Första advent

Jag går visst inte i kyrkan tillräckligt ofta. Det blev förstaadventsgudstjänst igår i alla fall. Dottern fick sin Barnens Bibel och en mycket söt liten bebis döptes, mamman läste en egen prosadikt, allt var trevligt. Och jag blev i vanlig ordning tårögd av psalmerna. Som sagt, jag borde kanske gå lite oftare?

Jag blev ju nostalgisk, förstås. Som tonåring och gymnasist brukade jag vara med och sjunga på sjukhuset varje första advent. Vi gick upp i svinottan och vandrade sedan genom korridorerna ett helt gäng, ackompanjerade av rutinerat gitarrspel och högt sjungande både "Bereden väg" och "Hosianna, Davids son". Det var synd om stackarna på intensiven. Inte nog med att de mådde hemskt, de fick också höra våra första morgonhesa toner halv sju på morgonen. Uppe vid långvården hade alla sjungit upp sig rejält och "hosia-aa-a-nna, hosia-aa-a-nna" klingade inte lika falskt som de gjorde på första våningen. Tidigt var det som sagt. Men roligt. Man fick se så många glada ansikten. (Till och med på intensiven, de som orkade alltså.)
Nåja, jag kan dessa låtar än idag, det kändes i kyrkan. Med tanke på svunna tider blev det också traditionsenlig risgrynsgröt till lunch och så fram med lite adventsdekorationer. Första advent är bättre än jul, för man har inte hunnit ledsna på allting då ... Och elljusstaken måste vara julens mest genialiska uppfinning. Enligt en undersökning jag läste har 98% av de svenska hushållen minst en sådan nödvändighetsartikel.


Under veckan som gått har jag varit ganska ledig. Det tog kanske slut på uppdrag. Jag passade på att vila, och det läskiga var att det krävdes rätt mycket vila för att jag ens skulle upptäcka hur trött jag var. Veckan innan var riktigt kämpig med huvudvärk varje morgon och en tankeförmåga som verkade ha backat några arter bakåt. När jag väl fått allt jobb ur händerna, efter några rent helvetiska dygn, borde jag ju kunnat slappna av ordentligt och vila upp mig, tycker man. Icke då. Jag blev tröttare för var dag. Det var som om mattheten frigjordes någonstans ifrån och sänkte mig totalt. Jag somnade på eftermiddagarna och på fredagen kändes det som om jag kröp på alla fyra.
Men det var väl nödvändigt, antar jag. Ett bevis på att något positivt hände var att jag plötsligt kunde författa igen. Satt en hel dag och pysslade med romanen, skrev engagerat och inspirerat och HITTADE ÄNTLIGEN ORDEN. En tidigare ärkezonkad scen blev plötsligt riktigt fin, i mitt tycke. Jag höll på att glömma lunchen. Långfilmen i huvudet gick plötsligt igång igen - ja, jag brukar kalla det så. Det är stunder när berättelsen rullar fram så detaljerat och obehindrat i skallen att det känns precis som att se på film. Allt man behöver göra är att raskt anteckna det man ser och hör. Det är väl som kallas "flow" i skrivarsammanhang. Har jag sagt det förut?

Intrigen kommer jag just ingen vart med. I ett visst skede av berättelsen tycks det helt enkelt bli för mycket folk, så att jag tappar kontrollen över dem. Sedan har Ulven alldeles för många POVvar ... (POV= Point of View, berättarens synvinkel) Man brukar veta ur vems synvinkel en scen ska skrivas, men eftersom Ulven sysslar med en form av mysterielösning får det bli hans synvinkel mest hela tiden ... och det är tråkigt. Idag står jag bestämt inför en sådan där harv-uppgift och jag känner att jag drar mig för att sätta igång med den.