Det är bildande att översätta

Jag hade faktiskt inte räknat med det, men översättaryrket har visat sig vara väldigt bildande. Visserligen har jag - mer eller mindre oavsiktligt - blivit rätt hårt nischad på programvaruöversättning ("lokalisering" som det heter med ett finare ord) men lite annat hinner man ju med också.

Sålunda visste jag häromdagen hur jag skulle fixa laptopens CD-enhet när denna ohjälpligt fastnat och vägrade låta sig öppnas. Det hade jag aldrig kunnat räkna ut på egen hand: man rätar ut ett gem, sticker in änden i det lilla hålet mitt på luckan och trycker till. Vips så var problemet fixat. Det visste jag eftersom jag översatt instruktioner om detta. Berättade det stolt för sambon som gäspade och sa att jösses, det hade han vetat i eeevigheter, han hade ju plockat isär en sådan där mojäng och sett hur den funkade.
Jaha. Jag var troligen den sista i hela världen som lärt mig denna lilla finess. Å andra sidan, varför ska man översätta instruktioner om sådana här saker om alla redan vet det? (Ni vill inte veta hur man översätter "Setup". Det börjar kännas som ett S-ord.)

Jag har också översatt lite om ergonomi och därför vet jag nu, tyvärr, att jag har drabbats av karpaltunnelsyndrom. Musarmbåge, om man så vill. Eller musarm i värsta fall. Jag har nu gått i två veckor med en konstant värkande högerarm och känt mig olycklig. Denna högerarm är rätt viktig för min försörjning, kan man lugnt påstå. Jag har vilat så mycket jag kunnat - inte lätt - och masserat in jättemycket Voltaren-gel och hoppats. Och värken i över- och underarm har faktiskt gått tillbaka till stor del, men har i gengäld börjat koncentrera sig till armbågen.

FAN! Och jag är ändå numera en virtuos på snabbkommandon, dansar lätt som en fjäril över tangenterna (och har använt Riktig Skrivteknik i snart trettio år) och har verkligen försökt vara så ergonomisk det bara går. Det som knäckte mig var ett ett långt uppdrag med stark tidspress där jag fick knattra på som en galning vid tangentbordet under många timmar. Jag visste det.

Nu värker det alltså inte hela tiden. Men så lyfter man lite tanklöst en för tung stekpanna eller så gör lilla hunden ett oväntat ryck i kopplet och så - aaah - gör det ont som f-n igen. Ett tag sprang jag omkring härhemma med en hemgjord mitella, förfärdigad av en lång halsduk, för att hindra mig själv från att använda den där armen. Tyvärr tvingas jag köra rätt mycket bil numera, av skäl jag inte behöver gå in på, och att dra i växelspaken har visat sig vara exakt fel grej att göra. En tur genom sta'n, med alla dessa trafikljus, är rena tortyren.

Jag har fått dra ner på mina uppdrag och dessutom ligga lågt med romanskrivandet - lägre än jag skulle kunnat, menar jag. Annars har det ju vaknat till lite igen. Jag organiserar om och har nya radikala idéer, vilka alla verkar helt lysande i flera dagar och sedan dissas stenhårt igen. Jag börjar bli HUNGRIG på författande igen. Med jämna mellanrum dyker det dessutom upp någon trevlig person i min närmaste umgängeskrets och säger snälla saker i stil med "du, jag har läst om din bok och den är ju verkligen bra - kommer aldrig nästa bok någon gång?"

Jo. Jorå. *känn igen press här inte*

För vilans skull har jag tvingat mig själv att se mer på TV och mindre på datorn. Min sambo sa en gång i tiden att jag bara såg program "där folk dör" (läs: drama) men detta har förändrats. Jag ser bara faktaprogram, pallar inte med filmer längre. Nu blir det Travel och NGC och vetenskapsprogram för hela slanten. Jag måste verkligen komma ihåg att ha ett anteckningsblock i närheten av TV:n, för man får ju mängder av uppslag via sådana program!
Å andra sidan ... skriva för hand ... aj, aj ...