Jag fladdrade förbi Aftonbladets webbsida idag och noterade att en viss Alex Schulmann ska sluta blogga. Okej. Jag har visst missat någonting för jag har inte läst hans blogg. Men nu gjorde jag det. Han tycker att han drivs till att vara elak genom sitt bloggande, för publiken vill bara ha elakheter. Nå, det var ju en begåvad iakttagelse.
Nu får vi väl se vem som tar över. Någon blir det säkert, och många känner sig säkert kallade ...
Jag skriver numera dagbok. Hemlig dagbok, och inte blogg. Jag skriver visserligen på datorn men filen är barrikaderad bakom alla tänkbara lås och bom så att ingen mer än jag någonsin ska få läsa den. Ja, frågan är om jag ens kommer att läsa den själv. Jag har ett behov av att skriva, inte av att läsa sånt jag skrivit förut.
Jag kom nämligen till den häpnadsväckande insikten att jag börjar förlora förmågan att uttrycka mig fritt. Jag har showat runt på Internet för mycket, jag har blivit bedrägligt van vid att alltid uttrycka mig inför publik. Sådant är farligt. Plötsligt märkte jag att jag började tappa den där gnistan som tidigare var så otroligt viktig för mig: behovet av att nu, nuuu, skriva ner sådant som låg och bubblade inom mig. Det kan låta jättekonstigt, men jag behöver känna det där bubblandet igen, känslan av att vara en överhettad tryckkokare där ångan pyser ut genom öronen om man inte genast ... nu ... Det är inte ens någon direkt behaglig känsla, om man inte räknar med den där aningen av stark energi bakom det hela. Ändå börjar jag sakna den.
Jag har under senare år använt en och annan god vän som "dagbok", genom att skriva väldigt långa och väldigt uppriktiga mail. Gud vet hur många mail jag har dunkat ihop i mina dagar, och de har som sagt också varit hemskt långa. Det är ju kul att få svar ... Men nu vet jag att jag behöver ännu hemligare platser så att jag åter hör mig själv igen. En gång i tiden kunde jag skriva dagbok i huvudet när jag hade lagt mig. Numera somnar jag alldeles för fort ...
I och med detta har jag sagt allt jag vill säga om den där dagboken. Säger jag mer, är den ju inte så hemlig som den måste vara. Men länge leve de där allra hemligaste sidorna. De där som ingen kommer att kunna läsa ens om jag dör. Det är lite som att prata med Gud. Som jag skrev i mitt förra inlägg, behöver jag inte ens vara rolig, kvick eller begåvad när jag skriver helt privat. Det ger mig en märklig känsla av makt.
2007-10-01
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Här är det inte så rysligt stor aktivtet verkar det som...
Detta är ingen kommentar till din bloggpost och jag vet inte om du vill ha kommentarer om din bok här men jag hittade ingen maildress.
Om du tittar förbi så ville jag bara tala om att jag alldeles nyss läst färdigt din bok. Jag tyckte väldigt mycket om den och sträckläste den på bara några dagar trots att det råkade vara mitt i julstöket.
Det var underbart att läsa en bok i denna anda där man lyckas undvika ett krig istället för att tvingas läsa sida upp och sida ner med skildringar om strider. Det är så oerhört mycket mer spännande att läsa hur du skildrar deras relationer och känslor. Ditt språk rinner så lätt rakt in och det är så avkopplande att läsa böcker med ett så här behagligt språk som du använder. Jag vill läsa mer ! Jag vill veta mer ! Det finns flera saker som jag undrar. Vems var ansiktet på Vingbäraren som Erlo såg i Himmelstemplet. Borde jag förstått det? Finns det verkligen bara ett barn? Jag väntade hela tiden på att det skulle dyka upp ett barn både på Ekero hos Orkia och så småningom även ett barn hos Kaida. Avlades det verkligen inget barn den natten i ladan när det var både bröllop och fullmåne? Det avsnittet berörde mig mycket när Jarga inser och säger att han älskar någon för första gången i sitt liv.
Det är spännande att du sitter inne med hela sanningen om denna världen som du skapat alldeles själv. Det är fascinerande att du skapat denna världen som vi andra får tillträde till genom att läsa din bok. Snälla, skriv mer !
Jag fick samma känsla och föreställde mig din miljö väldigt mycket på samma sätt som när jag läste Stephen Donaldsons böcker om Spegelmästarna.
Det enda som inte stämde överens riktigt för mig är bokens omslag. För mig står omslagsbilden nästan i direkt kontrast till känslan i bokens innehåll. Omslagsbilden ger mig helt andra associationer och känslor än vad boken gör. Omslaget är så svart och krigiskt medan boken inte alls är så mörk utan istället en berättelse som fick mig att må bra faktiskt. Hoppas att jag inte säger något dumt eller sårande nu. Boken gav mig faktiskt en feel-good-känsla trots en del grymheter. Jag hade bestämt mig för att läsa boken innan jag såg den. Hade jag sett den i bokhandeln eller på bilblioteket så skulle jag nog tyvärr kunnat missa den eftersom inte omslaget speglade innehållet så som jag uppfattade det.
Tack för några härliga dagar i din värld. Jag vill gärna tillbaks dit igen och ska absolut köpa din nästa bok när den kommer ut, när det nu blir. Den som väntar på något gott....
Gott Nytt År !
Tack ska du ha! Förlåt att jag råkade trycka på publiceringsknappen på det här brevet, men jag tyckte att det var så fint och trevligt skrivet och jag känner mig hedrad.
Vill man kontakta mig via mail är det bara att skriva en sådan här kommentar och lämna en e-postadress som jag kan svara på. Jag har fått meddelanden, som jag inte publicerat, tidigare här på detta vis, för jag har ju aktiverat granskningsfunktionen vilket innebär att jag måste godkänna en kommentar innan den visas här.
Just nu är aktiviteten låg här, men det är medvetet och det kommer att ändras ...
Sådana här brev är annars en författares största belöning. Det är en märklig känsla att den fantasivärld man haft i sitt huvud nu också har letat sig in i andras huvuden och lever vidare utanför mig.
Vad gäller Jarga och kärleken ska man nog ha i åtanke att han fortfarande är en ganska liten kille som inte riktigt vet vad han vill. Han har erfarenheter som gör att han tror sig vara väldigt vuxen på många sätt, men en bit av honom är förvånansvärt oskuldsfull och kanske lite naiv. Det "fullmånescenen" faktiskt gick ut på var att den väna tösen på många sätt var mer beräknande än han själv, vilket kanske kom som en överraskning - inte minst för honom. I hans ögon är hon en väldigt spröd och oskyldig varelse, men faktum är att det är hon som styrt honom, inte tvärtom. Jag ville visa hur sådana här små bräckliga figurer ibland kan vara hårda som flinta under ytan, även om de pratar med svag röst och ideligen rodnar blygt. Det var meningen att hon skulle kontrasteras mot Kaida som är hennes raka motsats - tuff på ytan, totalt hjälplös därunder.
Jarga själv är en blandning eftersom han som sagt har många erfarenheter i bagaget och samtidigt saknar mycket annat. Även han kan se väldigt ljuv och hjälplös ut, samtidigt som han är en väldigt hård person - vilket de flesta trots allt anar. Men det finns områden där han är sårbar och vek. Som romanfigur är han ju uppbyggd helt enligt motsatsprinciper vilket gjorde honom till en mycket spännande figur att skriva om.
Skicka en kommentar