This Piece of Poetry Is Meant To Do Harm

Det var en morgon såhär i början av december när jag ögnade igenom nattens mailskörd - de kommer ofta på natten - och hittade ett från The Ark, med en titel om 20-årsjubileum och avskedsturné. Aha, tänkte jag, så de lägger ner nu när de ska fylla 20. Jaja, okej, det var ju logiskt.
Tänkte jag, alltså. Några timmar senare upptäckte jag att det blivit en slags chockvåg genom mediavärlden, den delen av världen jag känner alltså. Fans var chockade och förtvivlade. Varenda tidning skrev om det. Jag blev lite förvånad, för kändes varken oväntat eller dramatiskt, detta. Möjligen var det lite märkligt att pressmeddelandet gick ut mitt i natten och hamnade i bandets nyhetsbrev, det jag fått. Fast - från pålitligast möjliga källa fick jag sedan veta att det ju helt enkelt berodde på att man ville ge fansen nyheten innan tidningarna fick den. Det hjälpte knappt, för åtminstone en kvällstidning låg med örat mot marken och norpade nyheten så fort den dök upp, men tanken hedrade dem i alla fall. Och inte spelade det så stor roll heller.
Sedan har det förstås skrivits krönikor och reflektioner både högt och lågt. Jag har tigit, men nu tänkte jag ta mig samman och komma med den där kommentaren jag också, den som jag först kände var rätt överflödig. Men det är den kanske inte, och jag kommer strax till anledningen.

Först och främst vill jag kommentera det faktum att denna blogg legat och sovit så länge. Gott har den sovit. Har jag slutat skriva? Nej, tvärtom. Jag undrar om jag inte skriver mer än någonsin egentligen, men jag kom in i ett annat skede av skrivandet. Plötsligt ökade behovet av att skriva på ett mer riktat vis. Dagboken är ju föralldel alltid med mig, men det är lite andefattigt att bara prata med sig själv. Men det kan faktiskt också kännas lite andefattigt att ropa rätt ut i luften och inte veta vem som tar emot. Alltså skriver man brev istället. Personligt riktade, individuella brev där man redan i förväg vet vilken slags person som kommer att läsa. Det behöver inte vara särskilt hemliga saker för det, men jag märker att min ton ändras ganska mycket beroende på vem jag skriver till, och det är också fascinerande. Det spelar alltså roll vem man talar till, man kontrollerar alltså inte medvetet sitt språk till hundra procent. Det där undermedvetna, det jag sysslat så väldigt mycket med under senare år, griper in och tar över.

Så skrivande handlar inte alltid om att nå så många som möjligt hela tiden. Jag måste förstås nu ställa mig frågan hur det är om man skriver låtar som man framför till en publik. Blir det samma sak? Blir man nöjdare ju fler skivor man säljer och ju fler som står där i publiken?
The Ark nådde sin publikmässiga höjdpunkt 2007, när till och med en sådan trögfattad ute-person som jag fick upp ögon och öron för dem, för de var ju med i Melodifestivalen. De trodde nog att de var kända redan innan dess, men det var ju inget emot vad de blev sedan. De jobbade hårt det året. Sedan blev det lite lugnare. Under turnén 2010 skrev en del journalister kommentarer om sviktande publiksiffror, något slags misslyckande, eftersom det inte blev samma ståhej som 2007. Jag tyckte att det var ganska larvigt. The Ark hade att välja på att rida på melodifestivalvågen några varv till, kanske bli ytterligare en melodifestivalinstitution, eller att fortsätta på sin egen väg. De valde det senare. Jag har svårt att se vad det var som var misslyckat med det, om vi nu inte räknar allt i royalty och tid-i-rutan.

