Carpe Oportunitas!

Jag har sedan en längre tid bedrivit diskussioner med några vänner angående konsten att veta vad man vill och att ta sig dit. En ganska häpnadsväckande slutsats som med tiden drogs var att livet faktiskt kryllar av möjligheter. Kan låta lite väl klämkäckt för den som just drabbats av en hemsk olycka eller något annat tragiskt, men att det finns möjligheter innebär inte heller att det saknas olyckor. Och alla kommer vi slutligen fram till stunden då Han Däruppe obönhörligen förklarar "Game Over" och drar ur sladden för oss. Då är det slut på alternativ.

Men nu skulle det inte handla om sådant. Om man låser sig vid värsta-scenarier hela tiden skulle man ju sitta fullkomligt handlingsförlamad genom hela livet. Även jag har varit någon enda minut från att lämna in, och jag hade synnerligen goda skäl den gången också. Men det tar jag någon annan gång.

Men man jobbar ju alltså med sina önskningar. Man drömmer, man hoppas, man önskar, man har visioner (som det så stiligt heter om man jobbar på något av våra större företag). Och jag tror att tricket är att å ena sidan ha väldigt klart för sig vad man vill, men å andra sidan vara maximalt öppen och flexibel för vilka vägar man ska ta sig fram på. Att låsa sig vid en enda lösning är nästan omöjligt, i synnerhet om den innefattar skeenden som man själv inte kan råda över. Man vill bli rik, men bestämmer sig för att vägen dit är att man har full pott på lottokupongen nu på lördag. Då kommer det förmodligen inte att fungera, såvida man inte gör en helgardering (och jag vet inte vad en sådan kostar, faktiskt). Å andra sidan vimlar det av personer som vill bli rika och faktiskt blir det också. Och sätten är som bekant väldigt många. Jag lägger inga värderingar i detta, jag bara konstaterar att så här är det.

Nå, resultatet av den här diskussionen blev alltså att det inte bara är viktigt att utnyttja de möjligheter som står till buds, utan också att det oftast finns fler möjligheter än man tänker på. De är lite bedrägliga, de existerar kanske bara en kort stund, likt en såpbubbla. Problemet är ju att vi alla, jag inräknad, har lärt oss att vanemässigt ignorera dessa såpbubblor. Vi vågar inte, vi har inte självförtroende nog, vi vet inte vad vi egentligen vill (innerst inne), vi trycks ner av omgivningen, vi är kanske helt enkelt inte redo i just det ögonblicket, vi kan ha alla möjliga skäl. En del bra, en del dåliga. Men oftast heter det sedan att vi aldrig fick chansen.
Inom inlärningspsykologin talar man ibland om "fönster". Under vissa skeenden i ett barns utveckling öppnas ett fönster inom barnet, då det är redo att lära sig en viss färdighet. Om det får rätt stimulans under denna tid, kommer inlärningen att gå i raketfart. Annars stängs fönstret och i vissa fall kan det sedan aldrig öppnas igen, eller också blir inlärningen i ett senare skede hundra gånger jobbigare än det kunde varit. Jag minns när jag lärde mig läsa. Bestämt var det ett fönster som öppnades då. Jag var fem år, hade en förstående mamma och lärde mig på nolltid, för jag var redo, jag var öppen, jag hade inte lärt mig att planera och begrunda och fråga mig om jag verkligen skulle och borde.

Tyvärr blir det ju senare så att man förlorar dessa förmågor. Ska jag verkligen? Kan jag verkligen? Nu? Men ... Barnet behöver trots allt hjälp med att lära sig saker eller komma någon vart. Det gör inte jag, men de begränsningar jag ger mig själv är desto mer effektiva! Och fönstren stängs, blindheten utvecklas, tills man skapat sig ett riktigt tunnelseende här i livet.
Vad missar man inte då?

Jag kan också ta ett exempel på detta med försummade chanser - barnsligt, ytligt och egentligen oviktigt, men ändå rätt belysande: jag har inte det midjemått jag skulle vilja ha. Har alltid drömt om getingmidja, har något som snarare är ... motsatsen, ja. Och detta kan jag skylla på mina matvanor, mina träningsvanor och inte minst mina gener ... Men jag råkar ju veta att det finns sätt att åtgärda problemet. Ett är förstås att gå ner i vikt, men i mitt fall brukar det inte innebära att proportionerna ändras så mycket. Ett annat är att göra några effektiva övningar som jag lärt mig. De fungerar riktigt bra, tar några minuter varje gång och är inte ens särskilt svåra.

Livet är generöst med chanser, ja, och hur många chanser (i princip varje timme!) har jag inte att göra de där övningarna? Tar jag dem? Näh. För jag är lat som alla andra och jag är lika bra som alla andra på att vifta bort mina möjligheter. Istället kan jag med tiden komma med en gnällig och krystad bortförklaring som inbegriper mina gener en gång till, samt femtio skäl till varför jag inte hinner och inte har råd med gymmet. Och detta går igen i väldigt mycket av det jag gör. Men egentligen kan jag alltså inte skylla på att jag inte har några möjligheter. Det är bara det att de oftast inte ser ut som jag tänkte mig. Det jag nu börjar lära mig (igen) är att vara mer förutsättningslös. Att tro på att vissa saker kan hända mig, men inte låsa mig vid hur och när så mycket. Sådant bäddar bara för besvikelser och sänkt självförtroende. Vissa saker kan jag förstås planera i detalj eftersom jag styr över dem helt själv, och då är det ju helt OK att planera också - men det finns ju mycket annat som jag egentligen inte råder över. Ändå gör jag det mer än jag tror, just för att tillfällena ideligen dyker upp om jag bara är uppmärksam.

Jag kände en tjej som älskade att sola och alltid var brun som en pepparkaka. Hur bar hon sig åt? Hon störtade ut på altanen så fort solen visade sig aldrig så lite. Alltså blev hon brun även solfattiga somrar ... ja, för detta var på den gamla goda tiden då folk solade och blev bruna. Själv hatar jag att sola och har inte gjort det sedan jag var tonåring. Men det är en annan historia.

Men det är i skrivandet man märker det mest. Det är ibland svårt att hitta på något, som det heter. De flesta jag pratar med säger att de inte har någon fantasi och inte kan hitta på något alls. Men ärligt talat, uppslagen regnar ju över en dagarna i ända! De växer som ogräs längs vägkanten, men det gäller att vara snabb när man plockar dem: här handlar det verkligen om såpbubblor som i vissa fall bara existerar någon sekund innan de är väck igen. Sedan har man ett digert jobb med att hantera ogräset; allt ska sorteras, mycket får kastas efter närmare begrundande, men en del saker leder vidare.
Poängen är i alla fall att det vimlar av uppslag. Så många berättelser jag faktiskt skulle kunna skriva, om jag bara grep tillfällen i flykten. Carpe oportunitas. Jag blir nästan lite kallsvettig när jag tänker på det, men samtidigt också väldigt uppmuntrad. Nu har jag kommit så långt att jag ständigt har en liten anteckningsbok i handväskan. Den är till för alla de där uppslagen. Den borde också vara med mig när jag tittar på TV - ja, överallt och hela tiden. Det återstår bara att komma ihåg att använda den också.

För övrigt skulle jag nu kunna pladdra om vad jag drömmer om och vill uppnå i framtiden, men här finns en gyllene regel: berätta aldrig någonsin för någon annan i förväg. Sådana här saker sparar jag istället till min privata dagbok, och så kommer jag tillbaka hit i efterhand och berättar hur bra det blev ...