En något misslyckad hjältinna

Jag är egentligen sur och ledsen. Har jobbat som ett litet ** hela veckan, har suttit uppe till halv två på natten för att klara deadline som var idag på eftermiddagen. (Har ju klämt in dotterns sjuårsdag och andra faktiskt mycket viktiga begivelser i programmet. Också.)
Det såg fint ut idag vid lunchtid. Nästan färdig. Skulle elegant klara deadline, om än med inte särskilt mycket marginal. Och vad händer då?

Åskväder! Och när det åskar, då dras sladdarna ur, både här och hos grannen, som sitter på bredbandsanslutningen. Vi är inte åskrädda, men vi är rädda om vår dyra utrustning. Nerslag är inte bara en hypotetisk risk här.
Mycket riktigt drog grannen hastigt ur sladden. Och därmed var förbindelsen med omvärlden väck, och eftersom jag för tillfället jobbar med ett översättarprogram som surrar på en server någon annanstans, blev det tvärstopp. Bara att stänga av datorn. I min desperation satte jag mig med mobiltelefonen i ett hörn och började spela Tetris, snacka om överslagsbeteende ...

Jag missade min deadline ... fick iväg grejorna precis när mottagaren skickat mig ett brev där det stod att hon nu gick hem och att kunden var underrättad om att leveransen inte kommer förrän på måndag. F-n vad lyckat det kändes. Inte för att jag rådde för det, men ändå, där fick man för allt nattarbete och all god vilja. Allt förgäves. Jag sa ett antal Svärord.

Men grejorna är mig alltså ur händerna och jag glömmer för ögonblicket att jag har mer att göra. Det tar vi imorron ... Nu har jag suttit med Åsnornas förbund igen och nu tycker jag om boken igen.

Letar som bäst efter den rätta, stämningsskapande musiken. För ögonblicket blev det något i sammanhanget riktigt standardmässigt, nämligen "Vandraren" med Nordman. Ack ja, snart finns det väl en norm för "fantasymusik" också. Om det inte redan gör det ... (Hedningarna är bra, och dessutom gillar jag när de sjunger på finska för då behöver jag inte störas av texten. Det räcker så bra med min egen.)

Häromdagen såg jag en bild på Leo diCaprio - ja, det var inte precis den första - och tyckte att han såg ut precis som min hjälte Ulven. Fast utan krullhåret förstås. Lustigt, för diCaprio är ju känd för att vara vacker och det var inte så jag beskrev Ulven från början. Han liknades ju istället vid "en utblommad maskrosstängel" eftersom han var så lång och smal och hade ett stort, mäktigt afrokrull i olika blonda nyanser. Jag hade så många tvålfagra grabbar i berättelsen ändå, så Ulven fick vara mer charmig än vacker. Å andra sidan har han vakna ögon och det tycker jag personligen är det mest tilldragande som finns, så det går kanske på ett ut. Och nu är han ju bokens hjälte och det ställer kanske vissa krav.

Berättelsens hjältinna är däremot fortfarande inte så grann. När hon introducerades i "Svart eld" påpekades det visserligen att hon hade snygga ben men så mycket mer var det inte. Hon är inte direkt ful, bara alldaglig. Hon heter Kaida och har så dåligt självförtroende att jag börjar bli irriterad på allvar på henne. Självklart faller hon för Ulven, drömprinsen för alla behövande små flickor. Men lever de lyckliga i alla sina dagar? Nja ... knappast.
Kaida är inte någon tacksam figur att skriva romaner om. Jag börjar förstå varför alla envisas med Starka Kvinnor. Just för att jag stör mig på henne måste jag gräva djupare i hennes historia och lära känna henne bättre.

Hon var yngsta barnet i en syskonskara på sex barn, hade en syster och fyra bröder. De var en fiskarfamilj i den radeniska staden Driellast, och Kaida var sin fars favoritbarn ... När hon var tolv år, omkom fadern och alla bröderna i en storm. Modern blev förkrossad, systern listade sig ur det hela genom att gifta sig. Kaida sökte sig också ut ur hemmet för att hantera sorgen och föll snart för en hårfager och betydligt äldre charmör vid namn Korli. Vid tretton års ålder blev hon gravid, till allas fasa. Hennes mor körde ut henne och systern intog någon slags mjäkig mellanställning. Kaida var hänvisad till Korli, som sannerligen inte hade lust att dras med henne och ungen. Men han hade inget val, eftersom hans affärspartner, jättekvinnan Panno, sade ifrån. Panno var så hiskeligt ful att ingen man såg åt henne med annat än fasa, men hon hade en rätt skarp hjärna och det visste Korli också. De drev en ölstuga ihop, och Panno fäste sig vid stackars Kaida och såg till att Korli tog sitt ansvar.
Det gjorde han tyvärr bara för att han måste. Sonen struntade han totalt i, förhållandet med Kaida bestod av gräl, örfilar och hån. Sedan gjorde han förstås ingen hemlighet av att han hade andra damer också vid sidan om. Kaida själv försökte tappert leva på någon slags livslögn om att hon och Korli älskade varandra, för vad hade hon för val? Panno blev hennes enda vän men inte vet jag om det förhållandet var så helt sunt det heller, för Panno var överbeskyddande i all sin vänlighet.
När man ser till denna bakgrund är det ganska lätt att förstå att Kaidas självförtroende var rätt obefintligt. Hon kunde nog te sig rätt kavat vid första anblicken men därunder var hon en väldigt liten och ensam tjej som hängde upp hela sin tillvaro på den älskade lille sonen.

Men en dag står han där på hennes tröskel, drömprinsen. Ulven Heplon, en glad kille som fixar allt, blir kompis med alla, lär sig allt i ett nafs och dessutom verkar ha ett hjärta av guld. Han är världens bäste vän, älskare och styvpappa. Han är helt enkelt nästan för bra för att vara sann ...

Den som inte klarar ens en litenliten spoiler ska blunda nu, för här kommer ett avslöjande: det här förhållandet råkar på betydande svårigheter. Om nu inte någon kunde räkna ut det själv. En sak som gjort boken jobbig att skriva är just deras - med tiden - allt olyckligare relation. Jag förstår dem båda, jag vill vara på bådas sida, men jag medger att Kaida är påfrestande i all sin ynklighet.
Det börjar visst bli läge att införa lite lyckligare kvinnor i den här berättelsen. Å andra sidan är inte killarna särskilt glada de heller ...