Som en dramatisk, för att inte säga löjeväckande kontrast till tidigare finkulturella inlägg ska jag härmed kommentera nyheten om Hultsfredsfestivalens utannonserade nedläggning. Det blir ologiskt och bra.
När alla ska förklara varför Hultsfredsfestivalen gått dåligt på senare år menar alla experter att man inte bokar rätt artister. Och så räknas "skräpet" upp, de som faktiskt bokats,(jag känner igen en hel del namn) och så nämns istället de som borde bokats för att de är så jävla bra (jag känner dessvärre inte igen ett enda namn).
Aha. Skillnaden mellan bra och dåligt är alltså att jag känner till det som är dåligt men har superdålig koll på det som verkligen är bra. Så vill ni veta om en artist är bra är det bara att fråga mig - ser jag ut som ett levande frågetecken är h*n säkert toppen. Dvs ni stackars artister som blivit omnämnda av mig kan gå och dränka er, det är kört.
Eller också beror det på att det är hårdrockartister man pratar om och där är jag helt ute i dimman. Jag hör alltså en och annan låt, men jag vadar inte särskilt djupt i metalträsket. Det där sista skulle jag inte ha skrivit, eftersom fantasyfantaster verkar vara ganska rejält insnöade på just metal. (Fast de säger ju inte metal själva utan delar upp det hela i femtiotvå olika undergenrer samt hånskrattar åt stackare som mig som bara säger "hårdrock" med ett fånigt, nollställt leende.)
Så här är det: för ett antal år sedan, när jag var lite yngre, förknippade jag Hultan rätt mycket med hårdrock. Detta utan att ha varit där. Jag har aldrig varit där. Jag är rudis på rockfestivaler, faktiskt. Den enda jag varit på är Way Out West i Slottsskogen 2007. Det var å andra sidan hur kul som helst. Att jag hamnade där berodde enbart på att Leari (i The Ark) hade sagt "jamen klart att du ska komma" ...
Hrrm. Nu står jag inför ett moraliskt dilemma. Antingen kör jag larviga fans-modellen och låter meningen stå precis som den är - den är ju faktiskt helt sann - så att alla kan dra sina avundsjuka slutsatser och jag tycks vara sketahipp, eller också lägger jag till resten av storyn, fast det verkligen inte ser lika bra ut: det var verkligen inte just hans kommentar som fick dit mig, för det fanns ju andra där också ... Och Lasse själv glömde garanterat sitt uttalande högst två minuter efter att han kommit med det. Men det där såg alltså inte lika flashigt ut så glöm det här stycket. Jag lät alltså Lasse övertala mig att komma till WOW, så säger vi, och jag hade jättekul. Det var ingen billig tillställning, men den var helt OK alltså.
Fast familjen därhemma blev visst lite förfärad. Delar av festivalen sändes i webb-TV, och medan jag stod vid ena scenen och väntade på helcoola Erykah Badu (hon var verkligen bra, fast hon kom igång 40 minuter sent pga något tekniskt strul) höll Juliette Lewis igång som f-n på en annan scen och det var det som sändes. Familjen framför datorn stirrade med runda ögon på spektaklet och höll för öronen och dottern sa sorgset "Stackars mamma!" De trodde att det var hos Juliette jag stod. Nä, det räckte med att befinna sig 200 meter därifrån, om man så säger.
Så jag har visst varit på (en) rockfestival och det var visst skojigt. Efter Erykah kom The Ark och då började det spöregna så man fick sådan där festivalmässig lera på benen också och överhuvudtaget blev ganska festivalmässigt dyblöt. Man fick inte lov att använda paraply och det kan man ju i och för sig förstå. Jag stod längst fram och vinkade till Lasse i hopp om att han skulle bli jätteglad över att se mig igen, jag var ju också leri' då. (Det där sista var ett skämt.) Tjejen bredvid mig ägnade sig åt halvmeterhöga jämfotahopp genom hela konserten och killen bakom mig skulle retas med sitt sällskap och stönade "fy faan alltså va bögigt!" med jämna mellanrum tills man blev rätt full i skratt. Ola viftade med en sjal som det lossnade tussar ur, och dessa omhändertogs sedan ömt av trogna fans. Femtontusen personer vrålade med i "The Worrying Kind" så att det borde hörts bort till Mölndal. Och sedan kom Teddybears STHLM och de hade ett sjujäkla ös de också och sedan kom Kanye West men då smet jag hem. Inget fuktigt tält på någon sunkig campingplats här inte. Jag tror att det ska mycket till innan jag börjar campa på festivaler. Är jag för gammal och bekväm? Ja, troligen. Jag tycker bara om att campa om jag är ute i vildmarken och inte har vare sig tältgrannar eller hus inom synhåll.
Jaha, jag hoppas att jag hinner med fler rockfestivaler i mitt liv även om jag inte tror att det blir något Way Out West just i år ... men samtidigt kan jag inte säga att jag jublar vid tanken på blöta regnjackor, bajamajaköer och knuffar och trängsel. Det är kanske lite pittoreskt, men det blir inte mer lockande med åren.
Men nu var det ju Hultsfred jag skulle kommentera. Varför har det gått dåligt under senare år? Artistbokningarna har ju redan nämnts. Sedan är det kanske helt enkelt så att det blivit för mycket konkurrens. Det har kanske blivit en överetablering av rockfestivaler, vars skillnader sinsemellan inte är större än variationen på en genomsnittlig pizzameny. Hultan hade kanske tjänat på att odla en mer uttalad hårdrocksprofil, men vad vet jag?
Det är kanske inte meningen att sådana här festivaler ska leva i evighet heller, även om Roskilde fortfarande stretar på efter alla dessa år. Fast arrangörerna för Hultan tröstar ju oss med att de tänker köra nästa år också fast de lägger ner.
Okej, jag begriper inte riktigt det här, men vi säger väl så då.
2009-07-23
2009-07-22
Regndroppar
... och nyss lutade jag mig ut i natten när jag skulle stänga fönstret, och då hörde jag lätta regndroppar på alla blad ute i trädgården. Det är ett vackert ljud, så rofyllt i mörkret.
Det fanns en period i mitt liv när det också var det enda ljud jag överhuvudtaget stod ut med. Den åttonde augusti 2004, framåt kvällen, fick jag tinnitus. Jag ska aldrig glömma den dagen. Jag vet fortfarande inte vad som orsakade det. Jag vet bara att jag plötsligt inte hörde så bra med höger öra och att det dessutom susade irriterande mycket i huvudet.
Jag var inte bekymrad. Vi trodde att det var en vaxpropp. Jag försökte behandla den. Då blev det värre. Jag åkte till vårdcentralen dagen därpå, fortfarande inte oroad, tryggt förvissad om att de skulle få bort "vaxproppen" och lockkänslan och det allt mer tilltagande suset i örat.
