2011-01-17

Du skall icke tro att du är något. Du skall däremot tro att vissa andra är något.

I Aftonbladet ondgör sig Staffan Heimersson över det där narcisstiska Facebook. Det är illa att vanliga människor tror att de ska ha något intressant att skriva om sig själva. De kan ju rentav börja tro att de är nå't. Och skulle de, per impossible, ändå ha något "intressant" att kläcka, är det dags att höja ett varningens finger: det du skriver på nätet kommer att kvarstå för evig tid! Du blir för evigt förtappad, du Godtrogne!

Aj, aj, ajabaja. Förlåt att jag säger det, men den största skillnaden mellan vanliga ointressanta facebookare/bloggare/twittrare och kvällstidningskrönikörer tycks ju numera vara att den senare kategorin får betalt för sitt tyckemyckande, medan de förstnämnda får kvacka fram sina tråkigheter på egen bekostnad. Och då är det, som bekant, nog inget värt.

Vi får väl som vanligt förtiga det lilla faktum att det händer att gammelmedia får hämta sitt nyhetsstoff från bloggosfären, Facebook och Twitter, lika väl som tvärtom.

Paradoxalt nog rekommenderar samme Heimersson i spalten bredvid den här boken om kungen, "Den motvillige monarken". Såå bra. Ja, en centimeter bredvid dissandet av facebookskvallret är plötsligt kungaskvallret rentav en plikt att läsa om. Det är skillnad på folk och folk här, eller hur Staffan? Eller ska vi säga folk och fä?
Men jag ser den vanliga sjukan här, den som kallas kändisfjäsk och kändisunderdånighet. Kungen är varken mer eller mindre människa än jag, och därmed är hans privata eskapader inte ett enda jävla dugg mer intressanta för mig än de som Lotta, 15, bekänner i sin rosa blogg eller surrar om på Facebook. Jag hoppas att det var ironi i krönikan, annars begriper jag ingenting.

Jag tycker att Facebook kan vara roligt. Jag inser också att det finns många sätt att göra bort sig där, och det väcker ju viss fasa förstås. Lite olustigt associerar jag till gammal präktig överförmyndarsocialism här, när Facebook m fl sociala medier fördöms. Ska vi verkligen sätta farliga vapen i händerna på den obildade massan, de kan ju skada sig själva? Och somliga gör det också, hiii! Nej, bättre att de varligt får lotsas fram i trygghet av eliten som vet bäst, som det alltid har varit. Bäst att vi förbjuder hela skiten.

Min Facebookprofil är privat, dvs den kan bara läsas av folk som jag har i min vänlista. Och där finns huvudsakligen folk som är mina vänner och bekanta, jag har inte samlat på mig drösvis av dem. Jag är inbilsk nog att tro att många av dem faktiskt ser något litet värde i att jag uppdaterar små saker som vädret hemma hos mig och vad jag för ögonblicket gör, eftersom de känner mig. Svenskar har pratat om vädret innan vi ens blev svenskar, varför skulle vi sluta nu? (Nu när det dessutom börjar bli intressant, med klimatförändringar och sånt.) Är det mer privata och enskilda saker jag vill diskutera med någon, finns en meddelandefunktion som jag använder väldigt flitigt. Jag lägger ut länkar till bra låtar och artiklar på min profilsida, jag försöker helt enkelt underhålla mina vänner. Ni proffstyckare ska ge fasen i att försöka knäppa mig på näsan och försöka få mig att tro att jag är "självbespeglande". Heimersson hänvisar till och med till Alex Schulmann som någon slags auktoritet när det gäller tyckande om den gräsliga självförhävelsen bland amatörtyckarna. Schulmann, vänta nu, var det inte killen som bloggade på Aftonbladet och fick en egen presskonferens när han slutade med det? Och fick en ny när han började igen, nu om livet som nybliven farsa. Jaså, hans faderskap var intressant alltså. Vaffödårå?

Och jag odlar mitt kändisförakt och mitt elitförakt. Kändisadeln slåss för sin överlevnad nu, det märker man ju. På alla sätt ska vi - nollorna - kvarhållas i tron att de där människorna som får betalt för att skriva i tidningen och får mest medial uppmärksamhet är mer intressanta än vi. Även fast de ofta inte har mer än vi att säga. Fast deras vedermödor som nyblivna föräldrar och deras bilder från senaste födelsedagskalaset och deras åsikter om världen knappast är mer spännande än mina.

På tal om det har det varit galor till höger och vänster idag. Idrottsgala, Grammisgala. Den förstnämnda gick i TV, den sistnämnda var däremot så förnäm och exklusiv att vi i den gapiga populasen fick nöja oss med bildspel i tidningen, typ 200 bilder.

Jamen vilken tur då. Äntligen fick jag något att lysa upp mitt futtiga lilla liv med, vackra folket på röda mattan minsann! De Intressanta! En gång i tiden skulle man stå med mössan i hand och buga för brukspatron och prosten, nu ska man visst göra detsamma för tidningarnas gullegrisar. Samt lära sig själv att hålla truten, inte ska världen behöva plågas av mina bilder på min nya katt.

Nej nu ska jag skynda mig att länka till det här inlägget från min Facebook. Puss på er.

6 kommentarer:

Elin sa...

Men hjälp, vilket bra inlägg. Den blir länkad på min Facebooksprofil också :)

Ghosthand sa...

Åh, tack! :)

Troed sa...

På pricken! Tack!

Andrea sa...

Väl rutet! Jag tänker också länka!

Kristina Björn sa...

Kunde inte skrivit det ett ord bättre själv. Tack!

Ponnymamman sa...

Kolla in http://ettknytt.blogspot.com/! Du har fått pris...
MvH Eva ;-)