så att det slutar att bara vara lite konstigt bludder i huvudet på mig. Jag är trött även på bludder.

Jag har dessutom fattat det modiga beslutet att göra en del skrivarbete för hand, på papper ... det behövs, av vissa skäl. Men jag brukar få skrivkramp bara av att plita ihop min egen namnteckning, så vi får se hur det går.

Midsommar

Solen skiner så medelhavsaktigt in genom fönstren så här dags på kvällen. Gardinerna fladdrar i ljumma brisar. Det är både medelhav och västkust, förresten. (Jag har aldrig varit vid Medelhavet.)
Jag får lust att lägga mig i en av hängmattorna med en lagom dålig roman. Men ... det är snart midsommarafton. Jag måste glida in i hemmafrurollen vare sig jag vill det eller ej. Någon måste planera all maten och se till att huset blir "i skick". Och problemet i år är att jag inte vet hur många gäster vi får. Det tycks kunna bli allt mellan en och nio, eller kanske ännu fler.

När andra tar ledigt, verkar det som om jag jobbar. Och lite tvärtom, ibland.

Nä, nu vill man blanda drinkar, sitta under ett parasoll och låtsas att man är smal och passar i någon ljuvlig, vit sommarklänning och att någon annan ser till att dammsuga huset, rensa ogräset och göra allt annat som jag helt enkelt inte känner för just nu. Inte nu när ordet SOMMARKVÄLL glider runt ihop med solstrålarna och motorbåtarna brummar därute på fjärden. Imorgon, eller senast i övermorgon kommer det att vara folk i varenda sommarstuga häromkring. Här vimlar av sommarstugor som står igenbommade 47 veckor om året, ungefär. Det är väldigt synd att det ska vara så. Men folk kommer åtminstone till midsommar. När man promenerar runt i grannskapet känner man doft från kolgrillar mest överallt, och har man tur hör man prat, skratt och porslinsklirr bakom en och annan syrénhäck också.

Filmintro i mästarklass

Det här är början på en av mina favoritfilmer. Studera de tre första minuterna av det. Ett av de snyggaste filmintron jag vet, det ger mig faktiskt lite gåshud av välbehag. (Och så är Katy Bates, en av mina favoritskådisar, med.)
När jag ser detta slår det mig att jag hämtat inte så lite skrivinspiration av dessa första tre minuter av denna film. En film som börjar så här kan ju bara inte bli dålig. Ja, säg den berättelse som förmår att väcka nyfikenheten snabbare än så här? Direkt i första filmrutan! En bil som fiskas ur en flod ... varför? Vad har hänt? Och sedan - bom, musiken. Ah, denna musik, som sätter stämningen på en gång, så att man genast får en uppfattning om både miljö och tidsepok fast man bara ser ett järnvägsspår. Sedan de övergivna husrucklen som direkt antyder en historia, fast man inte har en aning om vilken ännu. Mmm! Hot, vemod, komedi och stark miljöfärg fångat i två korta scener, så ska det se ut.

Det är så här jag vill berätta, fast jag bara använder ord.

Har läst boken också, men tyckte inte att den var lika bra fast den innehöll "mer". Filmen är lite klurigare berättad.

Nej, detta är ingen modeblogg

Jag köpte en ny handväska idag. Nej stopp, sätt inte i halsen, någon. Jag har fortfarande inte gått och blivit bimboblogg.

Tro inte att jag inte är materialistisk. Det är jag visst det, men just därför vill jag känna lite vördnad inför en del av mina ägodelar. Främst handväskan, då. Den förra har hängt med i snart 20 år, tror jag. Högkvalitativt och svindyrt märke, men när man slår ut kostnaden på antalet användningstimmar har den ju varit fantastiskt billig. Välsydd in i minsta detalj, det var bara låset som nu till slut hotade att lossna, och det är väl inte så konstigt med tanke på att väskan har öppnats och stängts flera gånger dagligen under dessa 20 år. 30000 gånger? 50000? Lädret var en gång ljusbrunt, men har av ålder och flitig användning blivit brunsvart och blankt. Men det håller fortfarande. Det ser ut som om det tänkte hålla i 200 år till.