De hittade ingenting alls. Läkaren blev förbryllad. När han talade, lät det som om man befunnit sig under vatten. Han remitterade mig direkt till öronkliniken och jag fick komma dit redan dagen därpå. Jag for dit, fortfarande inte orolig, men ganska trött på det ständiga suset och locket i örat.
De gjorde en massa tester. När de var klara tittade läkaren på mig och sade helt lugnt: du har tinnitus.
Du har tinnitus.
Han frågade mig om jag ville ha kontakt med en audionom för att lära mig att "hantera tinnitusen". Jag var fortfarande chockad och förvirrad, och dessutom rätt trött eftersom hans röst börjat låta som Kalle Anka i mitt stackars högeröra. Det blev värre för var minut. Nej, jag ville inte träffa någon audionom, jag ville inte lära mig "hantera" det här eländet, jag ville ju bara bli av med det!
Han kom med de uppmuntrande orden att det ofta gick över. Ja, inom tio dagar. Gjorde inte det - ja, då fick man ju räkna med att det var permanent.
Så jag åkte hem och hoppades på det bästa. Jag och djävulsorkestern i huvudet. Den förvandlades med tiden till lätet av metalliska tågbromsar - ni vet, det där skriket som tågen brukade ge ifrån sig alldeles innan tåget stannade vid perrongen. Fast det pågår ju bara något ögonblick. Mitt metallskrik stegrades till sisådär 100 decibel och sedan pågick det. Det var så högt att det gjorde ont. I minuter, timmar, dygn, veckor. En tortyr utan ett ögonblicks vila, förutom när jag, drogad av sömntabletter, lyckades somna från eländet en stund. I drömmen hade jag inte tinnitus. I drömmen var jag inte döv på ena örat.
Min ljudöverkänslighet blev förstås också bara värre. Jag klarade inte några ljud alls till slut. Kunde inte äta ihop med familjen, kunde absolut inte prata i telefon, klarade inte min egen röst, försökte kommunicera med omvärlden med hjälp av datorn men knappandet på tangentbordet störde mig också.
Men det fanns ett enda ljud som inte störde, utan lindrade, och det var regn. Lyckligtvis kom det ganska mycket regn under nätterna i augusti 2004. Jag låg med öppet fönster och lyssnade på det välsignade sorlet medan jag väntade på att sömntabletterna skulle knocka ut mig. Konstgjorda regnljud fungerade inte, men det äkta hjälpte mig.
En månad efter tinnitusutbrottet var jag mycket nära att ta livet av mig. Då orkade jag inte med helvetet längre. Jag insåg att jag kanske skulle få leva med det där eviga metallskriket i huvudet i resten av mitt liv, och vad var det för ett liv? Lyckligtvis visade det sig sedan att just den kvällen var mitt rock bottom. Efter det vände det. Jag hade några verkligt tuffa perioder till, men det blev aldrig så illa som sjätte september 2004.
Inatt, tjugotredje juli 2009, sitter jag här med min tinnitus och har just hört regnet därute. Jag har nästan helt fått tillbaka hörseln, och metallskriket har sjunkit tillbaka till ett lätt susande som sällan besvärar mig. Jag vet inte vad framtiden har att bjuda på, kanske har jag inte gjort min sista tur ner i helvetet. Men jag är djupt tacksam över att jag tog mig genom krisen, att jag fortfarande lever.
Och att jag nu äntligen kan lyssna på Regndroppspreludiet utan att brista i gråt.
Det fanns en period i mitt liv när det också var det enda ljud jag överhuvudtaget stod ut med. Den åttonde augusti 2004, framåt kvällen, fick jag tinnitus. Jag ska aldrig glömma den dagen. Jag vet fortfarande inte vad som orsakade det. Jag vet bara att jag plötsligt inte hörde så bra med höger öra och att det dessutom susade irriterande mycket i huvudet.
Jag var inte bekymrad. Vi trodde att det var en vaxpropp. Jag försökte behandla den. Då blev det värre. Jag åkte till vårdcentralen dagen därpå, fortfarande inte oroad, tryggt förvissad om att de skulle få bort "vaxproppen" och lockkänslan och det allt mer tilltagande suset i örat.
De hittade ingenting alls. Läkaren blev förbryllad. När han talade, lät det som om man befunnit sig under vatten. Han remitterade mig direkt till öronkliniken och jag fick komma dit redan dagen därpå. Jag for dit, fortfarande inte orolig, men ganska trött på det ständiga suset och locket i örat.
De gjorde en massa tester. När de var klara tittade läkaren på mig och sade helt lugnt: du har tinnitus.
Du har tinnitus.
Han frågade mig om jag ville ha kontakt med en audionom för att lära mig att "hantera tinnitusen". Jag var fortfarande chockad och förvirrad, och dessutom rätt trött eftersom hans röst börjat låta som Kalle Anka i mitt stackars högeröra. Det blev värre för var minut. Nej, jag ville inte träffa någon audionom, jag ville inte lära mig "hantera" det här eländet, jag ville ju bara bli av med det!
Han kom med de uppmuntrande orden att det ofta gick över. Ja, inom tio dagar. Gjorde inte det - ja, då fick man ju räkna med att det var permanent.
Så jag åkte hem och hoppades på det bästa. Jag och djävulsorkestern i huvudet. Den förvandlades med tiden till lätet av metalliska tågbromsar - ni vet, det där skriket som tågen brukade ge ifrån sig alldeles innan tåget stannade vid perrongen. Fast det pågår ju bara något ögonblick. Mitt metallskrik stegrades till sisådär 100 decibel och sedan pågick det. Det var så högt att det gjorde ont. I minuter, timmar, dygn, veckor. En tortyr utan ett ögonblicks vila, förutom när jag, drogad av sömntabletter, lyckades somna från eländet en stund. I drömmen hade jag inte tinnitus. I drömmen var jag inte döv på ena örat.
Min ljudöverkänslighet blev förstås också bara värre. Jag klarade inte några ljud alls till slut. Kunde inte äta ihop med familjen, kunde absolut inte prata i telefon, klarade inte min egen röst, försökte kommunicera med omvärlden med hjälp av datorn men knappandet på tangentbordet störde mig också.
Men det fanns ett enda ljud som inte störde, utan lindrade, och det var regn. Lyckligtvis kom det ganska mycket regn under nätterna i augusti 2004. Jag låg med öppet fönster och lyssnade på det välsignade sorlet medan jag väntade på att sömntabletterna skulle knocka ut mig. Konstgjorda regnljud fungerade inte, men det äkta hjälpte mig.
