Ja må författaren leva!

Fantastiskt. Jag visste att det var något särskilt när jag tittade på dagens datum. Tjugofjärde augusti ...
Så småningom blev jag påmind om det. Den här dagen, anno 2000, publicerades "Svart eld". Jag har med andra ord jubileum idag. Det är värt att fira. Jag slet med boken i så hemskt många år och den kom ut. Samma dag, dvs egentligen någon dag innan, skickade min förläggare den första recensionen till mig. Den var kanon. Verkligen. Jag hade förstås hoppats på beröm och det fick jag med råge. Det finns sämre sätt att debutera på.
Så småningom kom fler recensioner. Många väldigt positiva, någon lite försiktigt blandad och en så negativ att jag undrar om jag sett något värre.

Men just den dagen när min bok gavs ut, var det snopet tyst i mediavärlden. Jan Guillou publicerade den där Arn-boken i samma veva, har jag för mig. Det var mycket snack om den. Jag fick också lära mig Göteborgs-Postens syn på bokdebutanter: de har i sig inte tillräckligt mycket nyhetsvärde för att vara värda uppmärksamhet på deras kultursidor, inte ens om de har lokal förankring. Detta sagt av dem själva.

Jag insåg det då, det som jag tidigare bara anat: när du ger ut en bok, är kampen inte över i och med detta. Den har tvärtom just börjat. Man blir lite matt när man förstår det. Skriva är så skönt för man skriver ju vad man vill för att glädja sig själv. Marknadsföring innebär däremot att man ska trycka på alla andra sin åsikt och det är enbart slitsamt.

Nej, jag har alltså inte skrivit något på denna blogg sedan juni. Efter det har jag ägnat mig åt livet i största allmänhet. Jag har också skrivit väldigt mycket i min privata dagbok. Detta gläder knappast någon annan än mig, men skriva är alltså skönt när man gör det för sin egen skull och på egna villkor.