Melodifestival på liv och död

Igår var det final i Melodifestivalen. Precis som väntat vann Anna Bergendahl och Salem al Fakir kom tvåa. Själv röstade jag på Anna och funderade också på att lägga en röst på Salem, så jag var nöjd.

Efteråt går diskussionens vågor givetvis höga. Somliga är Upprörda. Jag läser artiklar i kvällsblaskorna och sedan kommentarerna, och jag blir också Upprörd. Inte över resultatet i den här lilla skojiga tävlingen, utan över intelligensnivån hos en del människor som skriver och tycker till. Finns det då ingen nedre gräns?

SVT är i och för sig rätt dassiga de också. Dvs de som gör ritningarna till Melodifestivalen. I år hade vi något som hette utländska jurygrupper, jo, för någon har blivit så desperat så nu måste vi fråga "Europa" innan vi skickar något till den stora, stora, livsavgörande, dramatiska FINALEN (i år i Oslo). Sverige måste vinna, bara måste, annars är vi slut som nation. Glöm OS. Glöm trettioåriga kriget, glöm rymdkapplöpningen, kampen mot koleran och klimathotet. Nu jävlar är det nämligen allvar, vi måste vinna den där tävlingen som resten av världen skiter i. Vad vinner vi då, förresten? Ja, ingenting. Vinnaren och vinnarlåtarna brukar snabbt bli glömda, och sedan får deras hemland det tveksamma nöjet att vara värdar för eländet året därpå. Det är det hela. Det är faktiskt det hela.
Resten av världen bryr sig alltså inte. Större delen av Europa deltar, men i många länder har man urusel koll och vet inte ens vilka artister man själva skickar. Det är i Sverige det handlar om liv och död, bara i Sverige. Allt under femteplats räknas som FIASKO och kräver krismöten och desperata extraordinära åtgärder, där senaste greppet alltså var detta med utländska jurygrupper.

Själv sitter jag alltså och skäms. Jag tycker att Melodifestivalen är rätt underhållande. SVT:s kameraproduktion är makalöst bra. Det är ett trevligt sätt för nya artister att få visa upp sig för en riktigt stor svensk publik. Som underhållningsprogram är Melodifestivalen riktigt lyckat. Jag tittar inte på Idol och liknande "tävlingar", men mello får man ju alltid se en skymt av varje år ...

Men kan vi inte bara vara glada och stolta över vår Melodifestival? ESC är inte längre roligt, tittarsiffrorna sjunker ju stadigt och kvaliteten på bidragen brukar vara usel. Melodifestivalen är faktiskt bättre än ESC. Men den skulle troligen vara ännu bättre om vi helt strök det där ESC-deltagandet, eller förvandlade det till den händelse i periferin som det egentligen alltid har varit.

Att vi skulle plocka in utländska tyckare i Melodifestivalen var något av det fånigaste jag sett på och år dag i denna tävling. Det var pinsamt. Europa skrattar inte åt Sverige för att vi har så djävla dålig musiksmak, utan för att vi är så desperata på att vinna denna kvasitävling att vi snart gör vad som helst för att lyckas. Vad som helst. Och för att vi nu inte ens tror på vårt eget omdöme.

Eller vi och vi. Själv reserverar jag mig förstås.


Min ena hand har blivit bra igen. Den andra gör fortfarande ont. Jag är igång och författar igen, men jag får hushålla med krafterna och därför blir det nu bara enstaka inhopp i den här bloggen. Men när så otroligt viktiga och världsomvälvande saker som Melodifestivalen skakar om nationen, måste jag ju som vanligt komma med en kommentar. Jag orkar inte kolla, men jag misstänker att jag skrev exakt samma sak även förra året, förutom det där med utländska juryn då.

Markus Larsson i Aftonbladet tror att Anna B kan bli "ännu en sjunkbomb". Han kunde ju sedan ha lagt till "och vad faan gör det", men det ingår kanske inte i hans jobb.