2010-02-01

Ögonblick då kameran inte är med

En anhörig, nu inte längre i livet, älskade att säga "det där var ett sånt där ögonblick då kameran inte var med". Vad han menade med det var förstås att det var synd att man inte tog ett kort av den händelsen, eller en filmsnutt. Fast man kan ju tolka det alternativt också - som att en kamera, om den varit med, inte skulle ha hängt med i svängarna, inte kunnat fånga det som verkligen hände.

För det finns verkligen stunder som inte kan fastna på någon inspelning och inte kan återges efteråt. De finns bara där och då, kanske bara några ögonblick. Jag var alltså på konsert i veckan - Per Tengstrand och Malmösymfonikerna. De spelade Tjajkovskijs första pianokonsert, den där välkända i B-moll, och sedan spelade MSO själva Brahms' fjärde symfoni. Denna kallas ibland "symfoniernas symfoni". Jag vet inte om jag alldeles håller med, jag har hört andra symfonier som varit väl så gripande. (Beethovens femma, någon?) Men en upplevelse var det sannerligen, och återges kan den inte heller. Jag har lyssnat på den ett flertal gånger på YouTube och ... nja, nä, de sista två satserna har liksom inte satt sig. Jag fick ge upp försöken att forma en melodi och en bild av alla toner, jag lät mig bara föras med i tonbruset och det var i och för sig rätt enastående det också.

Vi hade, genom en del omständigheter, fått platser på första raden. De anses ju inte alls som de bästa. På rockkonserter vill man ju stå längst fram, helst så att man, om möjligt, kan få lite ögonkontakt med artisterna och känna sig Sedd för en stund. Men på en klassisk konsert fungerar det inte så. Där är musikerna förhoppningsvis så djupt inne i det de gör att de knappt lägger märke till publiken. Så ska det vara, och publiken strävar därför efter att sitta mitt i salongen, där ljudbilden är som allra bäst.

Men Malmö konserthus är verkligen förlåtande, det sägs att det inte finns några dåliga platser. Där, på mittsektionens första rad, hade vi en upplevelse vi knappt sett maken till, jag och mitt sällskap. Det kändes som om vi satt mitt inne i orkestern. Med en symfoni som Brahms' fyra är det sannerligen omvälvande.

Men nu var det Per och Tjajkovskij jag skulle berätta om. Det var det jag kommit dit för, och det var det som sedan dess fått mig att lulla omkring med ett fånigt, euforiskt leende. En duktig violinist ser alltid ut att ha smält ihop med sin fiol. Man kan liksom inte skilja dem åt, de blir som ett nytt slags väsen. Pianister brukar ha det lite svårare i det avseendet. Ibland blir spelet en kamp mellan musikern och det stora, tunga pianot. Så inte när Per spelar. Han smälter också ihop med sitt instrument, tills det verkar få liv och sjunga.

... Oj då. Nu ber jag om ursäkt, jag fjollade iväg. Jag hittade följande recension i Sydsvenskan, håll till godo. Själv blev jag tvungen att fnissa lite åt den. Men så blir det ibland när man i ord ska beskriva det där som inte låter sig beskrivas i ord, eftersom det alltså inte kan återges alls.

Jag har lyssnat på fler varianter av den här konserten än jag orkat räkna till. Jag har levt med den i nästan hela mitt liv. Den anses på sina håll vara lite banal. Recensenten i Sydsvenskan uttrycker detta riktigt väl, när han säger att det är en typisk rysk blandning av demoni och naivitet. Enligt svensk smak är detta inte riktigt fint, ingenting med rysk kultur är riktigt fint eftersom det alltså har den där anstrykningen av det vi kallar banalt. Spelar ingen roll om det är kyrkopynt, alltför söta efterrätter, färggrann konst eller svepande musikstycken modell Tjajkovskij. Vackert är det, men någonstans under bordet hör man den svaga viskningen om ... om ... kitsch.

