Bloggande författare ...

I en artikel på Aftonbladets kultursida recenserar och reflekterar Inga-Lina Lindqvist över några författarkollegors bloggar. Tänk, det går alltså att göra om sin blogg till en bok, det trodde jag inte. Nå, jag ska inte försöka med min. Tusan heller att jag inbillar mig att någon vill betala pengar för att läsa det här. Mitt liv ... jag menar, vi är alla huvudpersoner i våra egna dramor och därför är våra liv intressanta - för oss själva. Men jag är huvudperson i mitt liv och knappt ens en statist i ditt, det vet jag.

Artikelförfattaren funderar sorgset mot slutet över vad hon har lärt sig av all författarbloggläsning: "Att mina kollegor är så framgångsrika och så älskade av sina läsare, öser ur så rika källor av begåvning och kunskap, har så engagerade redaktörer och agenter och träffar varandra på så härliga mingel att jag efter att ha läst färdigt vill skjuta mig en kula för pannan.
Min nya bok som ska komma ut i höst fyller mig bara med ångest. Det enda jag ser i den är språkfelen. Inga signeringar är bokade, inga tv-program har bjudit in mig och jag har inte ens någon att nätverka med.
Att jag sedan får bre ut mig på Aftonbladets kultursida är ju inte mitt fel."

Buhuuu! Ska du skjuta dig för pannan, kära Inga-Lina, kan du ju ge mig ett nackskott innan dess. Min författarblogg har du inte ens läst, så om du är värdelös, vad är då jag? Jag ska inte komma ut med någon bok i höst heller. Och jo, jag har faktiskt varit inbjuden till ett TV-program en gång (Bokbussen) och jag var med och John Chrispinson var en härligt påläst och duktig intervjuare - men vi kan väl konstatera att det inte var igår direkt.

Det här påminner mig i alla fall något om Mons Kallentofts artikel "Debutantens klagan", över den totala brist på uppmärksamhet man får som debuterande författare. Han konstaterade i alla fall på slutet att han vunnit något slags prestigefyllt pris för debuterande deckarförfattare eller vad farao det nu var. Bara ett litet pris till dig, stackars Mons! Snyft, jag förstår att det kändes bittert!
Sånt där ger en ju lust att hänga sig.

Å andra sidan får jag ju skylla mig själv som inte varit mer produktiv på litterära sidan. Jag kan bara konstatera att småbarnsår kanske inte är några högprestationsår i författarens karriär. Men de växer ju, småttingarna. Jag har inte alls gett upp.
Inte heller uppdaterar jag denna blogg så ofta som jag "borde". Men si, det är ett led i min allmänna bloggrebellism. Det finns inga regler för hur ofta man ska uppdatera en blogg. Det finns inga regler för hur man ska skriva i en blogg. Min princip hittills har varit att jag skriver när jag känner för det och när jag har någonting att säga. Vilket, um, alltså inte tycks vara alltför ofta. (Såvida inte storyn om mitt senaste klädinköp verkligen är värd att sprida över hela nätet. Jag var på rea på Kapp-Ahl idag, sådär, intresseklubben får anteckna.)

Men ändå, Inga-Lina! Observera namnet på denna blogg! Jag känner mig faktiskt lite ... förbigådd! Lite putt!

För övrigt får jag faktiskt regelbundet inbjudningar till mingelfester på mitt förlag, som är stort och ansett. Jag menar, jag har i alla fall fått dem flera gånger ... men problemet är att förlaget finns i Stockholm och jag sitter på andra sidan Sverige. Jag kände mig i alla fall hyfsat hipp när jag läste inbjudningskortet.

Jaja. Nu ska jag jobba lite mer med min nya bok så kan alla, som läste denna blogg redan innan jag slog igenom på allvar också känna sig hippa sedan. Jag är faktiskt på gång - sist jag författade grep jag mig an en passage i boken - den där fördömda mittenpassagen - som hittills varit stendöd. Plötsligt kom en scen skuttande och presenterade sig för mig och plötsligt var det full fart.