Oväder, please

Äntligen verkar det som om det börjar blåsa upp. När jag gick till sängs igår kväll var det så ohyggligt tyst därute. Vi har treglasfönster så vinden får ju ta i om det ska höras nå't alls ... och jag tycker alltså att det är jobbigt att sova om det är så knäpptyst att det riktigt trycker mot en.
Kanske underligt sagt av en som har tinnitus ... men ibland är det så att tinnitusen liksom inte räknas. Den ligger som en ljudslöja i huvudet på mig och susar med sina numera mycket tunna, höga pip, men det andra örat hör fortfarande tystnaden, den kompakta.
Och om tinnitusen istället bestämmer sig för att vara märkbar, är den förstås extra märkbar i tystnaden. Jag har en trevlig ljudgenerator i datorn som kan skapa knastrande brasor i snöstorm, brusande vågor vid en tropisk havsstrand och mycket annat. Problemet är bara att försöka få in den ljudanläggningen i sovrummet också, med högtalare värda namnet. Det borde gå om man försöker, men jag har inte orkat ta tag i det riktigt ännu.

När tinnitusen bröt ut, de där fruktansvärda dagarna för över två år sedan, fanns det i princip bara ett ljud som skänkte verklig lindring: strömmande regn utanför fönstret. Då funkade inte någon ljudgenerator, det fanns tydligen biljud där som irriterade min känsliga hörsel. Men den äkta varan var skön. Jag har alltid älskat det där ljudet. Jag vill ikväll njuta av vindens sång ute över sundet och smattrande regn mot rutan.
(Orkanen Gudrun var också underbar. Jag var ute i den, fast jag visste att jag tog en stor risk, och njöt av att äntligen ha hittat något som kunde dränka ljudet av min tinnitus!)

Annars är jag djupt bedrövad. Det blev inte bra med mitt jobb idag, jobb-jobbet alltså, inte författandet. (Det hann jag inte ens tänka på, tyvärr!) Här sliter man i flera dagar med ett dokument och så upptäcker man att det är totalkaputt. Formaterade om sig självt gång på gång tills jag gav upp. Det var ett stort antal hyperlänkar som inte tålde någon konvertering eller hur det nu var - det blev i alla fall ett horribelt resultat och jag mådde uselt för att jag inte fick till det bättre. Jag borde vara rätt bra på det här med att fixa taskiga format i textdokument, efter alla dessa år i teknikinformationssvängen, men den här gången gick jag bet och kände mig misslyckad trots att jag kanske inte borde klandra mig själv.
Det är inte roligt att känna sig otillräcklig, om man så säger. Jag kan känna mig otillräcklig som förälder, som författare, som kvinna (för fet etc), som husmor, som allt möjligt - men jag ville ju åtminstone vara stolt över det yrke där jag tjänar pengar. Nu fick jag inte vara det heller. Jag tog min tillflykt till ett antal forum som jag snart lämnade igen, ilsket och häpet konstaterande att världen verkligen vimlar av idioter och kommer att gå under bara för att så många människor är så häpnadsväckande dumma, ignoranta, fördomsfulla, korttänkta, trångsynta och fördömande ...

(He he. You got the point.)

Catahya utgör fortfarande undantaget. Flitigt läsa gör dig klok!

Jag såg TV-program om stjärnor, planeter och universum igår. Det är en betryggande känsla när man påminner sig om att man faktiskt är där. Mitt i universum, med stjärnor och galaxer åt alla håll. Alltför ofta får jag för mig att rymden, den finns någon annanstans, det är en annan värld. Men jag är ju i den, jag är en del av den. Det är min omvärld jag betraktar när jag på kvällen stirrar upp mot stjärnhimlen. Problem på jorden blir så futtiga när man ser i de stora perspektiven... (KLYSCHVARNING!!!) Låt mig förresten avsluta detta ledsna dagbokssvammel med mitt absoluta favoritcitat, från min idol Snusmumriken:

Alltsammans är mycket osäkert, och just det lugnar mig.