Alltnog, jag tillhör alltså de som bara älskar Tjajkovskij i allmänhet och den här konserten i synnerhet. Jag har verkligen drömt om att få höra den på riktigt. För ... ja, jag antog att det skulle bli något helt annat än att höra mer eller mindre dåliga inspelningar. Och drömpianisten var förstås Per. Vi är lite bekanta nu, han är en väldigt trevlig kille med en fantastisk utstrålning när han spelar, och jag är väldigt, väldigt förtjust i hans teknik. Dessutom är han världens idag bäste Beethovenuttolkare, om någon frågar mig. Frågan var bara om han skulle tolka den här konserten så som jag ville. Den går nämligen att demolera riktigt ordentligt om man bara vill. Jag har som sagt varit igenom en massa inspelningar, med alla de där riktigt stora och berömda pianisterna som alla kan spela hur bra som helst - och en del av dem hade verkligen inte samma uppfattning som jag om den här konserten. Den går att dränka i svulstighet och överdramatisering. Det går att förvandla den till en dragkamp mellan pianist och dirigent. Det går att göra tysk marschmusik av det hela. Eller att ge hela den inledande satsen slagsida med de där tre karaktäristiska ackorden som man kan förvandla till vals om man inte ser upp.

Att Per inte skulle göra det sistnämnda visste jag väl redan, eftersom vi pratat lite om det i förväg. Men jag är ju inte precis någon expert och kunde inte göra en evighetsdialog om hela konserten - den är trots allt 35 minuter lång, och det är verkligen en förfärlig massa toner i den ... Så jag åkte dit och hoppades att det skulle bli precis så bra som jag tänkt mig och ... det blev det. Första satsen, inte ett spår av svulstighet eller vals eller marsch, bara exakt och kraftfullt. Lite långsammare än väntat när huvudtemat startade, men helt i min smak. Någonstans på mitten släpade det visserligen lite väl mycket, men det var strax över och sedan fanns det inget mer att klaga på. Jag satt tre meter bakom pianistens rygg och var så fascinerad att jag bestämt glömde att stänga munnen. Per spelar med hela kroppen, inget epostskrivande här inte. Vänsterbenet lever ett eget liv, jag vet inte varför men det var ju rätt kul det med. Det hela var faktiskt ganska likt den här postern som vi gav honom i present i somras - min motivering den gången var att jag letat i tjugo år efter någon som var en lämplig mottagare. Och jag liknade väl åskådaren då.

Andra satsens inledning är riktigt ljuv, med ett stilla pizzicato från stråkarna och en mycket vacker flöjtmelodi (som någon borde göra en text till), och sedan stämmer pianot in som ett strömmande regn. Det var så finstämt att jag glömde att titta. Jag blundade och flöt med, kom framåt slutet på att jag ju inte skulle missa en ton av den här konserten - okej, det gjorde jag inte heller, men mitt medvetande var bestämt ute i någon annan rymd ett slag. Nu var konserten inte längre bara väldigt bra, nu började vi komma in i något mer.

"Något mer" är det som jag tror skiljer en musiker i mästarklassen från alla andra "bra" musiker. Sådana finns det många av. De är härliga att lyssna till, de flesta konserter jag varit på har varit sådana. Det må vara okända musiker eller väldigt kända, när de gör sitt jobb gör de det väldigt bra. Men sedan kommer de där sällsynta ögonblicken när överväxeln läggs i - jag vet inte om man kan kalla det perfektion, för det är ett sådant stelt uttryck, icke utvecklingsbart så att säga. Musik är ju något levande. Man slutar att värdera och reflektera i sådana stunder, man sveps bara med och efteråt tänker man "Oj! Oj, oj!" och undrar vad som hände. Jag tror att Per, med god hjälp av dirigenten Vassily Sinaisky, hittade den där överväxeln i torsdags. Tredje satsens sista minuter är ett våldsamt crescendo, tacksamt om man hittar rätt, och det exploderade. Kanske är den här konserten så jämt, om man som jag har förmånen att få sitta så nära, men jag tvivlar. Och där kom tårarna i mina ögon, och slutackorden satt förstås precis - man vill både ropa "hurra!" och "faan!" för är det slut, så är det slut.

