Internetutbrändheten nalkas

Läget med mig är inte så bra. Eller snarare, problemet är ganska isolerat och kan lätt åtgärdas, men det känns så sorgligt.

Internet har börjat förstöra mitt liv. Det stressar ihjäl mig. Det kallas informationsinfarkt med ett finare ord. Jag kallar det Internetstress.

Märk väl, jag säger inte att det är datorns fel. Datorn är ett verktyg för mig, ett multiverktyg som jag kan använda till väldigt mycket. "Vad gjorde du förr innan datorn fanns?" sa en släkting lite ironiskt till mig häromdagen. Jag svarade: "Jag läste böcker. Jag lyssnade på musik. Jag skrev. Jag ritade. Jag läste tidningen. Jag tog reda på saker, jag pratade med kompisar - allt som jag fortfarande gör på datorn, fast då hade jag fler maskiner."

Då blev det lite tyst. För mig är det inget alternativ att gå ut och umgås med folk IRL istället, för de flesta av mina vänner bor ju långt, långt ifrån mig. Och jag har en massa hobbies som jag gillar att utöva ensam. Datorn hjälper mig med allt detta.

Men så har vi Internet då. Det lömska surfandet. Jag har märkt att det blivit för mycket ibland. Jag börjar överreagera på sånt jag läser, i synnerhet alla stinkande, superelaka, patologiskt korkade kommentarer som folk numera skriver under varje artikel och nyhetsnotis. Det är hemskt. (Igår var det semifinal i ESC. Läs inte vad folk säger om det. Gör det inte, ni kommer att ångra det.) Jag känner plötsligt att jag saknar försvar mot det, jag blir - som det heter med ett högtravande, gräsligt litteraturklyschigt ord - "hudlös". Antingen måste jag lära mig att fnysa åt allt som sägs, eller också lära mig att stänga av så att jag slipper höra det.

Och det är själva mängden av information som stressar mig. Man måste ju hänga med. Men när medhängandet börjar leda till att man kollar mailen en gång i kvarten för att vara säker på att man inte missat något, etc, då börjar man känna sig koko. Plötsligt kan jag inte fokusera längre. Jag får svårt att somna. Svårt att sova. Svårt att vakna. Och får naturligtvis inte gjort det jag skulle. Ska man författa måste man främst lyssna till sin inre röst, inte till omvärldens surr.

Botemedlet är väldigt enkelt och jag använder det också. Jag stänger av. Har ju till och med ett program som blockerar webbläsaren under vald tidsrymd och gud vad skönt det är varje gång jag tryckt på den knappen. Det är som att komma ut ur ett kvavt rum. Efter en liten tid i isoleringen är jag glad och samlad igen och så kopplar jag upp mig och ... Ja, problemet är att tiden mellan återställdhet och utmattning blir kortare vid varje varv. Jag tror att det är sånt som leder till utbrändhet. Vilket i sig är jättelöjligt eftersom jag i mitt normala liv inte alls är stressad eller ledsen. Det är bara mitt cyberjag som börjar må taskigt, men det är ju också en del av mig.

När det gäller denna blogg har jag hållit mitt löfte till mig själv: jag uppdaterar den när jag känner för det. Bara då. Därför råder för tillfället tystnad här, till största delen. Jag kommer väl igen så småningom, men nu är det alltså sladden ur som gäller. Och sedan sitter jag där vid mitt tangentbord och fixar med min roman och känner mig glad igen. Hoppas jag. Fram till dess har jag informationsallergi, vill inte veta något om något längre. Pallar inte ens att kolla väderprognosen just nu.

Ja, det får väl regna bäst det vill då.