Perspektiv och proportioner

Jag slår upp siffror och räknar. Ibland behöver man lite perspektiv på tillvaron.

Så här är det: Enligt Wikipedia har solen en massa på cirka 1,99×10**30 kg, alltså 333 000 gånger jordens massa. Det är ganska svåra proportioner att begripa. Det räcker med att veta att min hund har ett luktsinne som är en miljon gånger bättre än mitt. (Kanske ska man inte vara så snabb med att avfärda honom när han påstår att skit luktar gott och att blommor inte är intressanta? Han måste ju anses vara experten här.)

Men om vi återgår till solen. Anta att den är stor som en badboll istället. Då blir det lättare. Då är jorden ... knappt som en liten ärta. Eller kapris. Lägger vi kaprisen vid grunda änden av femtiometersbassängen får vi gå 55 meter bort, alltså ända bort till hoppbassängen, för att hitta badbollen.

Det är ju ganska långt bort, faktiskt. Ändå är det, astronomiskt sett, väldigt nära. Avståndet mellan jorden och solen kallas för en astronomisk enhet. Eller sisådär 149 miljoner kilometer.

Om vi antar att vi har en schysst bil som kan köra raka vägen till solen med en medelhastighet på 100 kilometer i timmen, kommer det att ta 1,49 miljoner timmar att komma fram. 170 år. Flera generationer bara på att ta sig dit fast man kör i full fräs hela tiden. Och samtidigt är badbollen så het att vi känner det i ansiktet när vi tittar mot den, vilket vi i och för sig borde undvika eftersom ljuset är så starkt att det kan skada våra ögon.

Men här befinner sig hela mänskligheten, med svininfluensa och nya arbetslöshetssiffror och EU-toppmöten och nationella prov, på en liten kapris, och femtiofem meter bort har vi badbollen som bländar och sveder oss. Tur att vi inte är närmare.

Det finns många badbollar till. Många, många, miljoner och miljarder. Fast var är de? Den närmaste guppar alltså därborta i hoppbassängen. Nästa - finns i New York.

Och mellan oss och New York absolut ingenting, mer än några enstaka gruskorn.

Hallååå?