Nu kunde man ju tro att jag tänkte skriva idel lovord om hur detta band frälste mig och allt vad de har gjort för mig, men det tänker jag inte alls göra. De har inte lärt mig något. De räddade mig inte ur något. Något hände helt visst under melodifestivalen 2007, för jag upptäckte att jag engagerade mig djupt och intensivt i ett rockband, något jag aldrig gjort tidigare och förmodligen aldrig gör igen. Två strängar råkade slås an samtidigt och skapa resonans, och den ena var min. "Det där undermedvetna" bestämde att det här var något värt att ägna uppmärksamhet åt.
Ärligt talat tycker jag att den mesta musiken som gjorts under de senaste decennierna har varit skräp. Inte ens när det ska vara djupt har det varit särskilt djupt, eller djupt på annat vis än de redan grävda fårorna. Svensk kultur normaliserar till och med begreppet "djup" och därmed mister det all mening.
Men The Ark var glamrockare. Jag har tidigare i denna blogg skojat om att glamrockare är den musikaliska motsvarigheten till fantasyförfattare, åtminstone här i Sverige. Vi passar inte riktigt in i Den Goda Smaken, för vi klär oss inte i svart och ser inte svårmodiga ut, utan sveper in budskapen i kitsch och paljetter, gör en grej av ytan istället för att förneka den.
(Häromåret läste jag en recensents hyllning av ett visst, välkänt rockbands kommande rockalbum. Inte för att han hunnit höra det, men "med ett sådant snyggt foto kan du ju inte bli annat än bra". Ööh? Fotot föreställde bandet ifråga, snyggt stajlade i mörka kläder. Och enligt recensenten var det jättejätteläckert att fotot var - svartvitt. Jag skojar inte, men jag hoppas att han gjorde det.) Av denna anledning känner jag mig starkt befryndad med glamrockarna, och musiken som sådan har jag ju alltid älskat - längre av vad The Ark själva har gjort, tror jag.
Men oavsett kostym kan man ju ha ett allvarligt syftande budskap med det man framför. Det första som slog mig när jag såg The Ark framföra "The Worrying Kind" i Melodifestivalen, var hur enormt professionella och säkra de var på scen, vilken skillnad det var mellan dem och ... tja, de flesta andra i samma tävling. Det andra som slog mig var att texten ... vänta nu, det var inte den vanliga trallen? Nej, det var det inte. Det var en text som talade med en mycket egen röst, en text som var skriven av någon som använt sin egen personlighet och inte bara kört standardreceptet. Även om det, förvisso, fanns en referens till David Bowie mitt i den.
Men man hör inte det man inte vill höra och sålunda blev The Ark direkt stämplade som ytliga, särskilt när de hade den dåliga smaken att göra lite reklam för en klädkedja mitt i alltihop. En journalist surnade till och kallade det svek, för han hade ju fått för sig att The Ark var ett indieband, och dessutom visste han ju hur ett indieband ska vara och uppföra sig. De ska provocera, inte bli kommersiella. Dvs de skulle inte provocera honom, då gick det ju lite väl långt kanske ...

Men det fanns mycket, mycket mer att upptäcka hos The Ark innan jag började få något slags grepp om vad det egentligen handlade om. Jag kom alltså in i matchen så sent som 2007, så större delen av bandets historia fick jag ta del av i efterhand. Kanske är det därför jag rycker på axlarna åt deras nedläggning. I framtiden blir allt "i efterhand" och för min del blir det alltså ingen större skillnad. Jag sitter fortfarande och fröjdar mig över Pink Floyd, ABBA och Mozart, trots att de alla lagt av för länge sedan ... men det gör ju inget, musiken är ju kvar.

Men det här oväntade djupdyket i ett svenskt rockband, här och nu, förde en del andra erfarenheter med sig. Jag ska inte säga att jag velat ha någon av dem oupplevd, för erfarenheter är i slutänden den enda riktiga skatt man kan behålla - men en del var inte alls trevliga. Vi kan ju ta det här med fansen. Tack vare The Ark har jag mött några av de trevligaste, snällaste och roligaste människor man alls kan tänka sig. Och dessvärre också deras raka motsatser.
Eller rättare sagt, det är de fansen jag inte har mött. Internets troll kännetecknas dels av de taskiga vibrationer de sprider omkring sig, dels av sin anonymitet. De som visar en sina ansikten och sin rätta identitet är så gott som uteslutande sympatiska människor. Jag vet inte om otrevliga människor väljer att vara anonyma eftersom de inte vågar annat, eller om själva anonymiteten gör dem obehagliga, men det är ju fantastiskt hur låg man kan bli när man kan gömma sig bakom ett nick som inte går att spåra.

Jag tror inte att det är något specifikt för just The Ark att ha ett gäng otrevliga fans. Det råkar säkert varenda populär artist ut för. Det är kanske snarare - jag vet att jag verkar ologisk - mer specifikt att ha trevliga fans. Eller, om jag får uttrycka det så här: det är otroligt ont om våldsälskande homofober med rasistiska och fascistiska åsikter i The Arks publikled. De trivs knappast i sällskapet och bra är väl det.