En månad efter tinnitusutbrottet var jag mycket nära att ta livet av mig. Då orkade jag inte med helvetet längre. Jag insåg att jag kanske skulle få leva med det där eviga metallskriket i huvudet i resten av mitt liv, och vad var det för ett liv? Lyckligtvis visade det sig sedan att just den kvällen var mitt rock bottom. Efter det vände det. Jag hade några verkligt tuffa perioder till, men det blev aldrig så illa som sjätte september 2004.
Inatt, tjugotredje juli 2009, sitter jag här med min tinnitus och har just hört regnet därute. Jag har nästan helt fått tillbaka hörseln, och metallskriket har sjunkit tillbaka till ett lätt susande som sällan besvärar mig. Jag vet inte vad framtiden har att bjuda på, kanske har jag inte gjort min sista tur ner i helvetet. Men jag är djupt tacksam över att jag tog mig genom krisen, att jag fortfarande lever.
Och att jag nu äntligen kan lyssna på Regndroppspreludiet utan att brista i gråt.
Finkultur är inte fint?
Jag lärde mig begreppet "finkultur" någon gång på gymnasiet. Musikalen "Chess" hade slagit stort och Tommy Körberg var i ropet som aldrig förr. Han skulle komma till Stadsteatern i Skövde för en konsert. Men det var lite marigt med biljetterna, för man fick köpa dem i s k abonnemangspaket eller hur det nu var. Så för att få första tjing på biljetterna till Körbergs konsert fick man också välja på annat, bl a en Beethovenkonsert ... En person skrev en ilsken insändare i tidningen - detta var på den gamla goda tiden när detta var enda sättet att göra sig hörd i offentligheten - att "jag är inte intresserad av finkultur, jag vill bara höra Körberg."
Jäpp. Det var första gången jag läste det ordet. Och jag förstod att finkultur inte alls var något fint utan tvärtom ett slags skällsord.
Sorgligt nog har det där fortsatt genom åren. Det är tydligen lite provocerande att påstå att man faktiskt gillar klassisk musik, alldeles på riktigt alltså. Dvs om man säger att man gör det blir det en del sneda blickar - hur är det, gillar du det på riktigt eller försöker du bara snobba till dig? Ungefär. Klassisk musik är det fina folkets musik. Det är lite von Oben. Den vaxdockelika överklassen, höhöhö, och allt som överklassen gör och tycker är per automatik något man måste sparka på närhelst man kan.
Ironiskt nog är det väl just Tommy Körberg som tolkat den välkända humorvisan (Vid Molins fontän) med refrängen "Bourgeoisien, det är feta svin, kaviar och champagne, fina vita dukar! ..."
Jag gillar inte riktigt de där per automatik-reaktionerna, måste jag säga. Och vad gäller musiken så är den ju bara musik, varken mer eller mindre.
Det hände sig också en gång att jag satt i studentkorridorens kök och skulle se Ingmar Bergmans "Trollflöjten" på TV. Eller hade tänkt. Men det var tydligen så provocerande att jag till slut fick ge upp och gå därifrån. Folk surrade omkring, hyschade tillgjort, tassade ännu mer tillgjort på tå förbi TV:n och verkade gräsligt hispiga. Allt för att jag satt i soffan och såg en operafilm på TV. Jag begrep inte riktigt varför. Det var ju inte jag som hyschade och viftade med kaviar och vita dukar, precis.
Och bara för att ge igen, så här tjugo år i efterhand, bjuds härmed ett litet klipp från nämnda film. Den här lilla visan är verkligen förtjusande:
Nu har jag i alla fall avverkat lite av Aurorafestivalen i Trollhättan. Ingen Trollflöjt, men tre härliga konserter fick jag uppleva och ingen fnös något om finkultur och det var verkligen mycket vacker musik. Jag antecknade i pauserna i syfte att bjuda på lite minirecensioner, men jag vet inte hur det blir med den saken. Jag var väl lite för uppslukad av ögonblicket för att efteråt minnas hur det egentligen lät ... så satt jag t ex i Vänersborgs kyrka på fredagskvällen och hörde Mozarts klarinettkonsert med världskände Michael Collins. Och hur lät det? Jag vet inte. Jag var väldigt långt borta i intet ett bra tag, men skönt var det. Sedan kom Ivry Gitlis, 86 år och fortfarande aktiv, in och spelade två stycken vars namn jag ju givetvis inte uppfattade.
Spelade, sådär bara liksom. Jag har aldrig hört sådana toner från en violin förut. Det var nästan magiskt.
Nu är det bäst att jag slutar artistuppräkningen för det är många jag inte har nämnt och det är rättvisast att sluta innan jag nämnt nästan alla och glömt någon. Samtliga var fantastiska, är det en bra sammanfattning?
Men det var alltså klassisk musik. Fioler "och sån där skit" som någon har uttryckt det. Alla kan ju inte gilla allt, det fattar ju jag också. Jag skulle kunna klämma i med "många ser nog på klassiskt som jag ser på hiphop" eftersom jag aldrig lyssnar på hiphop. Eller? Jo, det händer att jag gillar en och annan låt. Det gör det faktiskt. Jag hittar nästan alltid något, i alla musikgenrer, som jag gillar. Att jag sedan inte spiller alltför mycket tid på en del saker är en annan sak. Man hinner ju inte med allt.
Och jag tror ju att jag är rätt normal med den inställningen. Dock är det synd att man oftast kategoriserar och generaliserar folks musiksmak så att det verkar finnas vattentäta skott mellan de som gillar det här och de som gillar det där. Oftast är det inte så, vi är många som är s k crossoverfans.
Snart ska jag berätta om en helt annan slags konsert jag var på häromåret. Minnesvärd på många sätt, men inte f-n hörde jag något av musiken den gången ...
(Hur Tommy Körbergs konsert var, den gången på 80-talet? Jodå, han var jättebra!)
Jäpp. Det var första gången jag läste det ordet. Och jag förstod att finkultur inte alls var något fint utan tvärtom ett slags skällsord.
Sorgligt nog har det där fortsatt genom åren. Det är tydligen lite provocerande att påstå att man faktiskt gillar klassisk musik, alldeles på riktigt alltså. Dvs om man säger att man gör det blir det en del sneda blickar - hur är det, gillar du det på riktigt eller försöker du bara snobba till dig? Ungefär. Klassisk musik är det fina folkets musik. Det är lite von Oben. Den vaxdockelika överklassen, höhöhö, och allt som överklassen gör och tycker är per automatik något man måste sparka på närhelst man kan.
Ironiskt nog är det väl just Tommy Körberg som tolkat den välkända humorvisan (Vid Molins fontän) med refrängen "Bourgeoisien, det är feta svin, kaviar och champagne, fina vita dukar! ..."
