Allt man behöver är lite karaktär

Det är bantningstider mest överallt. Jodå, här också. Drog igång redan på nyårsdagen och det går strålande.

Men Gud, så mycket information och tyckanden som sköljer över en överallt ifrån. Man blir ju trött bara man ser det. Och så alla kommentarer därtill, kommentarer som får en att ta sig för pannan emellanåt.

"Man måste ha karaktär". Jag har hört det så många gånger, och en gång i tiden trodde jag på det också. Men det är fanimej något av det dummaste som sägs i dessa sammanhang. Säger man så, har man inte fattat någonting av problematiken.

I början av 2000-talet lärde jag mig nya, spännande saker om kost och ätande. Jag lärde mig begreppet glykemiskt index som sedan blev så himla populärt, och jag lärde mig att man visst kan äta fett av hjärtans lust utan att automatiskt bli fetare. Knepet var inte att byta till ett magrare pålägg på mackan, utan att byta ut brödet. Vitt till svart. Vips började det hända saker - åt rätt håll.
Och det jag trott var brist på "karaktär" visade sig till stor del vara sockerberoende. När jag uteslöt inte bara socker, utan också allt möjligt annat "vitt" ur kosten, såsom vitt mjöl, vitt ris och vit pasta, försvann den där aptiten som fram till dess varit min förbannelse. Jag hade försökt följa diverse bantningsdieter, men alltid fått ge upp efter bara ett fåtal dagar eftersom maten kändes otillräcklig på alla sätt. Jag blev vrålhungrig! Min aptit var min största fiende. Jag hade inte "karaktär" nog att stå emot när blodsockerfallen kom och mathallucinationerna satte in.

Men med några genomgripande koständringar öppnades en ny värld. Mina blodsockernivåer stabiliserades och jag upptäckte, för första gången i mitt vuxna liv, att det faktiskt var skillnad på tillstånden "lågt blodsocker" och "hunger". Jag hade alltså knappt fått uppleva äkta hunger på många, många år. Däremot lågt blodsocker, som är ett riktigt plågsamt tillstånd. Och inte alls ska hävas med några doser Dextrosol, som jag blivit lärd ...
Om jag bara valde rätt sorts mat, kunde jag äta mig mätt, förlita mig helt på min aptit och ändå se vikten rasa. Härligt! Dessutom kunde jag äta godsaker som ost, salami och mörk choklad - alltså just det som jag älskade mest. Godisbegäret försvann väldigt snabbt. Det är inte alls svårt att avstå från något man inte känner något begär efter. Jag kunde vara utan mat i 4-5 timmar utan att ens fundera över det. Jag verkade ha funnit den magiska lösningen på mitt långvariga problem ...

... men sedan hände något, och plötsligt var jag tillbaka i gamla matvanor igen. Obegripligt, med tanke på att jag verkligen tyckte om GI-maten. Och sedan gick jag givetvis upp allt jag gjort mig av med, plus lite till så att jag satte viktrekord på köpet. Sedan blev jag förbannad på mig själv, skärpte mig allt vad jag kunde och så gick det ner litegrann igen. Och den vägen var det. Upp, ner, upp, ner, upp ... Ett klassiskt fall av jojobantning! Att jag nu visste hur man gick ner i vikt utan att späka sig, hjälpte liksom inte. Efter ett visst antal kilon var det som om något i mig lade in backen och så övergav jag det vinnande konceptet utan att jag själv förstod varför.

Hela tiden hör man uttalanden om korkade tjockisar utan karaktär. Och läser framgångshistorier om folk som blivit ärkefeta på pizza och cola och oregelbundna mattider, och sedan lärt sig laga nyttigare mat och har skippat läsken och simsalabim har de gått ner 30 kg. Jo, jättebra. Men mitt problem har aldrig varit att jag inte kunnat laga bra mat, och sötade drycker undviker jag förstås i allmänhet. Jag har tvingats inse, mer och mer, att problemet faktiskt låg på en annan nivå.

Det är totalt skitsnack att "tjockisar saknar karaktär". Själv är jag inte dum i huvudet, jag har klarat mig genom en av landets tuffaste utbildningar, jag betalar min skatt och mina räkningar, lever i en relation som fungerat fint i över 20 år, jag ljuger inte, missbrukar inte, har inga kända "problem" på hela taget och är naturligtvis inte kriminell. Jag fostrar barn och husdjur och har gett ut en roman. Men jag är överviktig - ergo, jag är lat och karaktärslös? Eller?

Nu har jag fokuserat allt mer på psykologin bakom övervikt, och jag har skaffat hjälp som stödjer mig i detta. Det jag kommit fram till, på egen hand och med hjälp av tips, är häpnadsväckande.

Det som är märkligt att det finns tusen olika sätt att få ner folk i vikt, samtidigt som de flesta av dessa "program" helt bortser från orsaken till övervikten. Man har ätit för mycket och tränat för lite? Ja, sant, men det är ju bara ytterligare ett symptom på ett annat problem, och det är det problemet man måste försöka komma tillrätta med. Annars kommer man sannolikt att göra som de flesta, dvs gå ner lite eller mycket - och snart gå upp igen. Göra som jag, dvs återgå till gamla destruktiva ovanor så fort man inte "tänker på det". Ingen människa orkar bevaka sig själv dygnet runt i hela sitt liv. Förr eller senare får man annat att tänka på än vikt och kost, och då upptäcker man snart till sin förvåning att man stoppat i sig saker utan att märka det. Inte är det bara jag som någon gång brutit en rad från en chokladkaka i akt och mening att bara ta den lilla biten. Och plötsligt upptäcker man att man ätit allting, fast man knappt minns det.

