2006-07-29

En något misslyckad hjältinna

Jag är egentligen sur och ledsen. Har jobbat som ett litet ** hela veckan, har suttit uppe till halv två på natten för att klara deadline som var idag på eftermiddagen. (Har ju klämt in dotterns sjuårsdag och andra faktiskt mycket viktiga begivelser i programmet. Också.)
Det såg fint ut idag vid lunchtid. Nästan färdig. Skulle elegant klara deadline, om än med inte särskilt mycket marginal. Och vad händer då?

Åskväder! Och när det åskar, då dras sladdarna ur, både här och hos grannen, som sitter på bredbandsanslutningen. Vi är inte åskrädda, men vi är rädda om vår dyra utrustning. Nerslag är inte bara en hypotetisk risk här.
Mycket riktigt drog grannen hastigt ur sladden. Och därmed var förbindelsen med omvärlden väck, och eftersom jag för tillfället jobbar med ett översättarprogram som surrar på en server någon annanstans, blev det tvärstopp. Bara att stänga av datorn. I min desperation satte jag mig med mobiltelefonen i ett hörn och började spela Tetris, snacka om överslagsbeteende ...

Jag missade min deadline ... fick iväg grejorna precis när mottagaren skickat mig ett brev där det stod att hon nu gick hem och att kunden var underrättad om att leveransen inte kommer förrän på måndag. F-n vad lyckat det kändes. Inte för att jag rådde för det, men ändå, där fick man för allt nattarbete och all god vilja. Allt förgäves. Jag sa ett antal Svärord.

Men grejorna är mig alltså ur händerna och jag glömmer för ögonblicket att jag har mer att göra. Det tar vi imorron ... Nu har jag suttit med Åsnornas förbund igen och nu tycker jag om boken igen.

Letar som bäst efter den rätta, stämningsskapande musiken. För ögonblicket blev det något i sammanhanget riktigt standardmässigt, nämligen "Vandraren" med Nordman. Ack ja, snart finns det väl en norm för "fantasymusik" också. Om det inte redan gör det ... (Hedningarna är bra, och dessutom gillar jag när de sjunger på finska för då behöver jag inte störas av texten. Det räcker så bra med min egen.)

Häromdagen såg jag en bild på Leo diCaprio - ja, det var inte precis den första - och tyckte att han såg ut precis som min hjälte Ulven. Fast utan krullhåret förstås. Lustigt, för diCaprio är ju känd för att vara vacker och det var inte så jag beskrev Ulven från början. Han liknades ju istället vid "en utblommad maskrosstängel" eftersom han var så lång och smal och hade ett stort, mäktigt afrokrull i olika blonda nyanser. Jag hade så många tvålfagra grabbar i berättelsen ändå, så Ulven fick vara mer charmig än vacker. Å andra sidan har han vakna ögon och det tycker jag personligen är det mest tilldragande som finns, så det går kanske på ett ut. Och nu är han ju bokens hjälte och det ställer kanske vissa krav.

Berättelsens hjältinna är däremot fortfarande inte så grann. När hon introducerades i "Svart eld" påpekades det visserligen att hon hade snygga ben men så mycket mer var det inte. Hon är inte direkt ful, bara alldaglig. Hon heter Kaida och har så dåligt självförtroende att jag börjar bli irriterad på allvar på henne. Självklart faller hon för Ulven, drömprinsen för alla behövande små flickor. Men lever de lyckliga i alla sina dagar? Nja ... knappast.
Kaida är inte någon tacksam figur att skriva romaner om. Jag börjar förstå varför alla envisas med Starka Kvinnor. Just för att jag stör mig på henne måste jag gräva djupare i hennes historia och lära känna henne bättre.

Hon var yngsta barnet i en syskonskara på sex barn, hade en syster och fyra bröder. De var en fiskarfamilj i den radeniska staden Driellast, och Kaida var sin fars favoritbarn ... När hon var tolv år, omkom fadern och alla bröderna i en storm. Modern blev förkrossad, systern listade sig ur det hela genom att gifta sig. Kaida sökte sig också ut ur hemmet för att hantera sorgen och föll snart för en hårfager och betydligt äldre charmör vid namn Korli. Vid tretton års ålder blev hon gravid, till allas fasa. Hennes mor körde ut henne och systern intog någon slags mjäkig mellanställning. Kaida var hänvisad till Korli, som sannerligen inte hade lust att dras med henne och ungen. Men han hade inget val, eftersom hans affärspartner, jättekvinnan Panno, sade ifrån. Panno var så hiskeligt ful att ingen man såg åt henne med annat än fasa, men hon hade en rätt skarp hjärna och det visste Korli också. De drev en ölstuga ihop, och Panno fäste sig vid stackars Kaida och såg till att Korli tog sitt ansvar.
Det gjorde han tyvärr bara för att han måste. Sonen struntade han totalt i, förhållandet med Kaida bestod av gräl, örfilar och hån. Sedan gjorde han förstås ingen hemlighet av att han hade andra damer också vid sidan om. Kaida själv försökte tappert leva på någon slags livslögn om att hon och Korli älskade varandra, för vad hade hon för val? Panno blev hennes enda vän men inte vet jag om det förhållandet var så helt sunt det heller, för Panno var överbeskyddande i all sin vänlighet.
När man ser till denna bakgrund är det ganska lätt att förstå att Kaidas självförtroende var rätt obefintligt. Hon kunde nog te sig rätt kavat vid första anblicken men därunder var hon en väldigt liten och ensam tjej som hängde upp hela sin tillvaro på den älskade lille sonen.