Men som alltid när ett gäng hyfsat attraktiva gubbar ställer sig på en scen, blir det svartsjukt trätande omkring dem. En del av de s k gamla fansen, de som fanns där före 2007, tyckte att det var roligt att bandet blev så populära. Andra ville ha gullklimparna för sig själva och önskade de där nytillkomna så kallade mellofansen all världens väg. Det blev ju plötsligt en sån trängsel! Vi förklarades både som oäkta och svekfulla. Tvärsäkra spådomar sade att vi alla skulle vara väck inom ett halvår igen. Nå, det stämde ju på somliga och inte alls på somliga ... Men bevakningen blev stenhård. Om man hummade något om att man kanske hade talat med någon i bandet, sådär alldeles på riktigt alltså, och inte via en bandmedlems flickvän som kände ens kompis' kusin, ryckte Inkvisitionen - givetvis anonym den också - direkt ut för att kolla När, Hur, Vem och Varför. Själv utnämndes jag med stora bokstäver till LÖGNARE eftersom jag antytt att jag hade någon slags kontakt med Översångfågeln själv, Ola Salo alltså. Det var nämligen omöjligt att han någonsin skulle vilja tala med ett mellofan, så det så!

Att vara ett nytillkommet fan var också ungefär som att vara i Jerusalems tempel och förvisas ut på Hedningarnas förgård. De som stod därute fick inte prata direkt med Gud, de fick vackert försöka tala med någon överstepräst som möjligen kunde tänka sig att gå in i Det Allra Heligaste, och möjligen också senare komma ut med ett budskap därifrån. Jag undrar om detta rockband någonsin fått klart för sig hur många självutnämnda överstepräster, förlåt, "riktiga kompisar", de egentligen har. Inte blev det bättre av ett antal dumma rykten som gick, som lät oss ute på Hedningarnas förgård förstå att killarna i bandet inte kunde hantera datorer - Ola ägde enligt ryktet ingen - och naturligtvis inte hittade vägen till sin egen hemsida.

2009 skedde äntligen en uppryckning, för då gjordes hemsidan om och bandet började föra blogg. Plötsligt fanns kanalen där de själva kunde berätta hur det egentligen låg till med saker och ting, och därmed försvann problemet med troll och andra-, tredje- och fjärdehandsinformation, som blev "information" på vägen. Det finns med andra ord hopp även i till synes hopplösa fall, men innan dess fanns det stunder när man - för jag är ju ändå en rätt normal och menlös person, och framför allt är jag inte 14 år - fick ställa sig frågan vilket dårhus man tittat in i och om man egentligen hade något där att göra. Om det verkligen skulle vara så där. Och vad det var för slags människor som betedde sig sådär, och varför de gjorde det. Jag tyckte att det var intressant ur rent psykologisk synvinkel, men särskilt kul var det inte. Författaren i mig gnuggade händerna och antecknade spännande saker som senare kan användas, men annars kändes det mest äckligt, det hela.
Jag har kontaktats flera gånger av personer med falsk identitet, vilka uppenbarligen haft som syfte att kartlägga min och andras relationer till Ola Salo. (Må de undra.) Jag har haft en regelrätt stalker efter mig. Jag har av överlägsna journalister, sannolikt yngre än jag, blivit insorterad bland "Ark-kidsen", "de tjutande fansen" och liknande klapp-på-huvudet-epitet. Jag har utsatts för lögner, vilseledande information och förtal. Ja, jag vet att mina lidanden i detta fall inte är alltför storslagna och imponerande, men de har likväl träffat en av mina allra känsligaste punkter: rädslan för att sorteras in i ett kollektiv, att inte längre bli sedd som den jag är. Och enbart som den jag är.

Jag är en individualist. En person med vissa bestämda politiska åsikter sa en gång under ett föredrag att detta ord var som ett skällsord för honom, men jag tänkte att han inte fattat något, eller möjligen tolkade ordet på ett helt annat sätt än jag. Individualism handlar inte om att vara egoistisk och empatilös, eller att inte kunna fungera som lagspelare. Det är snarare tvärtom, det är att ge sig själv ett stort ansvar gentemot omvärlden. Att stå för sina egna handlingar och åsikter, att ge andra människor samma rätt att vara individer som man ger sig själv, att kunna samverka. Varje gång jag ordnas in i en större massa och tillskrivs åsikter och egenheter jag inte har - och därmed berövas de jag har - känns det som om någon försöker trycka ner mig under vattnet och dränka mig. Jag blir rasande och börjar sprattla emot. Jag tror, faktiskt, att vi människor är en del av en helhet - men på ett högre plan. Som individer har vi fortfarande skyldighet att uttrycka vår individualitet, för den är en pusselbit i helheten. Vi är som instrument i en orkester; vi har alla vår egen röst oavsett om vi spelar unisont eller delar upp oss i olika stämmor. Om tvärflöjtisten börjar spela förstafiolernas stämmor istället för sin egen, gör hon faktiskt inte sitt jobb och något kommer att fattas. Så - och detta kanske kan ses som en paradox - jag hyllar helt den marxistiska principen som säger "av var och en efter vars och ens förmåga, till var och en efter vars och ens behov".