Jag gillar inte riktigt de där per automatik-reaktionerna, måste jag säga. Och vad gäller musiken så är den ju bara musik, varken mer eller mindre.
Det hände sig också en gång att jag satt i studentkorridorens kök och skulle se Ingmar Bergmans "Trollflöjten" på TV. Eller hade tänkt. Men det var tydligen så provocerande att jag till slut fick ge upp och gå därifrån. Folk surrade omkring, hyschade tillgjort, tassade ännu mer tillgjort på tå förbi TV:n och verkade gräsligt hispiga. Allt för att jag satt i soffan och såg en operafilm på TV. Jag begrep inte riktigt varför. Det var ju inte jag som hyschade och viftade med kaviar och vita dukar, precis.
Och bara för att ge igen, så här tjugo år i efterhand, bjuds härmed ett litet klipp från nämnda film. Den här lilla visan är verkligen förtjusande:
Nu har jag i alla fall avverkat lite av Aurorafestivalen i Trollhättan. Ingen Trollflöjt, men tre härliga konserter fick jag uppleva och ingen fnös något om finkultur och det var verkligen mycket vacker musik. Jag antecknade i pauserna i syfte att bjuda på lite minirecensioner, men jag vet inte hur det blir med den saken. Jag var väl lite för uppslukad av ögonblicket för att efteråt minnas hur det egentligen lät ... så satt jag t ex i Vänersborgs kyrka på fredagskvällen och hörde Mozarts klarinettkonsert med världskände Michael Collins. Och hur lät det? Jag vet inte. Jag var väldigt långt borta i intet ett bra tag, men skönt var det. Sedan kom Ivry Gitlis, 86 år och fortfarande aktiv, in och spelade två stycken vars namn jag ju givetvis inte uppfattade.
Spelade, sådär bara liksom. Jag har aldrig hört sådana toner från en violin förut. Det var nästan magiskt.
Nu är det bäst att jag slutar artistuppräkningen för det är många jag inte har nämnt och det är rättvisast att sluta innan jag nämnt nästan alla och glömt någon. Samtliga var fantastiska, är det en bra sammanfattning?
Men det var alltså klassisk musik. Fioler "och sån där skit" som någon har uttryckt det. Alla kan ju inte gilla allt, det fattar ju jag också. Jag skulle kunna klämma i med "många ser nog på klassiskt som jag ser på hiphop" eftersom jag aldrig lyssnar på hiphop. Eller? Jo, det händer att jag gillar en och annan låt. Det gör det faktiskt. Jag hittar nästan alltid något, i alla musikgenrer, som jag gillar. Att jag sedan inte spiller alltför mycket tid på en del saker är en annan sak. Man hinner ju inte med allt.
Och jag tror ju att jag är rätt normal med den inställningen. Dock är det synd att man oftast kategoriserar och generaliserar folks musiksmak så att det verkar finnas vattentäta skott mellan de som gillar det här och de som gillar det där. Oftast är det inte så, vi är många som är s k crossoverfans.
Snart ska jag berätta om en helt annan slags konsert jag var på häromåret. Minnesvärd på många sätt, men inte f-n hörde jag något av musiken den gången ...
(Hur Tommy Körbergs konsert var, den gången på 80-talet? Jodå, han var jättebra!)
2009-07-08
Kränkta bloggare
Jaha, så var det dags igen. DN satsar på pseudonyheten att Carolina Gynning slutar blogga samtidigt som man publicerar en artikel från bloggkändisen Alex Schulman att bloggar är betydelselösa. Mmm, precis, jag minns ju att han höll en hel presskonferens om att han lade ner sin dåvarande blogg på Aftonbladet. Och nu bloggar han - också totalt betydelselöst och inte värt att läsa, eller? - om sin nya papparoll.
Lägger man ihop dessa artiklar blir det en något konstig blandning ...
Jag har hittills förskonats från elaka påhopp i min blogg, för jag har få läsare och tydligen är de snälla också. Dessutom censurerar jag alla kommentarer för att enbart jag själv ska behöva läsa eventuell smörja. Kan dock glädjande nog meddela att jag aldrig behövt neka någon kommentar pga den varit elak eller så. Det är bara lite spam som jag sållat bort.
Men visst har jag åkt på några smällar på en del andra ställen på nätet. I samtliga fall - jo, faktiskt - tror jag mig veta att anfallaren varit en kvinna. Därmed inte sagt att jag inte tror att killar kan vara minst lika djävliga. Syftena till dessa påhopp har varit dunkla för mig, men jag tycker mig ha anat att det rört sig om folk som haft egna, personliga problem. (Och hörni, gå aldrig in på ett husdjursforum och skriv något i stil med "jag har tröttnat på min vovve och vill omplacera honom samt skaffa mig ett annat, mer lätthanterligt exemplar", om ni inte vill få huvudet avbitet alltså. Inte för att jag skrivit så själv - jag är inte alls trött på min hund - men jag har sett andra göra det. Snacka om självmordsuppdrag.)
Naturligtvis måste jag också nämna Marcus Birro som skriver en artikel i Newsmill om varför han slutade blogga. Mina känslor är lite blandade. Naturligtvis håller jag med honom i sak om allting. Å andra sidan sitter jag här och småmuttrar. Han medger utan omsvep att han haft stor framgång tack vare sitt bloggande. Han bloggar och wohoo, han får hundratals kommentarer och säljer böcker och får pris, hurra hurra.
Jag bloggar också och får varken det ena eller det andra. Vad gör jag för fel? Är min intellektuella skärpa och mitt ordflöde alltså så grymt mycket sämre än Birros? Ja, fråga inte mig, för jag måste härmed erkänna att jag inte vet vem han är och aldrig har läst något av honom förrän jag hittade den här artikeln. Förlåt alltså, jag är efterbliven. Jag har hört namnet några gånger men har inte kunnat placera det.
Okej, jag erkänner min underlägsenhet direkt så har vi inget mer att tjafsa om. Det var hursomhelst en parentes.
Magnus Uggla gjorde en fyndig kommentar kring fenomenet "min sista turné". En del bloggare, och jag nämner inga namn alls nu, verkar också tro på den här typen av utspel ...
Lägger man ihop dessa artiklar blir det en något konstig blandning ...
Jag har hittills förskonats från elaka påhopp i min blogg, för jag har få läsare och tydligen är de snälla också. Dessutom censurerar jag alla kommentarer för att enbart jag själv ska behöva läsa eventuell smörja. Kan dock glädjande nog meddela att jag aldrig behövt neka någon kommentar pga den varit elak eller så. Det är bara lite spam som jag sållat bort.
