Myten om simultankapacitet

Jag skrev till en vän häromdagen om konsten att göra flera saker på en gång. Jag skrev:

Gör aldrig det.

Jag vet inte om det är det man "ska" säga nuförtiden. Vi har ju bland annat den här seglivade myten om kvinnors simultankapacitet. Vi kvinnor kan minsann göra tre-fyra saker på en gång, inga problem.

Eller?

Alla som haft småbarn vet att det finns en period i livet när man faktiskt är så illa tvungen. Om man nu inte jobbar som barnsköterska eller så. Dvs vanliga mammor/pappor som "går hemma" och ska ta hand om ungarna förutsätts ju klara allt möjligt annat också, precis samtidigt. Det skumma är att man fortfarande pratar om att det är kvinnor som är experter på att göra flera saker på en gång, men det är först när papporna tar föräldraledigt som den där idiotiska frågan "men vad ska han göra nu när han är hemma hela dagarna?" dyker upp.

Nåväl, jag anser alltså att det där om kvinnors fantastiska simultankapacitet är rent snicksnack. Hört talas om det kvinnliga stressyndromet? Jo, precis. Stress uppstår som bekant när man gör en sak och känner att man borde göra en annan. Jag har också barn, jag har också tagit mig genom småbarnsåren, jag vet precis hur det är när man står som en bläckfisk i köket och ska underhålla småttingarna samtidigt som man ska trolla fram god och näringsriktig mat till samma (jättehungriga) småttingar samtidigt som man ska köra tvättmaskinen samtidigt som det ringer i telefonen. (Samtidigt som man själv drömmer om att få gå på toaletten.) Jag har också lärt mig att amma och sortera tvätt på samma gång. Eller snarare göra precis allt möjligt samtidigt som man ammar, eftersom man måste amma ideligen, ideligen. Visst går det. Men hur bra blir det? Hur mår man?

Jag och en kompis fick barn samtidigt, två gånger om. Vi ringde ofta varandra och pratade. Våra samtal var möjligen en uppvisning i denna omtalade simultankapacitet - troligen hade de låtit helt schizofrena för en utomstående, men själva lyckades vi på något vis genomföra det hela utan missförstånd. Det kunde låta ungefär så här:

"... och igår innan X kom hem så gick strömmen och ... nä, låt den där vara. LÅT DEN VARA, säger jag! Seså, lägg tillbaka den ... äsch, kom med den istället, jag tar den ... sådär, bra. Och så vart det helt kolmörkt så han stackarn hittade ju knappt huset."
"Jaså, fick ni också avbrott? Jag hörde att det var över hela regionen, det var visst något fel vid kraftver... jamen KAN du lugna dig lite? Jag pratar i telefon!"
"Oh jäklar, nu spydde hon över hela mig, vänta, jag måste gå och byta tröja. Attans. Fan. På golvet också. Du, ge mamma den där trasan. Ja den ja. Fiiint, nu var du duktig."
"Jag kommer förresten ihåg när vi fick krångel med bredbandet häromdagen, då skulle man tydligen logga in på någon hemsida och anmäla det, jomen tjena, hur hade de tänkt sig att det skulle funka, haha. Du, om du nu släpper mig för ett ögonblick så ska jag stänga av på spisen här. SLÄPP, sa jag! Nä, nu gör jag det här. Såja."

Och så vidare. Ja, vi ville prata med varandra. Vi behövde det verkligen.

Den här tiden är lyckligtvis över. Jag njöt inte direkt av den. Jag minns mest att stressnivåerna emellanåt var högre än de någonsin varit förut hos mig. Man fixar det för att man måste, men sannerligen om det är något att sträva efter. Men än idag händer det att jag står med lite väl många saker på en gång och gör något slags försök att klara av dem alla - samtidigt.

Nej, gör inte det. Det blir ett himla duttande av allting och man blir sällan nöjd. Ett av de bästa råden jag läst på senare tid är sorgligt materialistiskt, men fungerar otroligt bra: Vad du än gör, ska du göra det som om du fick riktigt bra betalt för det.

För mig fungerar det alltså. Den inställningen gör att jag koncentrerar mig på det jag har för händer och glömmer allt annat, och då blir åtminstone NÅGOT ordentligt gjort. Dessutom blir jag mindre trött och mindre stressad och - faktiskt - mycket mer effektiv i det stora hela. Framför allt blir jag gladare, trots att man naturligtvis ska göra saker för att de är så roliga och absolut inte för att man möjligen får betalt för det.


Så nu ska jag dela ut detta råd till alla som tror att de är effektiva om de röjer av matbordet samtidigt som de ringer dagens första jobbsamtal. Låt bli. Gör en sak i taget, och gör den med omsorg. Och glöm det där om kvinnlig multitasking. Det slutar bara med att man deppar för att man inte räcker till ordentligt någonstans.

Jag har förresten slutat att lyssna på musik när jag författar.