Namedropping in full regalia - skivrecension

Hej igen bloggen. Jag är bra i armarna igen och författar och har mig. Det mesta publicerar jag inte, för det är privat, om det inte är roman alltså. Men nu ska jag recensera en skiva och då är det ju meningslöst att prata med sig själv.

Det är ganska mycket annat som också är meningslöst när det gäller skivrecensioner. I det här fallet rör det sig alltså om The Arks CD/tidning "In full regalia" som släpptes igår, 26/4 - någon som är förvånad över att jag valde den skivan?

Igår läste jag en norsk recension som totalsågade den här skivan. Det lät ju bara som sådan där musik från 70-talet, gäsp. Ja, det gör det. Och här kommer kortversionen av recensionen: om man inte är särskilt förtjust i glamrock från 70-talet ska man hålla sig ifrån "In full regalia". Då finns det knappast en chans att man gillar den. Å andra sidan, tycker man tvärtom kommer man förmodligen att bli lika glad som jag av att lyssna på det här.

Den norska recensenten slog till att börja med fast att öppningsspåret, "Take A Shine To Me", lika gärna kunnat vara skriven av ABBA för 35 år sedan. Något som fick mig att avfärda resten av recensionen med en stor fnysning. Antingen lyssnade hon inte ordentligt, eller också har hon ingen vidare koll på ABBA. De inledande tio sekunderna har visserligen ett komp som för tankarna till "Waterloo" men sedan då? Där hör jag inte mycket ABBA längre, däremot ...

Men det här var nyttigt, för det fick mig att tänka till. Namedroppingsjukan är gräslig i musikvärlden. Det är möjligen ett försök att skapa en akademisk adel bland ett gäng tyckare och musiknördar där ingen har fler öron än någon annan men där man alltid kan tävla i hur många skivor man har i sin samling. Den som hittar likheter med någon artist som andra inte hört talas om vinner.
Och när det gäller "In full regalia" är referenserna till andra artister och låtar så många att det blir rena parodin om man ska försöka reda ut varifrån det och det och det kommer. Man har ett "det låter som ..." på tungan mest hela tiden. Jag kände att jag själv kanske borde låta bli. Det blir ändå bara krampaktiga försök att beskriva låtar i ord och det är väl lika gott att folk går och lyssnar själva om de är intresserade? Men jag har skrivit glamrock och det är viktigt att veta, tror jag.

En referens är däremot så uppenbar att det är lite betänkligt att den inte omnämns i texterna - nu när det för en gångs skull fanns plats att skriva nästan hur mycket som helst. Det är rippen av Lapp-Lisas gamla monsterhit "Barnatro", här omskapad till väldigt vackra och pampiga balladen "Have You Ever Heard A Song". Jag har alls inget emot att man lånar från andra låtar, jag tycker att det kan göras väldigt kreativt, men är det mer än något riff här och några takter där, borde man kanske lägga in en not om det. Bygger på psalm XXX etc.

Att "All Those Days" låter som om den kunnat vara skriven av Pink Floyd - fast den inte är det - fick mig däremot mest att hicka av förtjusning, Pink Floyd-fan som jag är.

När kvällstidningar, och även andra media, ska göra säljande rubriker blir det sällan om väsentligheter utan om sådant som kan tänkas kittla annat än intellektet. Förra sommaren dök Olas rosa diskhandskar upp som en nyhet, bara för att han i sitt sommarprat nämnt detta som en kommentar till sin bacillskräck. Jag blev inte glad när jag såg det där, men desto gladare när jag igår hörde honom parodiera bacillskräcken i hysteriska "Hygiene Squad", en av skivans stilmässiga överraskningar. Här kan man givetvis också namedroppa, och när man nämnt Sweets "Ballroom Blitz" kan man ju alltid gå vidare och utreda vad just den här genren kallas - jo, för i likhet med fantasylitteratur kan man naturligtvis bena ner rockgenrer till minsta specialare, och gör man det för mycket blir det också väldigt fånigt. Men viktigast är väl att "Hygiene Squad" är en galen låt som man blir på gott humör av, när man kommit över första lyssnarchocken vill säga. Den som trodde att The Ark bara gjorde melodisk snällpop lär sätta i halsen.



Självironin märks ännu mer i komiska "Publicity Seeking Rockers", med mysiga saloska formuleringar som "But all that rabble-rousing razzmatazz .../Can't someone make them go away?"

Ja, det finns en del självironiska inslag i "In full regalia" och överlag ett mycket gladare humör än i föregångaren "Prayer For The Weekend" - en skiva som innehöll flera lysande låtar men också kändes så svart och bitter att det nästan blev obehagligt. Det var självmord, olycklig kärlek, galenskap, panikångest, sarkastiska uppgörelser med gamla idoler och morbida offerkulter i en lång rad, inklusive den av Ola nyuppfunna genren "cynisk gospel" ... På den nya skivan känns det som om bandet har mognat på ett bra sätt. De har inte blivit tråkiga, men fått den kombination av självkännedom och självdistans som jag förknippar med vuxenhet. De älskar sin glamrock och här bejakar de det fullt ut utan att be om ursäkt för det - och resultatet är att skivan sprakar av spelglädje.