Men visst har jag åkt på några smällar på en del andra ställen på nätet. I samtliga fall - jo, faktiskt - tror jag mig veta att anfallaren varit en kvinna. Därmed inte sagt att jag inte tror att killar kan vara minst lika djävliga. Syftena till dessa påhopp har varit dunkla för mig, men jag tycker mig ha anat att det rört sig om folk som haft egna, personliga problem. (Och hörni, gå aldrig in på ett husdjursforum och skriv något i stil med "jag har tröttnat på min vovve och vill omplacera honom samt skaffa mig ett annat, mer lätthanterligt exemplar", om ni inte vill få huvudet avbitet alltså. Inte för att jag skrivit så själv - jag är inte alls trött på min hund - men jag har sett andra göra det. Snacka om självmordsuppdrag.)
Naturligtvis måste jag också nämna Marcus Birro som skriver en artikel i Newsmill om varför han slutade blogga. Mina känslor är lite blandade. Naturligtvis håller jag med honom i sak om allting. Å andra sidan sitter jag här och småmuttrar. Han medger utan omsvep att han haft stor framgång tack vare sitt bloggande. Han bloggar och wohoo, han får hundratals kommentarer och säljer böcker och får pris, hurra hurra.
Jag bloggar också och får varken det ena eller det andra. Vad gör jag för fel? Är min intellektuella skärpa och mitt ordflöde alltså så grymt mycket sämre än Birros? Ja, fråga inte mig, för jag måste härmed erkänna att jag inte vet vem han är och aldrig har läst något av honom förrän jag hittade den här artikeln. Förlåt alltså, jag är efterbliven. Jag har hört namnet några gånger men har inte kunnat placera det.
Okej, jag erkänner min underlägsenhet direkt så har vi inget mer att tjafsa om. Det var hursomhelst en parentes.
Magnus Uggla gjorde en fyndig kommentar kring fenomenet "min sista turné". En del bloggare, och jag nämner inga namn alls nu, verkar också tro på den här typen av utspel ...
2009-07-07
I wish
Idag är det en perfekt dag att författa en massa saker. Eller borde varit.
Det är inte alltid det blir som man vill. Jag vet inte riktigt varför.
Det är inte alltid det blir som man vill. Jag vet inte riktigt varför.
2009-07-06
Festivaldax!
Hurra, nu blir det snart musikfestival i Trollhättan. Aurora Chamber Music presenterar här sitt festivalprogram. En syn som möjligen gör ont i ögonen på den som enbart bryr sig om rock, men jag vill höra på allt möjligt. Nu ska det bli klassiskt så att det står härliga till.
I början på mars i år var jag i Trollhättan och hörde Staffan Scheja och Aurora Chamber Soloists (för kvällen bestående av Daniel Bard, Guy Ben-Ziony och Per Nyström) spela några pianokvartetter av Brahms och Schumann. Faktum var att jag var lite tvekande innan jag körde dit, för jag hade försökt lyssna in på mig på dem via YouTube. Det lät ... gräsligt. Hamrande på piano plus ivrigt sågande på några fioler, om man ska sammanfatta. Men jag ville ju ge det en chans.
Första tonen från Daniel Bards violin gjorde mig nästan gråtfärdig - inget "sågande" där inte! Det lät ljuvligt! Där ser man, det går att hacka sönder det mesta med taskigt framförande och taskig inspelningskvalitet.
Det låter knepigt när man säger att man dels njöt fullständigt av en konsert, dels höll på att somna av den ... men det blev en sådan avslappnad och mjuk stämning därinne, med tända golvkandelabrar och musik som - för att använda en klyscha - smekte örat. Sällan har jag hört så fantastiskt samspelade musiker. Någon recensent kritiserade sedan Scheja för att vara för "anonym" vid pianot men jag tyckte att han gjorde helt rätt i att inte låta pianot dominera utan istället vara helt likvärdigt med stråkarna.
Det hela var en ganska påtaglig kontrast mot vissa rockkonserter ...
Tänkte dock lite på Per Tengstrand och fick flina lite vid minnet av densammes sammanbitna minspel och intensiva tolkning av Liszts Funérailles ... Scheja kör en något annorlunda stil vid pianot, han ser ut som om han sitter och skriver e-post av mindre upphetsande slag. Men underbart låter det ändå. I min bloggrecension av releasekonserten för Arkeologin i januari skrev jag att jag ville höra Tengstrand framföra Griegs pianokonsert, en av mina stora favoriter. Nå, jag blir delvis bönhörd - jag får höra Scheja spela den istället om någon vecka. Weee!
Dessutom ska man under festivalen framföra Vivaldis Fyra årstider, Beethovens femma och Beethovens Kejsarkonsert. Det är ju knappt att man tror att det är sant.
Per får jag alltså inte se denna gång, det får vänta till augusti. Få se vad han kontrar med då - hrm, det skulle visst komma ett detaljerat program med e-posten, men vart tog det vägen? *host* Men Aurora Chamber Music skickar mig trevliga små reklammail eftersom jag bett dem om det. Arrangörerna för detta heter Per&Ola.
Fantasifullt värre.
I början på mars i år var jag i Trollhättan och hörde Staffan Scheja och Aurora Chamber Soloists (för kvällen bestående av Daniel Bard, Guy Ben-Ziony och Per Nyström) spela några pianokvartetter av Brahms och Schumann. Faktum var att jag var lite tvekande innan jag körde dit, för jag hade försökt lyssna in på mig på dem via YouTube. Det lät ... gräsligt. Hamrande på piano plus ivrigt sågande på några fioler, om man ska sammanfatta. Men jag ville ju ge det en chans.
Första tonen från Daniel Bards violin gjorde mig nästan gråtfärdig - inget "sågande" där inte! Det lät ljuvligt! Där ser man, det går att hacka sönder det mesta med taskigt framförande och taskig inspelningskvalitet.
Det låter knepigt när man säger att man dels njöt fullständigt av en konsert, dels höll på att somna av den ... men det blev en sådan avslappnad och mjuk stämning därinne, med tända golvkandelabrar och musik som - för att använda en klyscha - smekte örat. Sällan har jag hört så fantastiskt samspelade musiker. Någon recensent kritiserade sedan Scheja för att vara för "anonym" vid pianot men jag tyckte att han gjorde helt rätt i att inte låta pianot dominera utan istället vara helt likvärdigt med stråkarna.
Det hela var en ganska påtaglig kontrast mot vissa rockkonserter ...