Vad jag älskar utslitna ting. Ja, inte det där skräpet som blir utslitet på nolltid förstås, utan de välgjorda saker som sakta nöts ner av flitig och lycklig användning. Förra året köpte jag mig ett par löparskor, och min ambition var att slita ut dem. Nu är mönstret på sulorna borta och det börjar gå hål på ovansidan. Jag blir så himla stolt när jag ser det, för det är mina flitiga promenader som åstadkommit detta, ingenting annat. Jag tittar på en investering - ett par skor har under året omvandlats till kondition, hälsa och många sköna upplevelser. De var värda varenda krona jag betalade för dem.

I min garderob ligger fortfarande min gamla gosehund. Hon är också ganska illa åtgången. Låg ute i ett förråd i något år, och fick pälsen delvis uppäten av möss. Jag hittade henne, ryckte henne ur bättre hälftens armar när han skulle bära bort henne till soppåsen, och sedan sydde jag dit ny päls av teddytyg, slängde bort all gammal stoppning, tvättade hunden i tvättmaskinen, fyllde med ny kuddstoppning och gjorde henne fin. Mina barn blev väldigt fascinerade. Nosen på hunden är synbart nött: hon fick helt enkelt väldigt många pussar en gång i forntiden. Och den pälsen har det gråtits många tårar i. Förra året lade min dotter henne i soffan ett tag, varpå den nuvarande gosehunden - den levande - tyckte att det blev en bra huvudkudde. Tyvärr tog jag aldrig något kort när mina älsklingsvovvar från igår och idag låg där tillsammans, huvud mot huvud. Han har konstigt nog aldrig gjort minsta försök att tugga på henne.

Bättre hälften gjorde en gång ett riktigt märkligt fynd i sin fars sommarstuga, som en gång i tiden varit fattighus: en gammal trätallrik, en helt vanlig, svarvad trätallrik som rämnat i två bitar. Någon hade gjort sig besväret att laga den, mycket noggrannt med läderremmar och krampor, så att den gick att använda igen. Ett så kärleksfullt och omsorgsfullt arbete - nedlagt på en sprucken trätallrik. Sådana gester talar mycket för sig själva, och det gör att denna fattigmanstallrik nu är långt mer märkvärdig och dyrbar än ett aldrig så påkostat porslinsfat från Royal Copenhagen. Ja, jag tycker om att titta på blankslitna bruksföremål och sönderkramade nallar. De har så många historier att berätta. Och nu undrar jag vad jag ska göra med min gamla handväska, den som nu får pensionera sig. Alla som har har sett mig, har nog sett denna handväska också, för jag går knappt någonstans utan den. Den borde kanske slängas ... men det bjuder mig lite emot. Snart, kanske. Jag lägger undan den så länge, och säger tack kära vän, för långvarig och trogen tjänst!

Jag tycker att märkeshysteri ofta kan vara direkt fjantigt, och jag vet inte vad modebloggarna egentligen syftar till. Är man hela tiden på jakt efter nya prylar kan man ju inte vara särskilt fäst vid dem man redan har, så denna totala materialism blir paradoxalt nog också en märklig icke-materialism, där saker konsumeras och sedan försvinner i glömska igen. Men jag tycker om märken i det att jag tycker om god kvalitet, när saker håller i åratal, i vissa fall i generationer. Och jo, även jag vill förnya garderoben ibland ... men framför allt vill jag älska de saker jag har eller får, utan att dränkas av dem.

Första dagen är den bästa

Idag var det skolavslutning och på hemvägen sa jag till mina barn: "Det här är sommarlovets bästa dag, för än har vi inte förslösat ett ögonblick av det."

Gud vad klok jag är. Kanske skulle man tillämpa den visdomen på hela livet: detta är första dagen på resten av mitt liv och det är den bästa dagen eftersom jag ännu inte förslösat någon tid av resten av mitt liv.