(Fast när tredje satsen började tappade jag koncentrationen under några fasansfulla sekunder. Jag tänkte "stängde jag verkligen av mobilen?" För där satt jag, en meter från scenkanten och tre meter från pianot, med femtonhundra åskådare bakom mig och hundra musiker framför mig, och hade min mobil i detta läge börja lalla sitt larviga "Ring My Bell"-intro hade jag banne mig avlidit av skam. Samt slungat telefonhelvetet likt en granat mot dörren, och min döda kropp efter. Och inte var det läge att börja rota i handväskan och kolla heller - men jag besinnade mig och kom ihåg att naturligtvis hade jag stängt av.)

Det var alltså en sådan där stund när kameran inte kunde vara med. Inte vet jag om det satt någon i publiken och spelade in med mobilkamera. Jag tror faktiskt inte det, och gjorde de det hade de inte mycket för det. Det jag upplevde kunde bara var där och då, och därför såsar denna redogörelse iväg med en massa ord - jag kan tyvärr inte visa hur det egentligen var för mig där vid scenkanten. Inga ord och ingen kamera i världen kan reflektera sådana där "överväxlar". Det är ju också möjligt att det satt någon och snörpte på munnen tio rader längre bak och viskade till grannen att Kissin hade gjort det f-n så mycket bättre och dessutom triumferande räknade antalet felspel (Per har ironiserat kring detta någon gång, jo, för han spelar också fel ibland. Jag har aldrig hört en pianist som inte gjort det under en sådan här lång konsert.) Fast av publikjublet att döma var de flesta lika nöjda som jag.

Fast jag fick lite ont i armarna av att stå där och applådera. Tänkte beklaga mig för grannen, tills jag kom ihåg att det kanske fanns någon annan som hade större anledning att vara trött i armarna. Han försvann ut, kom tillbaka med två buketter - på den ena stod det "Bravo Bravissimo", det vet ju jag och gissa varför - och tackade för applåderna, kom ut igen och passade på att hälsa på oss fans där i hörnet, och till slut fick vi verkligen det där extranumret. Andra satsen i Pathetique, som kylbalsam efter Tjajkovskijfyrverkeriet.


Det är alltså lite ironiskt att jag sitter här och i ord försöker beskriva den mäktigaste konsertupplevelse jag någonsin haft, och plötsligt känner att det inte går. Att kameran faktiskt inte kunde vara med. Jag är ju ändå den som jobbar med orden, och jag brukar hävda att orden kan skildra allt, fast inte alltid direkt. På dit- och hemresan läste jag till exempel en bok av Hertha Müller, "Hjärtdjur". Första kapitlet, som jag började med för ett bra tag sedan, var vedervärdigt. Jag suckade och stönade, fann det hela obegripligt och pretentiöst. Sedan kom jag bättre in i det hela, och plötsligt insåg jag att tusan, det här är ju vansinnigt bra. Det är en otäck bok, rädslan kryper över varenda sida - herregud, nu börjar jag skriva som hon - och hon skriver i bilder och liknelser, snarare än i direkt handling. Hon är väldigt krävande, ingen slöläsning här inte, men det är fantastiskt med böcker som lyckas skapa något mer än tomma filmscener på sidorna.

Ja, och ännu mer ironiskt är det att jag just insett att det pågår en filmfestival i Göteborg just nu, och att jag faktiskt velat vara där och ta del av den. Vad var det jag sa om kamerors otillräcklighet, och så vill jag se film mitt i alltihop? Jo, men filmer kan ju också berätta saker. De är bara ett annat slags medium. De kan också vara ögonblicksupplevelser. Åtminstone jag kan se samma film vid olika tillfällen och verkligen uppleva den på olika vis, precis på samma sätt som jag kan läsa Hertha Müller vid olika tillfällen och känna hur mitt omdöme om henne svänger 180 grader.

