Små scener

Jag har jobbat hårt med boken under de senaste dagarna och det har varit roligt ... nåja, tills jag stötte på en betydande svårighet.

Det har nu blivit dags att ta tag i texten och tackla de problem som jag hela tiden varit medveten om och ändå inte riktigt kunna "ringa in". Vad gör man då? Jo, man tar sig det enorma jobbet att demontera hela texten till scener.
En scen - enligt definition av t ex Holly Lisle - är den minsta meningsfulla enheten av en text, och den innehåller en förändring av något slag. Efter förändringen är scenen slut. Andra föredrar kanske att definiera en scen som en avsnitt som utspelas på en viss plats, och först när berättelsen lämnar denna episod, är scenen slut. Detta är logiskt mera riktigt, men har den nackdelen att en del sådana scener känns bluddriga, meningslösa och utdragna. Jag har t ex ett par dialoger som spänner över ett antal sidor och utreder ett antal olika frågor på en gång. Det liknar verkliga livet, men det fungerar tyvärr mycket dåligt litterärt sett.

(Här kan jag snegla lite på Leo Tolstoj, en av mina litterära husgudar, och konstaterar att han har en del sådana jättescener, men de är samtidigt lite listigt avgränsade så att det ändå blir en sak i taget. Därmed försvinner den där känslan av otydlighet och utdragenhet.)

Jag använde mig alltså av den förstnämnda definitionen, där en enda förändring får avsluta scenen. Sedan kan man fortsätta precis därifrån, samma plats och samma tid, men det är ändå ett "nytt stycke" och ska behandlas separat. Om man som jag använder ett sånt där struktureringsprogram - min favorit är fortfarande Storylines i Writer's Café - är det enkelt att dela upp: en ny "notislapp" för varje scen.
Metoden visade sig fungera bra - det gick på detta sätt mycket lättare att hitta de svaga punkterna i berättelsen. De lät inte vänta på sig, om man så säger ... Nu har uppgiften blivit att angripa de svaga scenerna så att det verkligen händer något i dem. Eller också stryka dem!

Men tyvärr avslöjades också en större klurighet, och det var en ren intrigfråga. Antingen är jag väldigt hård mot mig själv, eller också är jag verkligen kass på att få till vissa intriger - inte de rent psykologiska, men de logiska. En sådan enkel sak som att få en viss person att befinna sig på en viss plats vid en viss tidpunkt kan ge mig mycket huvudbry. Rör det sig sedan om två eller tre personer som ska sammanföras på samma ställe, blir det svårt på allvar. Jag frågar mig ständigt om det går ihop, om det inte vore mer logiskt för gubbe A att befinna sig på platsen Y istället för X just nu ... och eftersom det är absolut nödvändigt att han är på platsen X, måste jag hitta en hållbar ursäkt för att han verkligen är där. Och inte nog med att det måste vara en "ursäkt", det ska helst också kännas som den enda verkliga möjligheten han har. Det ser så illa ut med en romanfigur som gör en sak bara av ren slump.

Jag sitter alltså med några allvarliga intrigknutar där jag har en massa TÄNKANDE att göra (aj, aj, huvudvärk!) och jag har dessutom hittat några riktiga blindskär där absolut ingenting händer. Det är gräsligt, det finns avsnitt där samtliga aktörer i dramat står stilla och väntar på att någon annan ska göra något. Det liknar ett sånt där dataspel där man kan föra en figur mot en husvägg och sedan kan man se honom stå där och göra löjliga gå-rörelser fast han ändå inte kommer någon vart.

Och så har jag så många scener kvar att utreda att jag blir matt vid blotta tanken, men det känns ändå skönt att jag är igång och gör något.