Kronologi är ute

När jag skriver en scen är den som en liten ö i vattnet. Det blir en liten historia, väl avgränsad, isolerad. Sedan gör man en ny ö i närheten, men ändå helt skild från den första. Man gör kanske ännu en. Och så håller man på, och låter dem sakta växa och breda ut sig åt olika håll. Till slut, det är det man hoppas, snuddar de vid varandra och kommer med tiden att växa ihop.

Detta är moderna tiders berättarteknik. Man kan såklart ta det kronologiskt också, rakt fram från början till slutet. När man fått dit det magiska ordet - SLUT - vet man att man är färdig. I stort sett. Fast vi har ju blivit så amerikaniserade förstås, så vi törs inte längre skriva vilka ord som helst. Kvällstidningarna fnissar som upphetsade tanter i bibelstudiegruppen åt någons "nip slip". Det fanns annars en tid när vi inte direkt gjorde rubriker av sånt i Sverige, så det här är något importerat.

Och SLUT kan man kanske inte heller skriva längre utan att det blir lite besvärat.

Men det beror kanske också på berättartekniken. Den har börjat bli allt mer lik funktionsprogrammering, fast mer nästlat förstås. Det som händer på ena ön kommer snart att vävas ihop med den andra. Idealet är att de alla så småningom flyter ihop till en enda kontinent.

Då ser man snart ut som en riktigt smart författare, med samma koll på läget som Gud. Om man bara berättar rakt upp och ner, däremot - tja, då har man visst bara fått fatt på en bra historia. Inte mycket mer.

Nu har jag skrivit samma kapitel i två olika versioner. Samma handling, helt olika framställning. Det känns lite tokigt, men jag måste känna mig för. I Svart Eld gjorde jag det också, fast där behöll jag båda versionerna - både kapitel 2 och kapitel 3. Jag vet inte vad jag ska skriva härnäst, vilken "ö" som ropar mest på mig. Jag vet bara att jag inte har lust att skriva kronologiskt. Bokens sista mening är skriven för evigheter sedan. Vissa teman ska strös ut som saltkorn i andra scener. Så jag hoppar, hit och dit, och tror att jag så småningom ska få ihop min kontinent.

Det här inlägget skrev jag offline tidigare idag. Jag måste alltså stänga av Internet för att kunna författa. Men det är ju under författandet som jag funderar på vissa frågor, inte fem timmar senare. Och det har börjat störa mig att jag måste använda sisådär hälften av min totala arbetstid, varje dag, enbart åt att försöka hitta rytmen i berättandet.

Det känns som om jag är en ovanligt kass berättare som får jobba dubbelt så mycket som alla andra för att få ett åtminstone hyfsat resultat.