Men en dag står han där på hennes tröskel, drömprinsen. Ulven Heplon, en glad kille som fixar allt, blir kompis med alla, lär sig allt i ett nafs och dessutom verkar ha ett hjärta av guld. Han är världens bäste vän, älskare och styvpappa. Han är helt enkelt nästan för bra för att vara sann ...

Den som inte klarar ens en litenliten spoiler ska blunda nu, för här kommer ett avslöjande: det här förhållandet råkar på betydande svårigheter. Om nu inte någon kunde räkna ut det själv. En sak som gjort boken jobbig att skriva är just deras - med tiden - allt olyckligare relation. Jag förstår dem båda, jag vill vara på bådas sida, men jag medger att Kaida är påfrestande i all sin ynklighet.
Det börjar visst bli läge att införa lite lyckligare kvinnor i den här berättelsen. Å andra sidan är inte killarna särskilt glada de heller ...

2006-07-08

Önskedrömmar

Jag har drabbats av min regelbundet återkommande glamourfeber. Missförstå mig inte, jag har inte lust att bli kändis eller så. Eller, föralldel, leva "la dolce vita" som After Dark sjunger om. Bada i champagne och festa hela natten, njaeh. Inte riktigt min grej.

Men då är det ju tur att man är författare, så att man kan sluta ögonen en stund och drömma fram den där tillvaron. Min fantasi tycks vara rik såtillvida att jag kan leva mig in i sådana där drömmar väldigt väl. Så jag har insett att jag faktiskt har det där livet inom räckhåll, även om det bara är korta stunder åt gånger. Jag kan drömma fram exakt vad jag vill. Jag kan njuta av mina drömmar. Bra.

Detta fick mig lite osökt att tänka på s k flärdromaner. De är kanske inte lika mycket i ropet längre som de var under 80-talet, när det publicerades mängder av s k FLN-romaner - eller tantsnusk som det ju också hette. Jag har ett par av dessa böcker i hyllan. Det var inte så lätt att komma igenom dem, eftersom de generellt sett var ganska dåligt skrivna och dessutom inte alltid hade en handling som var så himla intressant. Kanske var min glamourlängtan på denna tid inte tillräckligt stor för att jag skulle orka med alla dessa ändlösa beskrivningar av hjältinnans märkesvaror. Och så var det ju frustrerande med alla skitsnygga hjältinnor eftersom jag själv inte kände mig lika skitsnygg och inte kunde leva mig in i hjältinnornas öden tillräckligt mycket för att kunna "idenfiera" mig med dem.
Men de här böckerna skrevs ju inte för att vara litterärt framstående heller. De skrevs för att fylla just ett glamourbehov hos läsarna - möjligen också hos författarna, vem vet?

"Borta med vinden" brukar anföras som en av de ursprungliga flärdromanerna - lite orättvist tycker jag kanske, eftersom ganska mycket i den boken är ganska lite flärdfullt. Titeln anspelar ju på det faktum att flärden faktiskt försvann ... Jag gillade inte boken, tyckte att den var onödigt rasistisk och dessutom dyster och tung framåt slutet, men visst fanns det häftiga partier.

En annan, betydligt bättre kandidat, är Daphne du Mauriers klassiker "Rebecca". Bättre ur litterär synpunkt, bättre för den glamourtörstande. Läs den! Den är bara så romantisk, och samtidigt är det en rätt spännande deckare med ett oväntat slut - för den som till äventyrs inte redan kan intrigen utantill, vill säga. Tantsnusk saknar den däremot.
Så här va (inga spoilers): Hjältinnan, eller snarare berättaren, är en tafatt och mycket slätstruken ung tjej "med röda armbågar och stripigt hår" som på ett tämligen obegripligt vis lyckas bli gift med en något äldre, stormrik och romantiskt bitter engelsk godsägare. Hon kommer med stor förväntan till hans helt fantastiska gods och upptäcker där att minnet av hans första fru, den mystiskt avlidna Rebecca, tyvärr lever lite väl starkt ... så under resten av boken ägnar sig den unga bruden med stigande förtvivlan åt att försöka slåss mot det spöke som är Rebecca. Inte på det ockulta viset förstås, men alla pratar om Rebecca, hela huset bär spår av henne, hushållerskan dyrkar henne fortfarande ... och den nya lilla frun är ett snällt mähä som inte kan och törs säga ifrån. Så där går hon, i Rebeccas hus och bland Rebeccas tillhörigheter och försöker vara gift med Rebeccas man ...