Tänkte dock lite på Per Tengstrand och fick flina lite vid minnet av densammes sammanbitna minspel och intensiva tolkning av Liszts Funérailles ... Scheja kör en något annorlunda stil vid pianot, han ser ut som om han sitter och skriver e-post av mindre upphetsande slag. Men underbart låter det ändå. I min bloggrecension av releasekonserten för Arkeologin i januari skrev jag att jag ville höra Tengstrand framföra Griegs pianokonsert, en av mina stora favoriter. Nå, jag blir delvis bönhörd - jag får höra Scheja spela den istället om någon vecka. Weee!
Dessutom ska man under festivalen framföra Vivaldis Fyra årstider, Beethovens femma och Beethovens Kejsarkonsert. Det är ju knappt att man tror att det är sant.
Per får jag alltså inte se denna gång, det får vänta till augusti. Få se vad han kontrar med då - hrm, det skulle visst komma ett detaljerat program med e-posten, men vart tog det vägen? *host* Men Aurora Chamber Music skickar mig trevliga små reklammail eftersom jag bett dem om det. Arrangörerna för detta heter Per&Ola.
Fantasifullt värre.
2009-07-02
DN skriver om e-böcker
Nej, men titta vad roligt, här skriver DN en artikel om e-bokens framtid.
Den som följt denna blogg minns kanske att jag skrev det här inlägget om e-böcker. Jag vidhåller fortfarande att mini-PC:n är ett trevligt alternativ till läsplattorna.
Så nu satsar Bonniers på e-böcker, jättetrevligt. För tolv år sedan fick de ett manus av mig, eller snarare några kapitel ur ett manus. Jag har fortfarande inte fått tillbaka det. Det är nya given när man refuserar, kanske: man skiter helt enkelt i att någonsin höra av sig. Jag ringde och tjatade några gånger. Oj, sa de. Och sedan inget mer.
Boken blev ju sedan utgiven av Natur och Kultur istället, men jag har lite svårt att förlåta Bonniers. Men jag önskar dem givetvis all lycka med e-boksutgivningen och kommer naturligtvis att köpa en hel del när det finns något att köpa.
Den som följt denna blogg minns kanske att jag skrev det här inlägget om e-böcker. Jag vidhåller fortfarande att mini-PC:n är ett trevligt alternativ till läsplattorna.
Så nu satsar Bonniers på e-böcker, jättetrevligt. För tolv år sedan fick de ett manus av mig, eller snarare några kapitel ur ett manus. Jag har fortfarande inte fått tillbaka det. Det är nya given när man refuserar, kanske: man skiter helt enkelt i att någonsin höra av sig. Jag ringde och tjatade några gånger. Oj, sa de. Och sedan inget mer.
Boken blev ju sedan utgiven av Natur och Kultur istället, men jag har lite svårt att förlåta Bonniers. Men jag önskar dem givetvis all lycka med e-boksutgivningen och kommer naturligtvis att köpa en hel del när det finns något att köpa.
2009-07-01
"Vi" tycker och gör
Michael Jacksons frånfälle fortsätter att vara förstasidesnyheter. Alla ska tycka något (även jag). Och när alla tyckt färdigt om MJ kan vi fortsätta med att tycka till om varandra. Analysera varandra. Det blir som vanligt generaliseringar åt både höger och vänster, och det mesta är så förutsägbart att det blir tråkigt.
Som Johanne Hildebrandt i Aftonbladet, som skriver en kolumn med ett så givet och självklart innehåll att jag - förlåt, jag vet att jag är lite elak - undrar varför hon ens gjorde sig besväret att skriva det. Hon frågar, jag citerar: "Men varifrån kommer detta behov att upphöja enskilda individer och tillskriva dem gudomliga egenskaper, trots att man inte ens har träffat personen ifråga?
Beror det på att det är lättare att fokusera på en kändis än att ta itu med sina egna känslor och problem?"
Hm, tycker mig att ha sett den frågeställningen nååågra gånger förut. Människan är av naturen religiös, det är min tes, och får man inte tro på en Gud får man väl tro på något mänskligt helgon istället. Behovet av att vända sig till någon/något som är större och visare än en själv finns alltid kvar, oavsett om man säger sig "tro" på något eller ej. MJ var en megakändis, globalt sett kanske den kändaste av alla - hans musik verkar ha spelats i varenda vrå i världen där det överhuvudtaget går att trycka igång en bandspelare - så han hade hemskt många fans. Hemskt många hängivna fans.
Men själva idoldyrkanfenomenet finns ju på alla nivåer, så det är ju lite märkligt att någon blir häpen över MJ-dyrkan. Jag har följt en viss svensk rockgrupps karriär i två år nu, samt tagit del av det som hände även innan jag upptäckte att de fanns. De har också sin beskärda del av Minst Sagt Hängivna Fans som gärna tillskriver åtminstone någon av sina idoler övermänskliga egenskaper. Inget nytt under solen här. Det är mest fråga om vilken skala vi rör oss i.
Själv kan jag tycka - eftersom jag alltså också tycker - att en tråkig sak med vår kultur är att den påbjuder känslokontroll i sådan utsträckning att vuxna personer som tillåter sig att visa starka känslor offentligt, typ gråta öppet över en kändis' död, anses vara nära eller över gränsen till totalt sammanbrott. Annars skulle de ju inte ha gjort sådär, eller? Ja, om det inte är fotbollsmatch alltså. Då får man skrika och gråta hej vilt. Men i de flesta andra situationer är det jätteförbjudet att bli "hysterisk". (Själv har jag suttit och bölat framför datorn i min ensamhet flera gånger när jag läst något sorgligt. Bara för att ingen ser mig, då får jag väl ändå göra vad jag vill? Och jag lovar att jag inte "bröt ihop" någon gång, jag tillät mig bara att låta tårarna rinna en stund eftersom jag kände mig ledsen.)
Alltså, vi lever inte på planeten Vulcan. Ja, jag har också läst skvallret om fans som tar livet av sig, men jag tror ju inte att det egentligen har med själva sorgen att göra. För det första grasserar det högvis av osanna rykten i vanlig ordning, och för det andra rör det sig i så fall om personer som redan hade stora personliga problem. Men annars - offentliga tårar ska kanske inte betraktas som världens undergång. Det är bara en yttring av mänskliga känslor, kanske inte alls så dramatiska och djupgående som det verkar.
Jonas Gardell har också åsikter om MJ, i en krönika som i vanlig Gardell-ordning är mycket välskriven och intelligent. Fast i just det här fallet håller jag absolut inte med honom, trots alla begåvade formuleringar. Rubriken lyder "Varför vi älskar att hata Jackson".
Vadå "vi"? Menar han mig? Har jag någonsin hatat Michael Jackson? För säkerhets skull använder sig Jonas av formuleringen "... är det anmärkningsvärt hur ofta det skrivs att vi nu ska bortse från det ”bisarra” i stjärnans liv. Det vill säga, den Michael Jackson blev, det sätt som han valde att leva på, och i stället minnas det ”goda”, den han en gång var, med andra ord, när han fortfarande var en högpresterande, trallande neger."
