Över en månad har gått sedan min förra bloggpostning.
Varför? För att jag inte har haft något att skriva i bloggen. Den skulle handla om mitt författande och det finns alltså inget att säga för inget har hänt på den fronten. Jag måste få ordning på livet snart, komma ikapp ... Ibland får jag lust att resa bort, till ett ställe där det saknas rutiner och gamla vanor, för där är det enkelt att skapa något helt nytt. Det är väl därför det är skönt att komma bort ibland, men alla kan ju också inse att man inte behöver resa för att genomdriva en förändring. Det som behövs är lite djärv tankeakrobatik.
Men minns tulipanarosen.
Jag får sätta mig ner och planera, med penna och papper alltså. (ELler datorn.) Någonstans, på något sätt, måste det gå att klämma in lite skrivtid igen. Nu har berättelserna börjat förfölja mig igen.
För övrigt kan jag notera att rapporterna om klimathotet gör mig skraj på allvar. Det som upprör mig mest är strutsmentaliteten som jag tycker sprider sig omkring mig: "Om något utmålas som tillräckligt skrämmande kan det inte vara sant."
Okej. Den mardrömsvision som en del förutsägelser kommer med, kan alltså inte vara sann just för att den är så mardrömslik.
Jag brukar inte vara pessimist, men jag kan inte låta bli att tänka "tänk om det faktiskt är sant den här gången? Vad gör vi då?" Jag har inte varit rädd för fågelinfluensan. Jag var inte rädd för millenieskiftet, eller när den där konstiga AIDS-paniken spred sig en gång i tiden - minns ni? - och det gick rykten om att man kunde få HIV av myggor. Men jag blir rädd när jag hör om halterna av koldioxid i vår atmosfär. Jag blir orolig för vad som ska hända med Golfströmmen. Och framför allt blir jag orolig över alla som inte verkar begripa allvaret i detta.
Det retar mig att man faktiskt kan göra något åt detta och att ingenting kommer att göras förrän det är för sent. Att det blir själva dumheten som sänker mänskligheten, och att det inte hjälper om man reserverar sig ...
2007-02-04
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag håller helt med dig om de senaste klimathändelserna. Det är uppenbart att världen går in i en ny fas. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att världen konstant befinner sig i förändring - inte sant, jorden var en helt annan plats för, säg, 1000 år sedan och den kommer vara en annan plats om ytterligare 1000 år. Kanske handlar det inte om en undergång, utan bara en förändring? Trots detta känner man oron, det går ju inte att förneka.
Det var kul att se ett inlägg i din blogg, jag har läst den ett bra tag för, ja, jag vill också bli författare och det är därför jag halkat in här. =)
Känner igen mig i den konstanta bristen på skrivandetid och frustrationen som följer på det. Ibland känns det helt omöjligt att finna tiden till att skriva, så man försöker acceptera det, men samtidigt kan man inte tänka på någonting annat än just de berättelser man försöker teckna ner, om än så hastigt.
Nå, jag hoppas att du hittar tiden, så som jag hoppas att jag själv ska hitta den. Och jag uppskattar verkligen din blogg, på något sätt är den en tröst i tunga tider.
Oroad kanske, men inte för egen del. Däremot så kan man ju undra hur det ska gå för människan i framtiden om det fortsätter på det här sättet.
Men egentligen är det väl inte så märkligt att folk inte förstår. De flesta har nog inte fantasi nog att sätta sig in i vad det innebär. Kanske bryr de sig inte heller.
Skicka en kommentar