Känns intrigen igen? Ja, för den har kopierats en miljon gånger. Det är som sagt dödligt romantiskt, trots att förhållandet mellan den unga frun och den bittre aristokraten inte skildras med någon större passion. Det är Rebecca, minnet av henne, som är så hopplöst romantiskt. Rebecca är exakt allt det som flärdromanhjältinnor brukar vara. Bokens berättare står däremot där med sitt platta hår och sina nerbitna naglar och går nästan under av mindervärdeskomplex. Man lider med henne och man tjusas samtidigt med henne när Rebecca ideligen blir indirekt beskriven. För Rebecca som person, och Rebeccas hus, är verkligen alldeles enastående ...
Som sagt, läs den. FLN-romanerna är till stor del skräp och tantsnusk, det här är bra på riktigt.

Jäpp, denna bok har blivit efterapad många, många gånger. Den har för romantikromanerna blivit vad "Härskarringen" blev för fantasyn. Jag tror att jag får gå och läsa den lite igen, för att mätta min glamourtörst för denna gång. Vi vill alla vara Rebecca ett slag. Tror vi, he he.

Tänkte här lite snyggt leda över resonemanget på fantasy men si, det orkar jag inte.

2006-07-04

Har du något att säga?

En fråga som kan stressa ihjäl vilken författare som helst. Nåja, mig åtminstone. Man sitter där och totar glatt med sin trevliga berättelse och man har så ininorden roligt när man gör det, och så läser man en hög goda skrivråd. Först kommer "vad är det du vill säga med din berättelse"?

???
Gulp.

När man skriver fantasy eller något annat onyttigt, kan en sådan fråga kännas som en direkt pik. Det känns som om man borde prata om något viktigt, kanske uttala sig om något aktuellt problem eller så. Första gången jag läste den frågan kändes det som om man skulle skrivit något självbiografiskt om man nu haft någon skam i kroppen.
Förlagen klagar förresten på alla debutromaner där huvudpersonen heter likadant som författaren själv och antingen lever exakt som författaren troligen gör, eller också lever ett slags författarens drömliv - eller möjligen mardrömsliv. Läser du vissa kulturspalter kan du rentav få intrycket att debutromaner bara handlar om sånt, emedan fantasy inte finns i sådana artikelförfattares världar.

Min gamla mormor ogillade att jag satt och skrev "sånt som bara är en blandning av böcker du själv har läst". Hon tyckte att jag skulle skriva om självupplevda saker.

Gulp igen!
Jag testade faktiskt, jag var ju inte så gammal precis, och jag blev ohyggligt uttråkad. Vem har intresse av att läsa om mitt liv? Ja, inte ens jag själv, faktiskt. Det som har hänt, det har hänt, och det behöver jag inte sitta och skriva om. Jag är säkert ändå den som är mest intresserad, åtminstone fram tills jag blir en Kändis.

Men som jag skrev om i ett tidigare blogginlägg, ligger det faktiskt något i dessa råd, även om man skriver rena påhitt. Någonstans måste en berättelse förankras i verkligheten även om den är aldrig så mycket fantasy. Någonstans ... tja, någonstans ska ju ens egen syn på livet in. Annars tror jag att det blir väldigt opersonligt. När jag ger kritik på andras alster, vilket jag emellanåt varit väldigt flitig med, brukar jag gnälla på två saker:
1. Ett språk som förefaller vara lånat från favoritförfattaren, snarare än "eget".
2. En rädsla för att beröra lite jobbigare ämnen - åtminstone får man det intrycket. Så snart berättelsen börjar kännas djup och oroande, styr författaren därifrån som om h*n haft ett ekolod som börjat larma. Fast tvärtom, kanske.

Men det är ju just det ... när en berättelse börjar kännas lite obekväm, kanske lite för närgången, när det börjar krypa lite längs ryggraden, det är förmodligen då man börjar beröra något viktigt. Det man ville säga, eller åtminstone borde säga.

