Önskedrömmar

Jag har drabbats av min regelbundet återkommande glamourfeber. Missförstå mig inte, jag har inte lust att bli kändis eller så. Eller, föralldel, leva "la dolce vita" som After Dark sjunger om. Bada i champagne och festa hela natten, njaeh. Inte riktigt min grej.

Men då är det ju tur att man är författare, så att man kan sluta ögonen en stund och drömma fram den där tillvaron. Min fantasi tycks vara rik såtillvida att jag kan leva mig in i sådana där drömmar väldigt väl. Så jag har insett att jag faktiskt har det där livet inom räckhåll, även om det bara är korta stunder åt gånger. Jag kan drömma fram exakt vad jag vill. Jag kan njuta av mina drömmar. Bra.

Detta fick mig lite osökt att tänka på s k flärdromaner. De är kanske inte lika mycket i ropet längre som de var under 80-talet, när det publicerades mängder av s k FLN-romaner - eller tantsnusk som det ju också hette. Jag har ett par av dessa böcker i hyllan. Det var inte så lätt att komma igenom dem, eftersom de generellt sett var ganska dåligt skrivna och dessutom inte alltid hade en handling som var så himla intressant. Kanske var min glamourlängtan på denna tid inte tillräckligt stor för att jag skulle orka med alla dessa ändlösa beskrivningar av hjältinnans märkesvaror. Och så var det ju frustrerande med alla skitsnygga hjältinnor eftersom jag själv inte kände mig lika skitsnygg och inte kunde leva mig in i hjältinnornas öden tillräckligt mycket för att kunna "idenfiera" mig med dem.
Men de här böckerna skrevs ju inte för att vara litterärt framstående heller. De skrevs för att fylla just ett glamourbehov hos läsarna - möjligen också hos författarna, vem vet?

"Borta med vinden" brukar anföras som en av de ursprungliga flärdromanerna - lite orättvist tycker jag kanske, eftersom ganska mycket i den boken är ganska lite flärdfullt. Titeln anspelar ju på det faktum att flärden faktiskt försvann ... Jag gillade inte boken, tyckte att den var onödigt rasistisk och dessutom dyster och tung framåt slutet, men visst fanns det häftiga partier.

En annan, betydligt bättre kandidat, är Daphne du Mauriers klassiker "Rebecca". Bättre ur litterär synpunkt, bättre för den glamourtörstande. Läs den! Den är bara så romantisk, och samtidigt är det en rätt spännande deckare med ett oväntat slut - för den som till äventyrs inte redan kan intrigen utantill, vill säga. Tantsnusk saknar den däremot.
Så här va (inga spoilers): Hjältinnan, eller snarare berättaren, är en tafatt och mycket slätstruken ung tjej "med röda armbågar och stripigt hår" som på ett tämligen obegripligt vis lyckas bli gift med en något äldre, stormrik och romantiskt bitter engelsk godsägare. Hon kommer med stor förväntan till hans helt fantastiska gods och upptäcker där att minnet av hans första fru, den mystiskt avlidna Rebecca, tyvärr lever lite väl starkt ... så under resten av boken ägnar sig den unga bruden med stigande förtvivlan åt att försöka slåss mot det spöke som är Rebecca. Inte på det ockulta viset förstås, men alla pratar om Rebecca, hela huset bär spår av henne, hushållerskan dyrkar henne fortfarande ... och den nya lilla frun är ett snällt mähä som inte kan och törs säga ifrån. Så där går hon, i Rebeccas hus och bland Rebeccas tillhörigheter och försöker vara gift med Rebeccas man ...

Känns intrigen igen? Ja, för den har kopierats en miljon gånger. Det är som sagt dödligt romantiskt, trots att förhållandet mellan den unga frun och den bittre aristokraten inte skildras med någon större passion. Det är Rebecca, minnet av henne, som är så hopplöst romantiskt. Rebecca är exakt allt det som flärdromanhjältinnor brukar vara. Bokens berättare står däremot där med sitt platta hår och sina nerbitna naglar och går nästan under av mindervärdeskomplex. Man lider med henne och man tjusas samtidigt med henne när Rebecca ideligen blir indirekt beskriven. För Rebecca som person, och Rebeccas hus, är verkligen alldeles enastående ...
Som sagt, läs den. FLN-romanerna är till stor del skräp och tantsnusk, det här är bra på riktigt.

Jäpp, denna bok har blivit efterapad många, många gånger. Den har för romantikromanerna blivit vad "Härskarringen" blev för fantasyn. Jag tror att jag får gå och läsa den lite igen, för att mätta min glamourtörst för denna gång. Vi vill alla vara Rebecca ett slag. Tror vi, he he.

Tänkte här lite snyggt leda över resonemanget på fantasy men si, det orkar jag inte.