Å andra sidan, man tappar också en del saker när man blir äldre. Jag har svårt att tänka mig att ens Ola idag kan åstadkomma låtar av samma klass som "It takes a fool", "Calleth You Cometh I" och "Joy Surrender", för till detta krävs något som jag i brist på bättre ord skulle vilja kalla ungdomligt naiv oförstördhet. Man måste kunna titta väldigt, väldigt djupt in i sig själv för att finna den formen av poesi och - sorry Ola, här kommer en liten nyhet från En Som Vet - det hinner man helt enkelt inte när man blivit äldre och fått familj. Man får ju utvecklas istället, dra nytta av sin ökade erfarenhet och mognad. De gamla låtarna finns ju fortfarande kvar. Och visst hör man lite lånade ackordsföljder och arrangemang från "Calleth" i nya balladen "Stay With Me" - en låt som inte alls når Calleths höjder vad gäller poesin, men imponerar desto mer med den sångmässiga mognaden. Det här tror jag blir skivans största hit med tiden.
En annan sak som händer med åren är att röstläget förändras. Det sjunker. Den forcerade falsetten i "Superstar" känns lite obekväm. Ola har en vacker baryton och sjunger på hela taget mycket bättre idag än för tre år sedan, men skulle kanske inte försöka pressa sig upp på samma höjder som fanns på debutskivan "We Are The Ark". Men so what? Det gör väl inget?

Jag lyssnade alltså på den här skivan fram- och baklänges och hit och dit ett antal gånger. Mitt i alltihop kom jag på mig själv med att tycka att det var fantastiskt bra. Faktiskt har "In full regalia" ovanligt få låtar med megahitpotential, jämfört med föregångarna, men i gengäld har det blivit en ovanligt aptitlig blandning. Och spelskickligheten hos killarna har verkligen blivit stor med åren. Den här skivans stora stjärna heter nog egentligen Mikael Jepson, vars gitarrsolon är godis för öronen i låt efter låt. Åtminstone tror jag att det mesta är Jepson, annars får jag be Martin Axén om ursäkt. Och Sylle Schlegel är en minst sagt kompetent trummis och sångare - på den här skivan har han mycket att göra.
Fast det är möjligen så att jag har fel, att det finns fler möjliga hitar på "In full regalia" än jag trodde - möjligen tycker den s k breda publiken likadant som jag, att det är väldigt skönt med en sådan här skiva när Kents distade dystopier har varit högsta kulturella mode i svenska rockvärlden i ett antal år.

Men det är oroväckande, ett möjligt försök att beveka det konservativa etablissemanget, när man skickar ut "Superstar" som skivans första singel. Det ska ju normalt sett vara en skivas starkaste låt, och själv tycker jag ganska precis tvärtom om den. Så min smak är kanske inte pålitlig om man vill ha en bedömning som passar de breda folklagren. Jag är inte Bert Karlsson precis. Jag tillhör inte rockadeln eller tyckareliten, jag är bara en sån där som just gått och köpt en skiva. Dessutom dansade jag runt till sjuttiotalsrock innan Ola Salo var född ... så jag fick höra dem när det begav sig, så att säga. Lustigt nog är de bättre idag än de var då.



Den medföljande tidningen då? Jovars. Den är förstås jättesnyggt designad och många av texterna är genuint roliga. The Ark har återtagit kontrollen över sig själva och det glädjer mig. De driver en egen blogg och publicerar nu alltså en egen tidskrift om sig själva, vars innehåll förhoppningsvis är sådant som de gillar. (Bild på diskhandske finns också ...) Det är skönt för alla oss som kräks på kvällstidningsskvaller. Mina invändningar rör annonserna, som känns lite väl grabbiga med tanke på att de flesta av skivköparna troligen är kvinnor. Och sedan är det en miss med typsnittet i en del texter, för det är svårläst.

Men det är ju inte hela världen, och det brukar ju inte precis vara lättare att läsa texterna i ett CD-konvolut ...

Tillägg: Jag har i flera dagar funderat över låtordningen på skivan. "The Red Cap" känns lite avslagen om man jämför med "Have You Ever Heard A Song" som är den givna finallåten. Och The Ark brukar inte slarva med sina in- och utgångar. Sedan slog det mig att albumet känns som om det blivit uppdelat i två sektioner, med alla "givna singlar" i den pampiga första delen ... och sedan är det som om bandet lossar på slipsen och börjar leva rövare på allvar bland olika sjuttiotalsgenrer och utmanande texter. Ungefär som om den mindre engagerade delen av publiken nu antas ha gått hem ihop med de högtravande kritikerna som kommer att ha fullt upp med att analysera mognaden i "Stay With Me" och snärjigheterna i "Singing 'bout The City". Kvar står de mest hängivna fansen och kompisarna, och där kommer också låtarna som överraskar och retas mest - alla är inte heller glada över dem, "det låter inte som förväntat" och jag har till och med läst omdömet "utfyllnad" - en omöjlighet hos ett band som verkar ha en oändlig räcka låtar att välja på.

Eftersom "Have You Ever Heard A Song" så bombastiskt påpekar att "I don't believe in class and I don't believe in taste" är jag nästan böjd att gissa att det är ett fullt medvetet arrangemang. Jag tror inte heller att det är en slump att "All Those Days" slutar med ett steg rätt ut i luften, efter att i några minuter ha kört ett psykedeliskt wailande kring frasen "Some day I'll give them back to you". Det avklippta slutet blir som ett ironiskt "... någon gång, men inte nu!" vilket ändrar budskapet i hela låten.
Och detta tror jag för att det är The Ark. Då brukar det finnas luriga undermeningar i det som sker, små budskap för den som vill och orkar analysera djupare. Och det är därför jag är så väldigt förtjust i dem.