Jag brukar så här års bli avundsjuk på alla som tar studenten eller slutar någon annan skola. De befinner sig i det allra häftigaste skedet av livet: allt ligger framför dem. Ingenting är omöjligt! Eller borde inte vara omöjligt. Tyvärr verkar många ha tappat modet i onödan, eller begränsar sig alldeles för mycket. Jag har t ex ett antal gånger hört repliker i stil med "jag skulle vilja jobba som veterinär, men här i Bakvattnet finns det ju inga såna jobb och förresten kommer jag väl inte in på utbildningen, så jag får väl hitta något annat jobb."

För det första får man välja vilket som är viktigast - att bo kvar i Bakvattnet eller att ha drömjobbet. För det andra finns det många vägar fram till vissa mål. Bingo på en annons i Platsbanken behöver ju inte vara det enda. Det gäller att ringa in vad i drömjobbet som tilltalar en mest. Det är kanske inte hela jobbet, det är kanske bara någon del av det, som man kan uppnå på annat vis än att bli just praktiserande smådjursveterinär. Påfallande många, har jag upptäckt, har snarare en dröm om ett idealiskt svenssonliv än en dröm om ett visst jobb. I det idealiska svenssonlivet ingår förstås ett hyfsat välbetalt och trevligt jobb med ett antal semesterveckor och löneförmåner etc etc. Men det gör ju att man direkt ryggar inför "drömjobbet" om det visar sig innebära dålig ekonomi, knepiga arbetsvillkor, eller villkoret att man måste flytta 75 mil för att få det.
(Den som vill bli författare ska t ex vara medveten om att h*n måste hitta en annan inkomstkälla också, och därmed får man sedan stå ut med hånet att få sitt älskade yrke nedgraderat till "hobby" av en omgivning som anser att lönearbete är den enda existerande jobbformen.)
Jag ska inte sitta här och vara snorkig och påstå att det är något fel i andras drömmar. Ingen dröm är finare än någon annan. Men det är viktigt att man vet vad man egentligen vill, för då ökar sannolikheten att man också uppnår det. Det är ju lite synd om man har en officiell dröm (som låter flashig och bra) och innerst inne egentligen vill något annat, som man kanske skäms lite för att erkänna.

Kick-off för inspirationen

Som jag redan nämnt någonstans i den här bloggen har jag samlat på mig alla möjliga skrivtips genom åren. Jag brukar dela ut dem till alla som vill höra på, och därmed verkar jag väldigt erfaren och klok. Faktiskt har jag prövat rätt mycket av det jag förmedlar, även om jag inte själv kommit på det.

Samtidigt sitter jag nu här och har rapporterat om en förskräcklig skrivkramp. Jag som är så full med goda råd om hur man häver sådant. Idiotiskt, eller? Ja, mycket idiotiskt. Men kanske också ett bevis på att skrivkramp, liksom många andra likartade tillstånd, kanske inte är så triviala som man först kan tro. Vi är inga maskiner, vi lever förhoppningsvis ett liv och det går upp och ner, och med det humöret och energin.

Så är det, men kanske framgick det nyligen på bloggen att jag också blev så trött på det här kramptillståndet att jag bestämde mig för att komma tillrätta med det. Jag älskar ju att skriva. Jag kan överhuvudtaget inte föreställa mig ett liv utan skrivande, det skulle kännas förslösat. Så jag började fundera på om jag inte skulle ta och använda något av de här förträffliga råden själv?

Vill man skaffa sig rejäl kramp och dessutom mindervärdeskomplex säger man till sig själv: "nu ska jag skriva en novell. Och den ska vara bra. Hm, vad ska jag nu skriva om?"
Rätt gissat, där blir det tvärstopp, åtminstone för mig. Fantasilösheten lägger sig som ett tungt lock över en så att man förvandlas till en pannkaka under det. Man kommer ju inte på något. Ännu värre blir det om man läser alla dessa böcker om skrivteknik: skriv den berättelse som ligger inom dig och ropar på att bli skriven! Skriv om det som känns mest angeläget för dig!