Och - pinsamt nog kan jag känna detsamma om mitt eget skrivande. Men det har jag ju sagt förut, jag ville bara med denna "lilla" utläggning illustrera det lite bättre!

En av filmerna som visas på den här filmfestivalen, och senare även på TV, är en dokumentär om Ola Salo. Då tror ni att jag ska titta? Nej, det ska jag inte. För har han något att säga till mig som inte kan hojtas direkt i en mikrofon från scen, får han säga det direkt till mig istället. Någon gång när inga kameror är med.

Med detta ville jag säga att allt inte är menat att upplevas av många, flera gånger, överallt, även om man kanske vill det ibland.

6 kommentarer:

Urban sa...

Så Johannes och Pjotr fick dela scen? Låter roligt, jag vill minnas att de avskydde varandra. Fast de sa de kanske under introduktionen.

F ö undrar jag hurpass bekant du är med den finlandsvenska fantasyförfattarinnan Maria Schaninoff. Som jag läser nu. Hennes fantasyböcker finns på ungdomsavdelningen men den här är nog värd att gå dit för.

U.J.

Ghosthand sa...

Det var ingen introduktion på scen. Möjligen stod det något i programmet, men jag köpte det inte. Men det var intressant ändå, hade jag ingen aning om!

Måste erkänna att jag aldrig hört talas om den här författarinnan, men namnet är härmed noterat och jag blev nyfiken. Tack för tipset!

Urban sa...

Jag baserar det egentligen bara på att Pjotr-numret av den där klassisisk-musik-für-alle-tidningen som fanns ett litet tag hade med några citat där han i något sammanhang ska ha skrivit i sin dagbok (eller motsvarande) något i stil med:
"Har spelat igen den usle Brahms musik. En sådan fullständig brist på talang!".
Riktigt hur Brahms kände för Pjotr vet jag inte.

Jag har visserligen bara läst en halv roman (Arra - betydligt enklare att söka på än Turtschaninoff) men det tycks mig som att du kan finna den intressant.

U.J.

Anonym sa...

Obeskrivbart var det. En stund som förmodligen inte återkommer, någonsin. Ett riktigt konstverk med andra ord. Jag är så glad att jag var där, jag kan inte återskapa musiken, men känslan. Det gör jag igen och igen.
/Y

Anonym sa...

Vill ändå rekommendera dig att se filmen, Ola Svensson Superstar om du även vill se inte bara artisten utan tillika människan bakom denna glamourösa och starka frontfigur i bandet The Ark. Det som framkommer i Stefan Bergs skildring är inget som lär väntas på i framtiden, ge det en chans för konstens skull. Han är en fantastisk filmare. Filmen är gjord och klar att granskas. Inte bara av fans utan till stor del Svenska folket. Men, det är en privat bild av Ola Salo och inget som lär lämna någon oberörd. Men, man har alltid valet att lämna saker orörda, det man inte vet har man inte ont av eller, glädje.Intressant läsning om den konsert du varit på. Är inte så bevandrad i den klassiska världen, men filmvärlden är mer mitt gebit. / Beatrice

Ghosthand sa...

Att Stefan Berg är bra vet jag eftersom jag sett "Solisten" ... :)

Men jag har sett många uttalanden om Ola-filmen och jag blir inte direkt mer lockad av att se den efter det. Jag har mött både den offentlige och den private Ola och tror inte att en film kan tillföra något mer, faktiskt. Han kan vända sig direkt till mig när han tycker att det är något mer jag ska veta, som jag ännu inte sett eller räknat ut.
Hade filmen handlat om någon som jag inte alls kände, eller som inte har en sådan tydlig uppdelning mellan offentlig person och privatperson, hade jag troligen varit mer lockad att se den.