Jag hittade äntligen tillbaka till bloggen, efter diverse trassel med lösenord och annat.
Julen är över och nu kommer efterreaktionen i form av ångest. Eller också är det hela höstens ångest som nu äntligen vågar släppa loss.
Sambon, Mannen i mitt liv, har varit borta hela hösten på konsultuppdrag, och har bara hastigt gästspelat hemma under helgerna. Många, långa, rysligt ensamma dagar och nätter har det varit. Barnen har ju varit här, men det har inte hjälpt så mycket, snarare tvärtom. Det har varit tungt att dra lasset själv. Ibland lite väl tungt. Man känner att man inte räcker till någonstans, man får det bara att hålla ihop lite nödtorftigt, men det känns som om man lever på kredit på något vis. Inte ekonomiskt, men tids- och känslomässigt. Jag klarade av det. Jag höll hela vägen och klappade bara igenom ett par, tre gånger totalt. Men nu har krampen släppt och nu känner jag för att gå och gräva ner mig någonstans.
Efter sju jular i detta hus har jag fått upp en rutin som kunde göra min egen mamma avundsjuk. Här går numera julafton som ett urverk. Julmaten trollas elegant fram, allt följer ett noggrannt intrimmat tidsschema, fast jag missade större delen av Kalle Anka i år. Det var frivilligt - jag gick ut med hunden och upplevde en timme av salig julefrid borta i stugbyn, naturligtvis helt folktom en dag som denna. En helt gyllene solnedgång över spegelblankt hav, smaragdgröna gräsmattor mellan grå skärgårdsklippor och röda sjöbodar - låt gå för att det kändes mer som en aprilafton än som julafton, det var fint ändå. Så fint det bara kunde bli, faktiskt.
Men efter allt detta kommer den där läskiga känslan då tankarna inte längre hänger ihop, man glömmer alla lösenord och användarnamn och koder och telefonnummer, har en gnagande känsla av att ha glömt något ännu mer akut och livsviktigt, man inte vet vad man ska ta sig för och tillvaron känns drömlik och overklig. Hunden passade på att stjäla choklad mitt i alltihop. Hundar tål inte choklad. Jag har torkat upp efter honom och haft grymt dåligt samvete över att jag kunde låta detta hända, och detta resulterade i diverse överspända utfall mot resten av familjen.
Mitt i allt detta kommer en konstig känsla av JAG VILL FÖRFATTA över mig. Jag vet att det nog mest är en överslagsreaktion, eller möjligen en längtan efter en mer välordnad tillvaro igen.
Gav mig själv en ny mobiltelefon i julklapp - den förra köpte jag 1996 - och testade kamerafunktionen. Vi tycker om väldigt stora julgranar. (Rummet är ovanligt högt i tak dessutom.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar