Glädje - varför vänta?

Mitt förra inlägg handlade ju tyvärr om sorg. Jag tänkte därför skriva något om glädje istället och låta mina privata bekymmer sjunka tillbaka in i det privata igen.

Jag såg ett föredrag på webben häromdagen där jag fick lära mig bl a följande: den lycka som skapas av våra "simulerade" upplevelser (dvs våra fantasier, framtidsdrömmar etc) är precis lika mycket värd för oss som "the real thing", dvs sådant som verkligen händer. Vi blir lika glada, lika påverkade nu och för framtiden av det som ännu inte skett - och kanske aldrig sker - som av det som verkligen sker.

Ja, men det där visste jag ju egentligen. Böcker är bara trycksvärta på papper, berättelserna handlar om personer som inte finns, och ändå blir man engagerad, glad, ledsen och nervös när man läser. En del bokupplevelser kan ju kännas lika starka som verkligheten.

Hundarna har förmodligen idiotförklarat oss människor för länge sedan. Under en hunds ungdomstid kommer den ofta in i något som kallas spökåldern under en viss period. Under spökåldern kan lilla vovven plötsligt reagera med rädsla och upprördhet på helt vardagliga ting som den tidigare ignorerade: soptunnor, träd, lyktstolpar etc. De ser spöken. Vi flinar lite överseende åt stollerierna och vet att det går över. Det är bara en fas.

Sedan får hundstackaren i resten av sitt liv dras med en ägare som med jämna mellanrum sätter sig bom stilla i en stol och glor rakt fram (på en datorskärm, fast det vet ju inte hunden) och sedan bara sitter där, helt ensam. I timmar, kanske. Och plötsligt börjar skratta, gråta eller rentav prata rätt ut i luften.
Psykologhunden skulle här förmodligen bekymrat skaka på huvudet så att öronen fladdrade och sorgset förklara för klienthunden att människor är såna. De ser saker som inte finns och upplever saker som inte händer. Faktiskt mest hela tiden. Det värsta är att det inte ens är en fas, det pågår livet ut.

En person jag känner brukar förklara att man "inte ska hoppas för mycket, då blir man bara besviken". Jag har aldrig hållit med om detta. Livet går inte ut på att undvika besvikelser. Hoppas jättemycket och lär dig hantera besvikelserna istället. Enligt resonemanget ovan är det också lika bra att ta ut så mycket glädje som möjligt i förskott, den är inte alls mindre värd då än sedan. Upplevelsen sedan blir kanske dessutom minst lika rolig som man tänkte sig, och då får man vara glad två gånger. Eller också blir den inte det, och då är alltså inte förhoppningarna mindre värdefulla för det. De lyckokänslor vi en gång har upplevt, kan inte tas ifrån oss i efterhand.

Nu ska jag gå och njuta av min tillvaro som hyllad, världsberömd kultförfattare ett slag ...