Vilket ger mig, som verkligen helst vill minnas MJ:s storhetstid på 80-talet, en lite krypande känsla av att jag hör till släktet rasistiska plantageägare som trivs med att se glada svartingar emellanåt.
Jajaja, jag är vit. Jag är dessutom helstraight, kan inte hjälpa det, naturen har valt detta åt mig. Det betyder inte att jag är mot rasism och homofobi för att jag vill vara snäll och duktig, utan för att jag faktiskt helhjärtat tycker att rasism och homofobi är skit. Och jag gillar MJ:s musik och dans för att det var så himla bra, inte för att han var svart eller trots att han var svart. Så formuleringen om trallande neger känns lite sårande. De "vi" som Jonas skriver om är uppenbarligen inte jag. Och vilken plats finns det då åt mig, när jag inte får vara med i vi-kollektivet?
Men jag kan ju känna mig träffad av det där om att bortse från det "bisarra" i hans liv. Det var väl något sådant jag skrev alldeles nyss, i inlägget här nedan. Jag skrev att det var skönt att man åter fick fokusera på det som han gjorde bra och gjorde bäst, inte de där sämre sakerna.
Faktiskt menade jag inte just plastikkirurgin då. Be mig bara inte gilla den, för han förvandlade sig från en snygg kille till något som liknade ett brännskadeoffer och jag kan inte för mitt liv tycka att det var en bra sak. Och jag kan inte hålla med Jonas' tes om att han bara var sig själv. Jag vägrar att tro att någon kan steloperera fram sitt sanna jag. MJ var varken först, sist eller ens värst med sina operationer, det finns en hel del fall bland det s k rika och vackra folket, och inte någon av dem jag känner till verkar vara lyckliga. Det finns en benämning på den här sortens beteende och det självdestruktivitet. Man finner inte sig själv genom att banta ner sig till 30 kg eller äta upp sig till 200, eller genom att skära sig i armarna eller operera om ansiktet så många gånger att det börjar falla i bitar, eller genom att missbruka droger eller sex eller göra något annat klart olämpligt. Kalla mig inskränkt vit-heteronormativ-whatever, men det här beteendet kan jag inte kalla friskt eller livsbejakande.
Men hatar det gör jag förstås inte. Jag tyckte bara att det kändes tragiskt. Möjligt att han var jättelycklig med sitt omskapade jag, men det såg ju inte så ut, precis.
Dock, det jag vänder mig mot är att Jonas ogillar att MJ efter sin död ska "normaliseras", underförstått för vår (eller "vår") skull och inte för sin egen. Saken var ju den att MJ:s musikaliska storhet nästan helt lyckades falla i glömska under senare år. Han var faktiskt inte särskilt lysande i sina sista försök, dvs innan den här pedofilrättegången liksom satte punkt för det mesta. Han körde gamla uttjatade koncept, det var kick med benet och ta sig i skrevet mest hela tiden, och musiken kändes inte heller ny och fräsch längre. Sånt är i och för sig okej, det är kanske inte meningen att man ska stå på absoluta toppen i 20-30-40 år.
Och sedan handlade det inte om något annat än mannens bisarra livsstil, bisarra operationer och de bisarra anklagelserna. (Mycket riktigt finns det gott om folk som inte kan se någon som helst skillnad mellan begreppen "pedofil" och "pedofilanklagad".) För att inte tala om den småbisarra familjebildningen. Som jag nyligen skrev, finns det ju en hel generation som knappt vetat något om Michael Jackson, förutom att han var bisarr. Min dotter blev MJ-fan dagen efter hans död, då spelades musiken så att även hon hörde den, och då fattade hon äntligen att han var något mer än den konstige mannen utan näsa.
Så det Jonas tycks vilja likna vid tvångsnormalisering och ett förtigande av vuxenjaget är faktiskt också upprättelse. Jag kan inte ens i min vildaste fantasi föreställa mig att MJ såg ner på sitt eget konstnärskap så mycket att han ville att det skulle glömmas bort, medan "vi" fortsatte att diskutera/hylla/ogilla hans livsstil i evigheter. Vad han hade för skäl att göra som han gjorde vet vi inte, men att man i samband med hans död nu talar lite mindre om hans privatliv och desto mer om hans gärning som artist är en "normalisering" jag tror att han faktiskt hade uppskattat.
Jag tar tillbaka min pik till Johanne Hildebrandt. I det här blogginlägget står det sannerligen inte heller något nytt som vi inte redan visste. Men hörni, titta en gång till på det där klippet från Motown-galan. Sådan inspiration går inte att vare sig piska eller operera fram - oavsett hur hans liv såg ut före och efter. Det är en skymf om "vi" glömmer det. Och det var just det "vi" faktiskt höll på att göra.
Som Johanne Hildebrandt i Aftonbladet, som skriver en kolumn med ett så givet och självklart innehåll att jag - förlåt, jag vet att jag är lite elak - undrar varför hon ens gjorde sig besväret att skriva det. Hon frågar, jag citerar: "Men varifrån kommer detta behov att upphöja enskilda individer och tillskriva dem gudomliga egenskaper, trots att man inte ens har träffat personen ifråga?
Beror det på att det är lättare att fokusera på en kändis än att ta itu med sina egna känslor och problem?"
Hm, tycker mig att ha sett den frågeställningen nååågra gånger förut. Människan är av naturen religiös, det är min tes, och får man inte tro på en Gud får man väl tro på något mänskligt helgon istället. Behovet av att vända sig till någon/något som är större och visare än en själv finns alltid kvar, oavsett om man säger sig "tro" på något eller ej. MJ var en megakändis, globalt sett kanske den kändaste av alla - hans musik verkar ha spelats i varenda vrå i världen där det överhuvudtaget går att trycka igång en bandspelare - så han hade hemskt många fans. Hemskt många hängivna fans.
Men själva idoldyrkanfenomenet finns ju på alla nivåer, så det är ju lite märkligt att någon blir häpen över MJ-dyrkan. Jag har följt en viss svensk rockgrupps karriär i två år nu, samt tagit del av det som hände även innan jag upptäckte att de fanns. De har också sin beskärda del av Minst Sagt Hängivna Fans som gärna tillskriver åtminstone någon av sina idoler övermänskliga egenskaper. Inget nytt under solen här. Det är mest fråga om vilken skala vi rör oss i.
