... ligger lägre än en sjunken båt ...

Nyårsafton närmar sig visst. Året håller visst på att ta slut. Jaha. Jag önskar att jag hade något storslaget att berätta om 2009 men det blev väl inte riktigt så, när man nu ska summera.



Det har varit ett ganska tungt år, där den vackraste tiden förmörkades av sorg och begravning. Men så blir det ibland. Livet går kanske inte ut på att undvika smärta och tragedi, jag tror i alla fall inte det. Fortfarande finns det mycket jag måste lära mig att förstå och acceptera, att det faktiskt hände. Men jag har ju klarat mig rätt bra själv.

2009 blev ett mellanår då jag låg lågt. Väntade. Samlade mig. Så blir det ju också ibland. Jag kom igång igen med skrivandet, det var ju vackert så. Jag visade mig själv att jag fortfarande både kan och vill, att mina färdigheter har ökat istället för minskat.
Det blev också året då jag på egen hand fjantade ut på flera olika konserter och fick musikaliska upplevelser som jag aldrig ska glömma. Det var inte bara musiken, det var utflykterna i sig som var roliga. Ska jag försöka utnämna någon vinnare av dessa upplevelser, blir det Per Tengstrands framförande av Månskenssonaten på Dunkers kulturhus i Helsingborg. Det var en sådan vacker dag, jag mötte så många trevliga människor och hade genuint roligt, och får jag spara bara några minuter av detta år i minnet, måste det bli just de, när jag lyssnade på tredje satsen i den sonaten.

Men jag tänker inte heller glömma att jag under året fått höra både Griegs pianokonsert OCH "The Emperor" alldeles på riktigt. Eller att jag såg och hörde den fantastiske Ivry Gitlis spela fiol på ett sätt jag knappt aldrig hört förr.

Annars, som sagt, vet jag inte riktigt vad jag ska säga. Sista månaden har jag levt mest som i en dimma, varit trött jämt, haft otroligt svårt att koncentrera mig på någonting alls. Då är det inte heller lätt att plocka ut guldkornen ur det gångna året. Eller, vilket gör mig mest ledsen, samla ihop sig för att ta nya friska tag år 2010.

Hände det något mer? Njaeh. Jag fick svininfluensan. Blev kattägare. Skaffade ny dator. Skördade många, många fina, egenodlade grönsaker. Köpte en helcool randig klänning - cool som jag själv tyckte, alltså. Jag köper inte kläder så ofta, som ni märker. Kanske hände det en del på insidan av mig också, men jag har kommit att värdesätta och värna privatliv ännu mer än förut, tror jag. Är rätt noga med vad jag berättar och inte berättar offentligt.

Det är som sagt dags att samla ihop sig. Romanen blev inte färdig före jul, men den växer i alla fall. Det går framåt. Jag trodde förresten att jag var för sysslolös, men inatt kom den där jävla stressdrömmen igen, vilket är ett stensäkert tecken på att jag är stressad. Jag var i Stockholm och hade tung packning och skulle med någon slags konstig buss för att komma till flygplatsen och kunna åka hem, men upptäckte att jag saknade biljett på bussen och att man skulle fixa den genom något slags komplicerat SMS, och medan jag förgäves fumlade med telefon och koder, gick bussen ifrån mig. Och sedan kom fler bussar och jag visste att jag skulle missa planet också och jag ville så gärna hem och jag förbannade Stockholms hemska lokaltrafik, även om den givetvis inte alls såg ut som den brukar. Mina stressdrömmar har alltid handlat om att jag ska med tåget eller flyget. Det konstiga är bara att förr i världen var det långa resor ut i världen jag skulle iväg på. Numera ska jag alltid - hem. Och lyckas aldrig.

Mitt nyårslöfte inför 2009 var att jag skulle lära mig att inte längre se mina begränsningar. På sätt och vis har jag väl hållit det.

Löftet för 2010: Öka tempot. Mycket.