Namn

Jag gick och funderade på språk idag under morgonens hundpromenad. Det börjar bli vackra höstfärger här, det blåser friskt i skärgården, världen är på hela taget väldigt vacker. Men det blir ju slentrian när man sett det ofta. Plötsligt är åsynen av en fjord med blånande berg och guldgröna boklundar inte längre något sensationellt fantastiskt, utan något man glor på medan man tänker på annat.

Jag tänkte på namn. På hur våra erfarenheter och kunskaper kan nöta ut ett namn och ta glansen ifrån det, tills man inte längre associerar det till något vackert.

Smaka till exempel på de här namnen:

Rosengård
Hägersten
Kungälv
Liljeholmen
Hallonbergen
Bergsjön
Gullspång

Inse att de alla skulle kunna vara hämtade ur en sagobok. Men jag slår vad om att de inte längre för tankarna till någon romantisk saga, utan till helt andra saker. Antingen något direkt negativt, eller i vart fall till något väldigt vardagligt. Ej heller är det någon som faller för skönheten i efternamn som Lindgren, Sjöblom och Ljungberg. Det är ju bara namn. Det krävdes en invandrare för att påpeka att svenska efternamn kan vara väldigt vackra och poetiska.

Jag önskar att vi kunde återta våra namn igen, låta det vackra och storslagna bli vackert igen istället för att låta det sänkas av det vi vet eller i många fall tror oss veta. Jag önskar att vi kunde lära oss att höra och se igen.

Å andra sidan finns det ju fall när man kanske borde låta bli. Följande ortsnamn har jag hämtat lite varstans i Sverige:

Gråbo
Sexdrega
Rottne
Larv
Trävattna
Burträsk
Kvinnaböske
Ödeshög
Baggböle
...


Tja. Så kan man ju också kalla sitt hem. Och jag vandrar vidare, med huvudet fullt av språkfrågor, och smakar på ord och stavelser. Jag har roligt, även om det förmodligen inte ser särskilt roligt ut.

(Och jag är lite dålig på att blogga eftersom jag just nu skriver på annat. Hoppas det beskedet kan glädja någon ...)