Herregud, det är väl kul för den som verkligen har en berättelse som ligger där och skriker. Men jag tror faktiskt inte att alla har det sådär spontant bara. En del sitter som jag och stirrar rätt ut i luften och känner paniken komma krypande: tänk om jag har slut på idéer? Tänk om jag är världens tommaste människa? Jag lider inte tillräckligt i mitt liv, mitt liv är faktiskt väldigt tråkigt präktigt. Jag och mitt liv duger inte. Jag har inget att säga. Inget alls på hela taget.

(Som bekant brukar detta inte hindra folk från att blogga, men ändå va. Nu talar vi om att skriva skönlitteratur.)

Nu till trösten: ingen har någonsin slut på idéer, lika lite som vi har slut på drömmar när vi sover. Och uppslag saknas egentligen aldrig. Problemet är att de faktiskt väller över oss i sådana mängder att vi inte kan sortera dem, och då får vi känslan av att de inte finns. Det är möjligt att man börjar hitta ett och annat, men då kan man få svårt att välja - vilket är bäst nu då? Är det säkert att jag inte slösar bort min tid på något omöjligt projekt nu och försummar något bättre?

Skrivkrampen börjar på detta vis omdefiniera sig till igångsättarångest. Och det finns ett fantastiskt knep att åtgärda detta och där att faktiskt ... sätta igång. Sådär bara? Just precis, faktiskt bara så!

Det är med skrivande som med hundrameterslöpning - det går bättre om man har ordentliga startblock. Något att ta avstamp från. När man väl är igång brukar det gå av bara farten. Det man behöver för att komma tillrätta med skrivkrampen är således några sådana startblock. Det behöver inte alls vara något märkvärdigt. De behöver inte ens vara riktade mot målet från början. Huvudsaken är att man får fart på benen, sedan kan man faktiskt byta riktning om man så vill.
Ett sätt är att få några ord att improvisera kring. Man väljer t ex ett substantiv, ett adjektiv och ett verb, helt slumpmässigt, och så börjar man bygga meningar kring dem - så många som möjligt, tills något inom en lossnar och man fortsätter att brodera kring någon av dessa meningar. Själv tycker jag emellertid att det är lättare att improvisera kring en bild. Den kan föreställa exakt vad som helst - en byggnad, ett föremål, en tavla, ett träd. Man stirrar på bilden några ögonblick, och om inget klickar i skallen redan där, börjar man beskriva det man ser. Häromdagen slumpade jag fram ett foto på en långbent vadarfågel. Efter några sekunders förstummad stiltje började jag beskriva den miljö som fågeln kunde tänkas befinna sig i. (Man får ljuga precis hur mycket man vill i det här läget.) Det blev en fågelsjö, och sedan dröjde det förstås inte länge innan det befann sig ett lik i vassen. Jag är ju jag. Jag hade väldigt roligt en lång stund. Det blev faktiskt en slags historia. Faktum är att jag inte har misslyckats en enda gång när jag prövat den här metoden, och det har jag gjort väldigt flitigt under de senaste veckorna.

Det gör inget om man snabbt lämnar ursprungsämnet. Man får som sagt byta riktning. Precis allt är tillåtet, man har inga skyldigheter. Det bilden syftar till är att vara de där startblocken, ingenting annat. Det måste inte bli en tiosidors novell eller ett helt romanuppslag av det hela. Det kanske bara blir några meningar ändå. Det måste inte vara någon perfekt struktur eller någon klämmig poäng på slutet, ingen berättelse i egentlig mening. Det hela övningen går ut på är att man ska komma igång och känna att det visst inte saknas idéer. När jag gör det här, brukar det börja trögt (och innan jag skrivit första ordet tänker jag "den här gången går det inte!") men efter fem-tio raders menlöst hattande plockar jag upp något och plötsligt är jag igång i alla fall. Är bilden komplex och knepig får man minska sitt fokus och bara använda sig av någon enda detalj. Man kan faktiskt dra ihop en skröna om en knapp också. Fråga H.C. Andersen, han skrev ju sagor om både synålar och galoscher. Det gäller bara att granska knappen och börja ställa frågor: vem gjorde den här? Är det en knappfabrikant eller en hantverkare? Vem sydde dit den? Varför? Varför valdes denna form och färg? Hur lossnade knappen? Vad hände med den då? Vilket plagg satt den på? Vem bar det plagget?
Och så vidare. Alla kan komma på svar till sådana här frågor. Alla svar är trådar som leder en vidare i terrängen. Följ dem bara.

