Motionera med stil ...

Jag har blivit motionär på senare tid. Eller, det började faktiskt redan i januari i år. Under ett ovanligt frustrerat ögonblick tog jag en extra promenad en sen kväll bara för att jag inte kom på något annat att göra. Efteråt konstaterade jag att det ju faktiskt inte hade känts så illa. Så denna stund, som inte var någon av de roligare i mitt liv, ledde på sikt till något riktigt bra.
Eftersom jag har hund kan man ju tycka att jag redan borde promenera rätt flitigt. Men det jag nu gjorde var att göra promenaderna dubbelt så långa. 5-6 kilometer blev 10-12. Resultatet var häpnadsväckande. Jag blev riktigt förbannad på mig själv när sanningen gick upp för mig - att jag innan dess hade mått riktigt dåligt utan att ens fatta det själv. Man sitter där på sin stol, dag ut och dag in, och man tycker att det mesta är rätt okej, men ändå är det något som gnager i en, en slags gryende olust, och man blir tröttare och tröttare. Sedan börjar man knata runt i omgivningarna. Kilometer läggs till kilometer, mil till mil. Och plötsligt händer det saker inom en, som om man vaknat upp ur en ovanligt jobbig dröm. Det går lättare att röra sig, att andas, att tänka. Det är möjligt att ingen annan kunde se någon förändring i början, men jag gjorde det. För mig blev det en dramatisk skillnad.
Promenerandet minimerades under sommaren, särskilt de där dagarna när det var både 30 och 34 grader varmt ... men nu är jag igång igen. Lågt räknat har jag avverkat en bit över 30 mil sedan slutet av augusti. 300 kilometer. Häromdagen blev jag lite smårusig mitt ute på landsvägen, för jag spelade glad discomusik i min walkman och kände mig så märkligt upprymd och pigg - efter ungefär åtta kilometers promenad - att jag plötsligt fick för mig att öka tempot. Jag har en sån lång raksträcka just där, och den kan vara lite småtråkig. Alltså kunde jag ju lika gärna öka.

Jag började springa.

Men det skulle jag inte ha gjort. Inte bara för att min lilla vallhund fick för sig att det var en kul lek och började hänga mig i byxbenen, utan för att jag plötsligt påmindes om varför jag verkligen hatar, HATAR att jogga.
För det första är jag för tung för det. Jag tror att jag har blivit smal och spänstig och den illusionen håller bra tills jag börjar springa. Då vrålar ben, knän och fötter VAD I HELVETE SYSSLAR DU MED? till mig. Det blir våldsamt tunga dunsar ner på asfalten och det gör ont. Det gör faktiskt fruktansvärt ont. Sedan ... ja, det är pinsamt att skriva det, men det skumpar. Man känner sig ungefär som en flodhäst. Hela världen skakar, det känns som om det blivit jordbävning eller nåt ... Har man något plagg som sitter minsta lilla fel lär man snabbt känna av det. Jag fick avbryta experimentet efter sisådär tjugofem meter, och då hade jag inte ens fått pulsen att öka. Annars minns jag att det var den som hotade att döda mig förr i världen, när jag faktiskt kunde jogga flera kilometer i bästa fall. Dessutom lade jag mig med tiden till med ovanan att börja kräkas under mina löprundor. Inte av trötthet, utan det var liksom hostningar som kom fel. Det lär finnas folk som är skapta på det viset.
Dessutom är jag en av världens mest talanglösa löpare. Möjligen kunde jag forsa om tanter med rollatorer under min storhetstid, men mycket mer var det inte. Jag kom alltid sist, hur mycket jag än kämpade och slet. Jag var alltid den som gav upp först, orkade kortast sträcka, behövde mest tid att träna upp mig på. Ja, jag har andra talanger, helt visst. Jag har tränat balett i halva mitt liv och kan fortfarande (nästan) gå ner i spagat och sådana där saker. Men långlöpning, det är tydligen inte min grej. Ack nej.
Så där passerade mitt idrottsliv revy under sekunderna Då Jag Sprang. Dessutom fick jag ont i ena hälen och i knät. Jag som vandrat trehundra kilometer utan att få ont någonstans någon gång, jag gjorde mig illa på tjugofem meters löpning. Aj! Ack! Nä, nu återgår jag till mina civiliserade prommisar. Ambitionen är att jag ska hålla på med detta under de närmaste 45 åren så jag får väl anpassa mig efter det.

Fast jag fick faktiskt göra en riktig spurt häromkvällen. Spurter är något helt annat än joggning, av någon anledning. Sådana klarar jag, i alla fall i några meter ... Jo, vi skulle iväg på knytkalas hos grannarna. Själva bidrog vi med krabba och hummer som fiskats här under den gångna veckan. Ska man äta skaldjur behöver man bra redskap, och därför tog vi för säkerhets skull med husets största förskärare, ett verkligt mordiskt vapen modell större.
Bilen hade redan startat när jag lämnade huset med denna förskärare i näven. För att familjen skulle slippa vänta i onödan sprang jag så fort jag kunde längs vägen upp till parkeringen. Vevande armar och denna jättekniv i högsta hugg - som klippt och skuren till huvudrollen i "Psycho".

Tur att grannarna inte såg mig. Eller, det var ju nästan synd. Författare i träningstagen, yeah, yeah!