Det menlösa bloggandet

Tro nu inte att mitt förra inlägg, och möjligen något ännu tidigare, inte ingick i någon slags lömsk plan. Det gjorde det visst, och den kommer nu strax att avslöjas. Jag ville komma någonvart med det jag skrev.

Jag har alltså studerat en hel hög svenska bloggar på senare tid, och på något vis gjorde det mig inte alls glad. Det mesta som skrivs är väldigt meningslöst i mina ögon, och framför allt verkar vi alla ha ramlat ner i en skrämmande likformighet vad gäller stilen. Naturligtvis beror detta på att vi alla, fast vi inte vill låtsas om det, är så djävulskt medvetna om i vilket forum vi faktiskt skriver. Dagbok? Ha ha, glöm det. Om folks dagböcker, de där små sakerna med lås på som man gömmer i nedersta skrivbordslådan, faktiskt såg ut sådär på riktigt ... nja, alltså, det tror jag faktiskt inte på. När man verkligen vill prata med sin dagbok sitter man inte och försöker vara stilist på samma gång. Man fyrar inte av de där avslutande onelinersarna som jag tidigare häcklat. Man försöker inte desperat skriva den bästa och mest lästa bloggen, eftersom man ju faktiskt inte hade tänkt sig att någon alls skulle läsa.
Men ute på nätet, där slåss vi alla vilt om uppmärksamheten. Och mer eller mindre medvetet blir vi strömlinjeformade i våra försök att sticka ut, eftersom vi alla sticker ut åt samma håll. Det är alltså precis som det brukar vara ...

Aftonbladet kör stenhårt med sitt blogglanserande. Varenda svensk artist/rockgrupp måste tydligen föra blogg denna sommar för att räknas. Jag kan snabbt konstatera att ord som "sjukt", "äga" och "grymt" (sjukt mycket folk, grymt bra spelning, giget ägde etcetera) är en liten aning överutnyttjade.
Jag passar härmed på att överräcka pokalen för årets bäst skrivna rockartistblogg till Timo Räisänen. Förlåt mig snälla Timo, för att jag inte har någon koll på din musik alls, men skulle musikerkarriären av någon anledning gå helt i stå, har du faktiskt en skrivartalang att falla tillbaka på. (Fast kom ihåg att författare inte har något liv.)

En del medier stryker alltså bloggandet medhårs, medan andra verkar direkt skeptiska. Hur skulle det se ut om inte längre professionella journalister fick ha monopol på tjôtandet till offentligheten ... ja, så här ser det ut. En del är bra och mycket är mindre bra. Men jag tror inte att vi ska blunda för att bloggvärlden är ganska stor och mäktig vid det här laget. Medierna ska nog akta sig för att förakta bloggarna, det kan de surt få betala. I slutänden dyker vi alla upp med våra fula, skvallriga fejs i Google ... Eller också går vi alla under enligt en slags massverkans lag, där kakafonin av röster till slut blir så högljudd att ingenting längre går att urskilja.
Det är med andra ord precis som kaoset i mitt huvud när jag försöker författa - först när det börjar bli tyst och stilla, kan jag forma en vettig tanke igen och hitta orden.
Tänk vad skrämmande, bloggvärlden börjar likna mitt huvud, eller om det nu var tvärtom. Världen börjar bli en illustration av mig själv ... Ja, jag vet, jag har läst filosofi på sistone, och sånt straffar sig.

På MySpace har jag kört en annan taktik vad gäller "bloggandet" och på pin kiv slängde jag in titeln "Writing about sex" på ett av inläggen. Jag drog mig inte för att erkänna att det var för att se om det inte skulle locka lite fler läsare ... och mycket riktigt seglade jag raskt upp på någon slags intern topplista under de dagarna. Det är faktiskt fantastiskt. Nu har jag trillat ner igen. Jag måste komma ihåg att vara lite mer porrig och sensationell även i denna blogg, så kan jag väl snart konkurrera med de där jättepopulära bloggarna som jag studerat nu och faktiskt inte ens fattar vitsen med. Frågan är bara vad det då är för mening med det hela, egentligen.