"Svart eld" inleddes med ett våldsamt gräl, det har jag säkert sagt många gånger förut. Det var mycket viktigt för intrigen att detta gräl kom till stånd, eftersom det var det som gav hjälten knuffen ut i världen. (Alla berättelser handlar, åtminstone i symbolisk mening, antingen om att en främling kommer till stan eller att någon ger sig ut på en resa! Och i fantasy är det ofta både och!) Men vad grälade de om? Jag hade ett antal uppslag, och de var rätt tama. Styvfadern var en elak typ. Inte konstigt att hjälten drog. Till slut valde jag den enklaste lösningen - hjälten vantrivdes så till den milda grad att han bestämde sig för att sticka, och det tyckte inte styvfadern om. Han tog till våld för att förhindra drängens flykt. De började bråka, det gick åt pipan, kan man lugnt säga.

Men medan jag skrev detta, uppenbarade sig berättelsens verkliga tema och jag visste plötsligt vad jag försökte säga. Det handlade inte om att någon var ond, utan om missförstånd och sviken kärlek, om två personer som var så olika skapta att de bara måste ryka ihop. Den svikna kärleken urartade i någon slags desperat svartsjuka och där fanns hela temat, det som gav boken dess titel.
Vad som var ännu märkligare var att jag en dag märkte att jag hämtat stoffet från verkligheten, även om det blev så förvrängt i sagoformen att ursprunget knappast kan spåras längre. (Hoppas jag ...)

Så visst försökte jag säga något, och visst skrev jag om saker jag upplevt själv och inte bara sett på TV. Det tog bara lite tid att krafsa fram det!

Stephen King påstår att när man väl sätter sig och skriver så kan man skriva om vad sjutton som helst. Nja, det håller jag inte riktigt med om. Man bör skriva om saker som man kan bli personligt engagerad i. Det kan vara "vad som helst" i omvärldens ögon, men det måste ändå vara något som betyder något för mig. Hur kan man annars uppbåda engagemanget som krävs för att skriva en hel bok?

Det finns förstås exempel på motsatsen - när man läser en berättelse som är så full av patos och budskap att man får lust att säga till författaren "öh, om du har så många åsikter kan du väl komma med dem rakt av och inte gömma dig bakom den här genomskinliga intrigen!" (Jag är ingen vän av s k politiska romaner ...) Men det gäller sällan fantastikgenren. Där undviker man blindskären genom att skämta bort allvaret, eller genom att iscensätta en onödig strid där man tryggt kan låta armar och huvuden yra genom luften - det blir mindre personligt på det viset. Och om skurken plötsligt skulle råka visa sig lite för mänsklig får man skynda sig att göra honom falsk och otäck igen så att det inte uppstår något moraliskt dilemma ...

Problemet, som jag antydde ovan, är att man inte kan inleda skrivandet med att sätta sig och rulla med ögonen och mumla "vad är det jag vill sääääga, vad är det jag tycker är viktigt ..." för börjar man i den änden blir det nog mest tillgjort. Dessutom är det ju trist! Man ska ju skriva en berättelse, inte ett första maj-tal. Nej, man får plumsa runt ett slag, leka med uppslagen, forma en slags berättelse och sedan vara beredd på den där resonansen som jag pratade om i en annan blogg. Och sedan skriva om allting en gång till, tjolahopp!

Tror förresten att jag har skrivit allt det här förut, fast jag inte orkar ögna igenom alla mina tidigare blogginlägg. Nå, det beror kanske på att detta är ett ämne som faktiskt engagerar mig väldigt mycket ...

Andra bloggar om: ,

2006-07-01

Idyll

Jag var ute och gick med hunden nu på kvällen. När solen står lågt och det är vindstilla blir vattenytan alldeles blek, men skogar och klippor blir gyllene istället.
Det var strax över 20 grader i luften och alla sommargäster har kommit till sina stugor, så man kände grilldofter och hörde det trevliga ljudet av middagar bland och häckar och bersåer. Nu blommar schersminerna, rosorna och kaprifolen så det luktar gott överallt. Jag passerade en och annan vitmålad gammal glasveranda där det verkligen fanns blommande pelagoner och vita tyllgardiner. Och ute på sundet brusade motorbåtarna, och fåglarna sjöng så att det ekade mellan klipporna.
Det var så idylliskt att det blev overkligt. Jag blev nästan lite vemodig mitt i alltihop, för jag kände att bättre än så här kan det ju aldrig bli.
Möjligen är jag lite för mätt efter att ha konsumerat lite väl rikliga mängder med paella (lagad utomhus med nya gasolbrännaren) och jordgubbstårta, och så var det ju korvgrillning på stranden nu på kvällen ...

Som sagt - det blir inte bättre. Sommarkvällarna blir inte mer perfekta än så här, det finns inget bättre ställe att befinna sig på. Jag stuvar undan känslan och minnet så att jag har något att hala fram när det blir sämre tider igen.