Det roligaste med den här metoden är att jag i princip aldrig vet i förväg var jag ska hamna. När jag börjar skriva har jag oftast inte den minsta aning om vad som väntar om hörnet. Jag blir lika häpen varje gång. Man blir faktiskt berättelsens första läsare, lika väl som dess skapare.

Bilder är alltså något som får igång mig. Det finns andra alternativ också, förstås: tjuvlyssna på ett samtal på bussen och stjäl några repliker, börja lek med dem. Välj en slumpvis rubrik i dagstidningen. Öppna en slumpvis vald bok, slumpa fram en sida och en mening, skriv av halva och gör sedan en egen fortsättning. Använd texten i en låt. Det finns många varianter och alla syftar på ett och samma - att komma igång. Däremot vill jag varna lite för alltför komplicerade inspirationskällor. Vill man skriva en fantasyhistoria är det inte någon bra idé att använda en annan fantasyhistoria eller -film som avstamp. De hjulspåren är redan uppkörda och det enda som händer är att man gör dem ännu djupare. Nä, plocka något litet vardagligt föremål istället ... och undvik ringar, förresten ...

Sedan finns det ett problem till för den ovane skribenten, och det är att våga också. Man får inte bli rädd för det man själv skriver, man får inte börja med någon slags självkritik mitt i lekandet och undra om uppslagen är för larviga eller skrivtekniken för dålig. För en lek är det, och den är väldigt underhållande om man vågar släppa på självcensuren. Man ska inte kräva att det ska bli något "säljbart" av det hela, det viktiga är att man är igång och märker att det varken saknas inspiration eller idéer. Framför allt är det viktigt att man har roligt.

För är det inte roligt att skriva kan man ju lika gärna göra något annat.

Definitionen av begreppet "bra"

Jag håller på att leta mig tillbaka igen. Bloggen fick ta en paus medan jag ägnade mig åt att hantera Livet (och tyvärr också Döden) en tid.

Kanske blir någon glad nu när jag berättar att jag mitt i alltihop lyckades besegra skrivkrampen, så jag har producerat små noveller på löpande band här en tid. Men mer om detta senare.

För drygt en månad sedan var jag på filmpremiär - Hannah Montana The Movie! Ja, jag vill inte precis påstå att jag darrade av spänning inför detta. Men damerna i mitt sällskap gjorde det, för de är nio år och de hade räknat dagarna i säkert ett halvår. Jag vet hur det känns. Jag var lika pirrig inför mitt besök på Jesus Christ Superstar som dessa tjejer var inför att se sin stora idol i en riktig långfilm.

Det var ett roligt biobesök för tjejerna blev inte besvikna. De var stormförtjusta och försäkrade efteråt att filmen varit ännu bättre än de trott. Och nu dånar soundtracket i högtalarna här i huset ...