Själv kan jag tycka - eftersom jag alltså också tycker - att en tråkig sak med vår kultur är att den påbjuder känslokontroll i sådan utsträckning att vuxna personer som tillåter sig att visa starka känslor offentligt, typ gråta öppet över en kändis' död, anses vara nära eller över gränsen till totalt sammanbrott. Annars skulle de ju inte ha gjort sådär, eller? Ja, om det inte är fotbollsmatch alltså. Då får man skrika och gråta hej vilt. Men i de flesta andra situationer är det jätteförbjudet att bli "hysterisk". (Själv har jag suttit och bölat framför datorn i min ensamhet flera gånger när jag läst något sorgligt. Bara för att ingen ser mig, då får jag väl ändå göra vad jag vill? Och jag lovar att jag inte "bröt ihop" någon gång, jag tillät mig bara att låta tårarna rinna en stund eftersom jag kände mig ledsen.)
Alltså, vi lever inte på planeten Vulcan. Ja, jag har också läst skvallret om fans som tar livet av sig, men jag tror ju inte att det egentligen har med själva sorgen att göra. För det första grasserar det högvis av osanna rykten i vanlig ordning, och för det andra rör det sig i så fall om personer som redan hade stora personliga problem. Men annars - offentliga tårar ska kanske inte betraktas som världens undergång. Det är bara en yttring av mänskliga känslor, kanske inte alls så dramatiska och djupgående som det verkar.
Jonas Gardell har också åsikter om MJ, i en krönika som i vanlig Gardell-ordning är mycket välskriven och intelligent. Fast i just det här fallet håller jag absolut inte med honom, trots alla begåvade formuleringar. Rubriken lyder "Varför vi älskar att hata Jackson".
Vadå "vi"? Menar han mig? Har jag någonsin hatat Michael Jackson? För säkerhets skull använder sig Jonas av formuleringen "... är det anmärkningsvärt hur ofta det skrivs att vi nu ska bortse från det ”bisarra” i stjärnans liv. Det vill säga, den Michael Jackson blev, det sätt som han valde att leva på, och i stället minnas det ”goda”, den han en gång var, med andra ord, när han fortfarande var en högpresterande, trallande neger."
Vilket ger mig, som verkligen helst vill minnas MJ:s storhetstid på 80-talet, en lite krypande känsla av att jag hör till släktet rasistiska plantageägare som trivs med att se glada svartingar emellanåt.
Jajaja, jag är vit. Jag är dessutom helstraight, kan inte hjälpa det, naturen har valt detta åt mig. Det betyder inte att jag är mot rasism och homofobi för att jag vill vara snäll och duktig, utan för att jag faktiskt helhjärtat tycker att rasism och homofobi är skit. Och jag gillar MJ:s musik och dans för att det var så himla bra, inte för att han var svart eller trots att han var svart. Så formuleringen om trallande neger känns lite sårande. De "vi" som Jonas skriver om är uppenbarligen inte jag. Och vilken plats finns det då åt mig, när jag inte får vara med i vi-kollektivet?
Men jag kan ju känna mig träffad av det där om att bortse från det "bisarra" i hans liv. Det var väl något sådant jag skrev alldeles nyss, i inlägget här nedan. Jag skrev att det var skönt att man åter fick fokusera på det som han gjorde bra och gjorde bäst, inte de där sämre sakerna.
Faktiskt menade jag inte just plastikkirurgin då. Be mig bara inte gilla den, för han förvandlade sig från en snygg kille till något som liknade ett brännskadeoffer och jag kan inte för mitt liv tycka att det var en bra sak. Och jag kan inte hålla med Jonas' tes om att han bara var sig själv. Jag vägrar att tro att någon kan steloperera fram sitt sanna jag. MJ var varken först, sist eller ens värst med sina operationer, det finns en hel del fall bland det s k rika och vackra folket, och inte någon av dem jag känner till verkar vara lyckliga. Det finns en benämning på den här sortens beteende och det självdestruktivitet. Man finner inte sig själv genom att banta ner sig till 30 kg eller äta upp sig till 200, eller genom att skära sig i armarna eller operera om ansiktet så många gånger att det börjar falla i bitar, eller genom att missbruka droger eller sex eller göra något annat klart olämpligt. Kalla mig inskränkt vit-heteronormativ-whatever, men det här beteendet kan jag inte kalla friskt eller livsbejakande.
Men hatar det gör jag förstås inte. Jag tyckte bara att det kändes tragiskt. Möjligt att han var jättelycklig med sitt omskapade jag, men det såg ju inte så ut, precis.
Dock, det jag vänder mig mot är att Jonas ogillar att MJ efter sin död ska "normaliseras", underförstått för vår (eller "vår") skull och inte för sin egen. Saken var ju den att MJ:s musikaliska storhet nästan helt lyckades falla i glömska under senare år. Han var faktiskt inte särskilt lysande i sina sista försök, dvs innan den här pedofilrättegången liksom satte punkt för det mesta. Han körde gamla uttjatade koncept, det var kick med benet och ta sig i skrevet mest hela tiden, och musiken kändes inte heller ny och fräsch längre. Sånt är i och för sig okej, det är kanske inte meningen att man ska stå på absoluta toppen i 20-30-40 år.
Och sedan handlade det inte om något annat än mannens bisarra livsstil, bisarra operationer och de bisarra anklagelserna. (Mycket riktigt finns det gott om folk som inte kan se någon som helst skillnad mellan begreppen "pedofil" och "pedofilanklagad".) För att inte tala om den småbisarra familjebildningen. Som jag nyligen skrev, finns det ju en hel generation som knappt vetat något om Michael Jackson, förutom att han var bisarr. Min dotter blev MJ-fan dagen efter hans död, då spelades musiken så att även hon hörde den, och då fattade hon äntligen att han var något mer än den konstige mannen utan näsa.
Så det Jonas tycks vilja likna vid tvångsnormalisering och ett förtigande av vuxenjaget är faktiskt också upprättelse. Jag kan inte ens i min vildaste fantasi föreställa mig att MJ såg ner på sitt eget konstnärskap så mycket att han ville att det skulle glömmas bort, medan "vi" fortsatte att diskutera/hylla/ogilla hans livsstil i evigheter. Vad han hade för skäl att göra som han gjorde vet vi inte, men att man i samband med hans död nu talar lite mindre om hans privatliv och desto mer om hans gärning som artist är en "normalisering" jag tror att han faktiskt hade uppskattat.
Jag tar tillbaka min pik till Johanne Hildebrandt. I det här blogginlägget står det sannerligen inte heller något nytt som vi inte redan visste. Men hörni, titta en gång till på det där klippet från Motown-galan. Sådan inspiration går inte att vare sig piska eller operera fram - oavsett hur hans liv såg ut före och efter. Det är en skymf om "vi" glömmer det. Och det var just det "vi" faktiskt höll på att göra.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
