"Skaffa dig ett liv!"

Minns ni? Detta slagord som ekade genom cyberrymden för låt säga fem år sedan. (Och ekar emellanåt ännu, fast det är lite uttjatat vid det här laget, milt uttryckt.) Det var mycket effektivt. Det var det moderna sättet att berätta för medmänniskorna att de levde ett fattigt, tråkigt och meningslöst liv. Som hånfullhet var det faktiskt mycket effektivt ibland.
Jag försökte emellanåt lista ut hur det var när man hade ett liv. Själv hade jag förmodligen inget - då hinner man inte skriva, än mindre läsa sådana där slagord. Då ser man bara överlägset förvånad ut när någon nämner ord som "dator" och "Internet". Ja, se, sånt hinner man inte med om man har ett liv. Fast man hinner titta på TV. Fråga mig inte varför, men jag verkar vara den enda, inklusive de som har ett liv, som har noll koll på alla TV-serier. Jag kollar lite hjälplöst i TV-tidningen ibland. Det är ungefär så långt som jag kommer.
Jag antar att om man har ett liv, hinner man knappt vara hemma. Man är väl ute på fest för jämnan, med alla femhundra kompisar man förmodligen har. Man reser kanske mycket. Har total koll på mode och sånt. Har helgerna fulltecknade med spännande projekt. Fast man hinner alltså kolla på TV också (det här börjar bli mystiskt). Men framför allt har man en mycket klar definition på vad som är ett liv och vad som inte är det. Folk som inte gör vad man själv gör/skulle göra, eller gillar det man själv gillar, de har således inget värdigt liv. Och därmed har livet självt blivit en tävlan i vårt knasiga samhälle. Det duger inte att bara finnas till, liksom. Man måste leva högkvalitativt också, annars har man förlorat. Heja den som vinner.

Själv har jag två jobb att sköta, plus att jag nu tydligen ska ha hand om bokföringen också (HU!) Jag har ett hushåll att sköta, ett hus och en jättetomt som hela tiden skriker på uppmärksamhet, jag har man och två barn och en hund och ... ja, nä, jag har väl inget liv då. Det känns inte som om jag orkar med det också.