Men hur gick det egentligen till?

Nu har jag lärt mig att karaktär, eller snarare viljestyrka, är något man får ta till när man inte är överens med sig själv. Om jag går omkring i en godisbutik behöver jag inte använda min viljestyrka för att inte snatta något godis. Jag står aldrig utanför kassorna efteråt och klappar mig själv på axeln och säger "Gud vad duktig jag var nu - snodde inte en bit fast jag tycker så mycket om choklad!" Det är i själva verket inga problem alls för mig, eftersom det inte finns i min värld att jag skulle stjäla. Så gör man ju bara inte. Och vart tog då "viljestyrkan" vägen i sammanhanget?
Men måste man börja kämpa, måste man börja ta till alla dessa idiotiska knep som fyller upp kvällstidningarnas bantningsspalter (Borsta tänderna! Drick en massa vatten! Belöna dig själv med ett nytt skärp istället! Handla aldrig när du är hungrig!) så måste man ju fråga sig vad och vem det är man egentligen kämpar mot. Ja, sig själv. Reptilhjärnan kanske, eller instinkterna, eller det undermedvetna - man kan kalla det många saker. Men det känns förstås konstigt när man samtidigt är så motiverad. Det är ju inte roligt att vara fet. Man blir sjuk, man åldras i förtid, man känner sig ful, man hittar inga fina kläder, man går miste om en massa skoj aktiviteter, man sitter obekvämt på planet, man kan bli illa behandlad av omgivningen ... vem fasen vill utsätta sig för sådant? Bara för att "chips är gott"? Man är väl inte dum i huvudet heller! Ja, man inser ju allt detta och ändå är det något i en som i all tysthet motarbetar en. Mystiskt, eller hur?

Dr. Phil har hävdat att man gör det som lönar sig. Man gör inte det som inte lönar sig. Det är en vetskap som man har god nytta av när man handskas med både människor och hundar. Om hunden drar i kopplet, saktar man ner. Om den drar mer, stannar man och står still tills kopplet slaknar. Gör man detta med fullständig konsekvens, kommer hunden att sluta dra - för det lönar sig inte. (Jodå, jag har prövat på mer än en hund.) Om ungarna tjatar på en utan att få som de vill, slutar de. Om de däremot anar att det kanske finns en liiiten möjlighet någonstans, ger de sig aldrig.
Så det finns en belöning även i ätande/övervikt. Det gäller "bara" att försöka hitta den, vilket kan vara knepigt. Beteendet är ju som sagt så obegripligt att det förefaller helkorkat. Men det är bara en variant av ett problem som var och varannan människa har. Somliga kan inte få ett förhållande att fungera utan avslutar femton relationer på raken, av till synes svårbegripliga anledningar. Somliga kan inte sluta röka. Somliga kan inte passa tider. Somliga kan inte hålla sig inom lagens råmärken. Somliga ... Ja, det finns alla möjliga varianter, en del svåra och en del lätta. Men det handlar inte bara om ovanor, tror jag. Det handlar om att att beteendet på något vis fungerar, på något plan. Det är något slags behov som blir tillfredsställt när man gör som man gör, för annars gör man det inte.

Mat kan fungera som en lugnande medicin. Det kan vara trygghet. Glädje, underhållning, återupplivande av sköna minnen ... allt möjligt positivt. Övervikten i sig kan vara en trygghet, en ursäkt för att slippa ta itu med andra besvärligheter, ett sätt att gömma sig ... så när man upplever ett hot, verkligt eller inbillat, svarar kroppen med att skicka hungersignaler. Under min skoltid minns jag att jag många, många gånger kom hem från jobbiga och stressiga skoldagar och tog en fika. Jag kunde lätt vräka i mig fyra rostade mackor på kortare tid än så. Det handlade inte om hunger, utan om ett behov av att varva ner.

Poängen är att man naturligtvis sällan är medveten om dessa belöningar. Det är därför systemet är så svåråtkomligt. Så egentligen borde all seriös viktbehandling börja med grundlig terapi, när man försöker finna orsaken till ätbeteendet. Om man tänker efter, är detta så logiskt och självklart att det är konstigt att det inte sker särskilt ofta. Måste man ta till alla dessa konstiga motivationsknep, är det ju något som inte fungerar, eller hur? Sedan blir nästa steg att hitta strategier för att åtgärda problemet. Kanske kommer man en bra bit bara genom att identifiera det, så att man blir medveten om det.

Uppenbarligen finns det personer som blir överviktiga utan att ha några känslomässiga kopplingar till ätandet. De äter fel, de lägger om livsstil och de går ner utan större problem och är glada. Då så. Det finns också andra som faktiskt lyckas övertala sig själva att byta livsstil genom viljestyrka och stenhård motivation. Till slut blir det en reflex. Men - det går rätt många misslyckade bantare på varje lyckad, det är bara att inse. I synnerhet om man ser det över en längre tidsrymd.

Det ska inte kännas svårt att bli av med övervikt. Det ska inte vara något slags styrketest. Känner man det så, måste man gå till botten med det egentliga problemet - det är jag numera helt övertygad om. Man mår så mycket bättre om man inte måste slåss mot sig själv hela tiden!

Dagens lunch blir stekt ägg med bacon och ett lass grönsaker. Tror jag.

God middag på er.