Kalejdoskop

Här vare action, inte.
Förlåt, men jag är visst i en downperiod vad gäller bloggande just nu. Sånt händer ju ... och jag tror fortfarande inte på bloggande för bloggandets skull, även om jag inser att sådant har vissa fördelar.

I gengäld skrev jag en himla massa goja på någon annans blogg häromdagen. Jag bara kände för det. Jag behövde skriva av mig, för jag var upprörd av privata orsaker. Om jag inte blir så förtvivlad att jag stumnar totalt, skriver jag då så att tangentbordet glöder. Andra ger sig ut på löprundor eller bankar på sandsäckar, kan jag tänka. Jag skrev så att jag tror att jag skrämde en och annan.

Om man bara kunde tappa aptiten också när man blir ledsen, skulle det ju vara något vunnet med det. Men nähä, icke då. Tvärtom, tvärtom ... någon som hört talas om tröstätning? Det har jag. Det riktigt mystiska den här gången var att jag inte tröståt, och likväl drabbades jag av de där låga blodsockernivåerna som min kropp utvecklar när jag hävt i mig en massa mängder av alla de där onyttigheterna.

Tror att det är ljuset. Ja, det är ljuset, eller ska vi säga mörkret. Dagarna är för korta nu, och det känns som om man lever på botten av ett gruvhål. Helst vill jag bara sova och sova, tills våren kommer. Just nu känner jag mig bara förvirrad och splittrad, som om tillvaron blivit förvandlad till glasbitarna i ett kalejdoskop - om än inte lika färgglada. Jag kan verkligen inte fokusera på något just nu.

Hejdå datorn.