Hi fans, I love you

Årets nobelpristagare i litteratur heter Herta Müller.

Okej. Ja, jag visste ju inte vem det var i år heller. Det har jag slutat grunna över. Nu är jag lite kluven till detta med nobelpris. Jag kan absolut inte förstå den ologiska och inte lite inställsamma inställningen att man är ett geni så fort man fått Nobelpriset. Man kan väl inte vara mer genialisk dagen efter än man var dagen före, eller? Om man nu inte tror att Svenska Akademin har makten att geniförklara folk, alltså. Det tror inte jag. Jag tror inte att de är ett dugg mer "snille och smak" än vad jag är själv. Däremot tror jag väl att de har läst många böcker och är kunniga inom området litteratur.

Men innan jag fnysande avfärdar hela cirkusen kan jag anföra en alternativ syn på Nobelpriset, som kanske är lite trevligare: det är ett bra sätt att uppmärksamma bra författare. Jag erkänner rakryggat att jag t ex aldrig skulle ha upptäckt Toni Morrison om hon inte fått lite extra uppmärksamhet i Sverige tack vare Nobelpriset. Detsamma gäller förstås en hel rad av nobelpristagare. Jag brukar inte kasta mig över dem bara för att de får nobelpriset, se resonemanget ovan. Men förr eller senare hittar man väl någon bok av dem ...

Eftersom Tove Jansson fallit ifrån hoppas jag på Joyce Carol Oates nästa gång. Å andra sidan är det alltså roligt om det blir någon jag inte kände till, så att man får ett nytt spännande namn att kolla upp.

Men jag kom att tänka på detta med berömmelse. Det är roligt att få fans. Jag vet, för när "Svart eld" publicerats fick till och med lilla jag några snälla brev. Okända människor som gjorde sig besväret att berätta för mig hur mycket de gillade min bok. Någon var bara tolv år, andra var betydligt äldre. Jag blev hur glad som helst och skrev och tackade för att de skulle begripa det. Nej, de var inte fler än att jag kunde svara dem alla (tror jag i alla fall, hoppas jag inte ljög nu ...)

Fast jag vet inte om detta är att kalla fanpost. Jag tror inte det, och jag saknar verkligen inte sådana där rena beundrarbrev heller. (Jag menar, jag har aldrig fått några sådana och jag vill inte ha dem heller.) Har aldrig skrivit något själv. Däremot har jag skrivit privata brev till folk som åstadkommit saker jag gillar, och talat om för dem varför jag gillar det. Precis som andra skrev till mig. Jag vet som sagt att man blir glad. Det är roligt att göra folk glada och ännu roligare om man kan göra det genom att vara uppriktig.

Frågan är dock om man slutar att bli glad någon gång. Jag försöker skåda in i en ganska orealistisk framtid där jag får så många lovordsbrev att mina svar blir ett idolfoto som min sekreterare stoppar i de returfrankerade kuverten. Ett foto med den tryckta texten "Tack för att du gillar mina böcker! Du missar väl inte att min nya roman, [KÖP DEN, JAG VILL FÅ MIN LÖN], kommer till din bokhandel trettionde februari? Kram, Ghosthand."

Ja, kram på er allihopa, jag älskar er verkligen. Verkligen, alltså.

Jag förstår ju att det till slut måste bli sådär om man "lyckas". Jag antar att detta ska ses som ett tecken på verklig framgång.

Frågan är hur framgångsrik man vill bli egentligen. Man tjänar pengar. Var det då allt man ville?

PS. Jaja, det här är ett inlägg i repris. Men vem f-n orkar sitta och rota i mina arkiv ...?