Har du något att säga?

En fråga som kan stressa ihjäl vilken författare som helst. Nåja, mig åtminstone. Man sitter där och totar glatt med sin trevliga berättelse och man har så ininorden roligt när man gör det, och så läser man en hög goda skrivråd. Först kommer "vad är det du vill säga med din berättelse"?

???
Gulp.

När man skriver fantasy eller något annat onyttigt, kan en sådan fråga kännas som en direkt pik. Det känns som om man borde prata om något viktigt, kanske uttala sig om något aktuellt problem eller så. Första gången jag läste den frågan kändes det som om man skulle skrivit något självbiografiskt om man nu haft någon skam i kroppen.
Förlagen klagar förresten på alla debutromaner där huvudpersonen heter likadant som författaren själv och antingen lever exakt som författaren troligen gör, eller också lever ett slags författarens drömliv - eller möjligen mardrömsliv. Läser du vissa kulturspalter kan du rentav få intrycket att debutromaner bara handlar om sånt, emedan fantasy inte finns i sådana artikelförfattares världar.

Min gamla mormor ogillade att jag satt och skrev "sånt som bara är en blandning av böcker du själv har läst". Hon tyckte att jag skulle skriva om självupplevda saker.

Gulp igen!
Jag testade faktiskt, jag var ju inte så gammal precis, och jag blev ohyggligt uttråkad. Vem har intresse av att läsa om mitt liv? Ja, inte ens jag själv, faktiskt. Det som har hänt, det har hänt, och det behöver jag inte sitta och skriva om. Jag är säkert ändå den som är mest intresserad, åtminstone fram tills jag blir en Kändis.

Men som jag skrev om i ett tidigare blogginlägg, ligger det faktiskt något i dessa råd, även om man skriver rena påhitt. Någonstans måste en berättelse förankras i verkligheten även om den är aldrig så mycket fantasy. Någonstans ... tja, någonstans ska ju ens egen syn på livet in. Annars tror jag att det blir väldigt opersonligt. När jag ger kritik på andras alster, vilket jag emellanåt varit väldigt flitig med, brukar jag gnälla på två saker:
1. Ett språk som förefaller vara lånat från favoritförfattaren, snarare än "eget".
2. En rädsla för att beröra lite jobbigare ämnen - åtminstone får man det intrycket. Så snart berättelsen börjar kännas djup och oroande, styr författaren därifrån som om h*n haft ett ekolod som börjat larma. Fast tvärtom, kanske.

Men det är ju just det ... när en berättelse börjar kännas lite obekväm, kanske lite för närgången, när det börjar krypa lite längs ryggraden, det är förmodligen då man börjar beröra något viktigt. Det man ville säga, eller åtminstone borde säga.

"Svart eld" inleddes med ett våldsamt gräl, det har jag säkert sagt många gånger förut. Det var mycket viktigt för intrigen att detta gräl kom till stånd, eftersom det var det som gav hjälten knuffen ut i världen. (Alla berättelser handlar, åtminstone i symbolisk mening, antingen om att en främling kommer till stan eller att någon ger sig ut på en resa! Och i fantasy är det ofta både och!) Men vad grälade de om? Jag hade ett antal uppslag, och de var rätt tama. Styvfadern var en elak typ. Inte konstigt att hjälten drog. Till slut valde jag den enklaste lösningen - hjälten vantrivdes så till den milda grad att han bestämde sig för att sticka, och det tyckte inte styvfadern om. Han tog till våld för att förhindra drängens flykt. De började bråka, det gick åt pipan, kan man lugnt säga.

Men medan jag skrev detta, uppenbarade sig berättelsens verkliga tema och jag visste plötsligt vad jag försökte säga. Det handlade inte om att någon var ond, utan om missförstånd och sviken kärlek, om två personer som var så olika skapta att de bara måste ryka ihop. Den svikna kärleken urartade i någon slags desperat svartsjuka och där fanns hela temat, det som gav boken dess titel.
Vad som var ännu märkligare var att jag en dag märkte att jag hämtat stoffet från verkligheten, även om det blev så förvrängt i sagoformen att ursprunget knappast kan spåras längre. (Hoppas jag ...)

Så visst försökte jag säga något, och visst skrev jag om saker jag upplevt själv och inte bara sett på TV. Det tog bara lite tid att krafsa fram det!

Stephen King påstår att när man väl sätter sig och skriver så kan man skriva om vad sjutton som helst. Nja, det håller jag inte riktigt med om. Man bör skriva om saker som man kan bli personligt engagerad i. Det kan vara "vad som helst" i omvärldens ögon, men det måste ändå vara något som betyder något för mig. Hur kan man annars uppbåda engagemanget som krävs för att skriva en hel bok?

Det finns förstås exempel på motsatsen - när man läser en berättelse som är så full av patos och budskap att man får lust att säga till författaren "öh, om du har så många åsikter kan du väl komma med dem rakt av och inte gömma dig bakom den här genomskinliga intrigen!" (Jag är ingen vän av s k politiska romaner ...) Men det gäller sällan fantastikgenren. Där undviker man blindskären genom att skämta bort allvaret, eller genom att iscensätta en onödig strid där man tryggt kan låta armar och huvuden yra genom luften - det blir mindre personligt på det viset. Och om skurken plötsligt skulle råka visa sig lite för mänsklig får man skynda sig att göra honom falsk och otäck igen så att det inte uppstår något moraliskt dilemma ...

Problemet, som jag antydde ovan, är att man inte kan inleda skrivandet med att sätta sig och rulla med ögonen och mumla "vad är det jag vill sääääga, vad är det jag tycker är viktigt ..." för börjar man i den änden blir det nog mest tillgjort. Dessutom är det ju trist! Man ska ju skriva en berättelse, inte ett första maj-tal. Nej, man får plumsa runt ett slag, leka med uppslagen, forma en slags berättelse och sedan vara beredd på den där resonansen som jag pratade om i en annan blogg. Och sedan skriva om allting en gång till, tjolahopp!

Tror förresten att jag har skrivit allt det här förut, fast jag inte orkar ögna igenom alla mina tidigare blogginlägg. Nå, det beror kanske på att detta är ett ämne som faktiskt engagerar mig väldigt mycket ...

Andra bloggar om: författande, fantasy