Därför har jag alltid stått lite vid sidan av. Eller stuckit ut, jag vet inte riktigt. Det är ingen uttänkt taktik, men jag följer mitt eget huvud och då blir det ju lite eget ibland, kanske. Och det ironiska i det här är att man kanske blev lite svårhanterad då, både för andra fans och även för bandet självt - detta band som inte gör något annat än predikar individualism. De läror som Ola basunerat ut från scen lever jag redan efter, och när jag fann några som verkade tycka som jag, applåderade jag. Men det ligger en paradox också i det här. "Det är värt att bli kallad idiot om det är priset för att gå sin egen väg", som Ola så stolt har deklarerat. Varpå alla unisont ropar "JAA!" ... Men ska vi alla vara idioter på samma sätt då? Finns det alltså en norm även för det avvikande? Eller får man lov att avvika även från andra avvikare?

Vilket naturligtvis leder oss till frågan om hur framgångsrikt ett annorlunda band kan bli utan att bli konventionellt. Punken behövde sannerligen inte många år innan tuppkammar, kängor och hes skrålsång blivit standard, och vad var det då man protesterade mot? Framgång har alltid varit rebellismens värsta fiende. I samma stund som rebellerna når popularitet, alltså börjar nå ut med sina budskap, försvinner de in i formalisering och administration med tjänstemän, kravallstaket, vakter och organiserade fanklubbar. Jag vet, för jag försökte ju få till en intervju med The Ark under sommaren 2007. Det tog flera månader innan jag lyckades, och det var frustrerade månader som kantades av "hjälpsamma" överstepräster vilka skulle upplysa mig om hur omöjligt det hela var, och ett band som satt i sammanträde mest hela tiden och ständigt hade viktigare punkter på agendan. Eller också använde jag inte den korrekta kommunikationskanalen, vilket jag blev upplyst om. Ja, idiot blev man ju förvisso, men det där med att gå sin egen väg vete sjutton alltså. Dvs när det faktiskt skulle omsättas i praktiken. Då skulle man ju lik förbannat följa reglerna, skrivna såväl som oskrivna ... Tro inte att jag stod helt oförstående inför detta. Jag är ingen anarkist heller, jag förstår också vad som är praktiskt och inte praktiskt. Men jag skulle svika både mig själv och det band jag tycker så mycket om, om jag slutade att ifrågasätta det som kan och ska ifrågasättas, om jag slutade att vara mig själv.

(Ja, det blev ju en intervju till slut, och jag ska vara Ola evigt tacksam för de ansträngningar han lade ner för att det skulle bli något bra. Han tjänade inte direkt något på det - eller också gjorde han det, även om det inte var något som kunde mätas i termer av pengar och framgång. Faktiskt tror jag att vi under några ögonblick lyckades locka fram det bästa hos varandra, och vad kan väl vara mer meningsfullt än det?)


Det har varit en rolig tid med The Ark. Jag har fått många tillfällen att lära mig själv nya saker, framför allt om mig själv. Jag har gjort saker jag aldrig gjort förut, eller förut trott att jag skulle göra. Jag har träffat människor som jag annars inte skulle träffat, blivit berikad, inspirerad och sett mig själv förändras. Att göra saker man aldrig gjort förut är att göra dem förutsättningslöst, och det är också att vara sig själv. The Ark blev ingen ledstjärna, men väl en spegel.

När jag hörde låten "Have You Ever Heard A Song" från The Arks senaste album, In Full Regalia, vill jag minnas att jag reagerade på att den hamnade mitt i låtlistan och inte blev slutspår. Den lät nämligen som ett slutspår, som en definitiv avslutning. (Eller snarare som slutet på ett kapitel och början på ett annat.) Efter deras turné i somras satte jag ihop en liten video till den låten. Den var tänkt att bli en tribut både till bandet och till de där trevliga fansen, de som visar vilka de är. Jag följde som vanligt intuitionen när jag satte ihop den här lilla storyn, och resultatet blev ett sommarminne som skulle likna ett gulnande vykort. Och det var nog där och då jag förstod att bandet inte skulle gå vidare efter sitt tjugoårsjubileum. Jag skrev till en person, som i högsta grad har med saken att göra, att jag kände att det verkligen var min slutpunkt. I mitt tycke blev den riktigt pampig.




Och nu skrev jag den här lilla krönikan över det här rockbandet, och jag vet att den blev besk snarare än söt, men nu vet ni varför. Ola skaldar "I'm not singing to raise affection, this piece of poetry is meant to do harm" och jag stämmer in.
Efter min egen förmåga, på mitt eget sätt.