Skrivkramp!

Det är fruktansvärt, det här.
Jag kom igång så bra förut. Äntligen på spåret igen. Rytmen började infinna sig, saker hände med texten som jag skrev i förra inlägget.
Sedan hände något så enkelt som att jag fick ett förkylningsvirus. Ont i halsen, feber, hela faderullan. Plötsligt blev det tvärstopp. Inte ett ord fick jag fram - inte ett ord. Som författare alltså. Jag tappade åtminstone inte rösten den här gången.
Det håller i sig. Jag läser allt jag skrivit från antik tid och framåt, och jag häpnar över hur uselt dåligt allting är och hur utvecklingen dessutom går rätt neråt.
För säkerhets skull deppar jag rent allmänt. Jag har lullat runt på nätet i min vilsna jakt på musan och ordet, jag har läst bloggar av olika slag, varit på alla möjliga ställen - och jag häpnar över hur mycket smörja mänskligheten kan spotta ur sig. Jag tillhör mänskligheten, så jag ska inte påstå att jag är bättre på något vis. Jag har drabbats av någon slags allmän desillusion, jag vill å ena sidan ta en paus och vända absolut allting ryggen, i synnerhet skrivandet, men å andra sidan känns det som om tiden springer ifrån mig nu. Jag både vill och inte vill skapa. Det bubblar i mig av frustration, jag blir rastlös, jag vandrar som en osalig ande i huset, sitter vid datorn ibland, tar promenader, söker ... efter något.
Det känns helt enkelt som om jag har tappat något viktigt, men jag kommer inte ens underfund med vad det är.