Men i samband med filmen kollade jag förstås på en del recensioner och resultatet gjorde mig rätt fundersam. Några kritiker fattade vad det handlade om och konstaterade att "filmen passade målgruppen". Målgruppen var alltså i det här fallet just sådana tjejer som dem jag hade i mitt sällskap. Men andra hade en inställning som fick mig att undra vad i hela friden de höll på med. Det är ju som om jag skulle börja recensera en match i amerikansk fotboll, jag som inte vet ett smack om reglerna och dessutom tycker att sport är vråltråkigt. Värst var den kvinna - jag minns inte vilken tidning det var - som tyckte att filmen var "iskallt hollywoodspekulerande" (eller något i den stilen) och fruktansvärt dålig och förutsägbar, även om "målgruppen verkade vara förtjust". Sedan lade hon till att hon inte var särskilt uppdaterad på moderna ungdomsfilmer överhuvudtaget. Bra, varför skickar man en sådan person att skriva en recension om en sådan film? Borde hon inte hållit sig till cineastiska experiment gjorda före 1975 då? Man ska inte ta betalt för att skriva recensioner om sådant man inte begriper sig på!

Jag gillar inte riktigt denna överlägsna attityd som många vuxna proffstyckare har gentemot den s k målgruppen. Tjejer i låg- och mellanstadieåldern är också människor. Ja, de kommer förmodligen att växa ur den rosa perioden. Ja, de kommer om några år att ta avstånd till sina gamla idoler och kanske rentav tycka att de är dåliga. Men det de tycker nu betyder ju också något. Barndomen är inte någon slags vänteperiod inför vuxentiden, den har ett värde i sig. (Något som inte minst Astrid Lindgren förstod.) So what att jag som förälder kanske tyckte att filmens konsekventa slapstickskämt i längden blev lite tjatiga. So what att intrigen inte direkt bjöd på överraskningar och att det dessutom finns en del s k manusluckor. So what att jag inte säger till mina jämnåriga att de inte får missa den här filmen. Det var inte jag som var målgrupp. De här tjejerna skulle förmodligen inte uppskatta en film av Quentin Tarantino. Hannah Montana-filmen är gjord för dem och de tyckte om den; alltså är den bra.

Eller vad är "bra"? Det kan man faktiskt grubbla lite på. Det finns en del rockgrupper som hyllas till skyarna av kritiker och en stor publik, medan jag lyssnar och tänker "vah?" Jag får inte ut något alls av det hela. Själv älskar jag The Arks musik medan min bättre hälft står totalt oförstående. Jag vet inte vem av oss som har rätt, eller om det finns något som är rätt. Men om ett konstnärligt verk görs med goda intentitioner och det finns ett antal mottagare som faktiskt gillar det, kan man väl kalla det bra. Det finns ändå ingenting som gillas av alla. (Och det som gillas av många brukar kallas "populistiskt" ... )

Ska jag som vuxen medföljare tycka något om filmen? Tja, jag kan väl säga så här: jag har faktiskt sett sämre. Och jag rekommenderar den gärna till alla barn, särskilt tjejer, i "målgruppen". Den är välgjord, filmfotot är faktiskt fantastiskt vackert emellanåt, den är oförarglig och helt befriad från sex, svordomar och plumpa rasist- och överviktskämt. Någon recensent har beskrivit Miley Cyrus "som Britney Spears fast bättre" och det stämmer ju rätt bra. Jag kunde sagt att den inte innehåller våld heller men det är inte riktigt sant ... en av filmens roligaste scener består av ett slagsmål mellan divorna Hannah Montana och Tyra Banks i en skoaffär ... Samspelet mellan Miley och hennes far är påfallande bra; det märks att de faktiskt är far och dotter även på riktigt.

Största invändningen är att man nog måste ha åtminstone elementära kunskaper om handlingen i TV-serien för att helt kunna hänga med i handlingen. Det har jag, eftersom jag bor under samma tak som "målgruppen", vilken sällan missar ett enda avsnitt ...

Och medan jag sitter och älskar musik med The Ark och Per Tengstrand och tycker att det är jättejättebra, sitter min lilla tjej och älskar det här precis lika mycket. Det är henne väl unt. Jag älskar henne, och därför blir jag glad av det här. För övrigt borde hela världens rockstjärnor vara avundsjuka på Miley Cyrus, för ingen har väl sötare och gulligare fans än hon.