Bloggsafarin är född

Jag uppfann ett nytt ord häromdagen, det bara blidde så: bloggsafari. Anteckna det alla människor, för skulle det slå igenom och bli populärt måste ni komma ihåg var ni såg det först.
Alltså, Internet surfar man på, som bekant. Men när man traskar runt bland alla konstiga bloggar är det mer safari. Jag skulle i vissa fall kunna kalla det freakshow, men sådana elakheter sparar jag till Jerry Springer och till fullkomligt vansinniga rockbandsfans som har gått över alla gränser i sitt dyrkande.

Bloggar gör mig ofta nervös. Det är författaren i mig som kräver en struktur och en helhet i det jag läser. Jag väntar på poängen. Jag kan bli kolossalt stirrig av spännande skildringar av bloggares frukosttallrikar och senast sedda TV-program, för jag inbillar mig ju hela tiden att vi ska komma fram till något. I varenda film och varenda bok värd namnet finns det ju en anledning till att man berättar sånt här. Så jag läser tålmodigt om nya müsliblandningen och väntar på att arseniken ska dyka upp, eller att gåtans lösning ska ligga bland russinen eller vad som helst. Upplösningen kommer i nästa avsnitt, häng kvar!

Men så blir det ju inte. Den jäkla bloggaren sätter sig ner med chipspåsen och ser ett nytt avsnitt av jagvetintevad och inget mer händer. Som att konstruera inledningen till ett Sims-spel och sedan inte låta något mer hända. Det strider mot alla dramaturgiska principer! Förlös mig!

De bästa vardagsbloggarna är de där man anar att det finns ett slut i sikte. Någon som är föräldraledig ett år eller studerar eller så. Det slutar med att ungen börjar dagis eller tar examen, hurra, det blir en final. Och så finns ju turnébloggar. Problemet med dem är att de också ganska snart brukar reduceras till mobilfoton på någons j-a frukostmacka och ett ord. Eller två. Något i stil med "Korvätning?" (Fan ta er, ni som faktiskt har spännande saker att berätta och inte gör det!)

Så här är det: det blir inte mer konstnärligt för att man använder få ord. Man måste alltid ha en berättelse. Väljer man att berätta den genom att inte berätta den och istället låta läsaren leta mellan orden och mellan raderna, måste man likväl ha gjort den berättelsen i förväg. Annars vet man ju inte vad man inte ska berätta.
(Vill ni veta hur man gör? Titta på en film som "Återstoden av dagen", till exempel.)

Det blir inte heller mer konstnärligt för att man blandar in en massa engelska uttryck. Detta grepp är, minst sagt, worn out vid det här laget. Okej, nu ska jag sluta mästra. Vad jag försöker säga är att jag alltid undermedvetet letar efter en struktur i det jag läser. Jag vill inte läsa någonting och efteråt inse att det egentligen bara var ingenting.

Men en blogg såsom även denna skrivs ju i realtid och jag hoppas innerligen att ingen väntar på den stora poängen i form av Ghosthands dramatiska, eller poänglösa, eller ironiska död. Däremot försöker jag ha lite styrsel i det jag skriver. Det ska t ex trilla ut en roman här någonstans ... någon gång ... och nu har jag tappert under hösten trevat mig fram genom musikaler och Jesus och sånt där. Det ledde vidare till det gamla kära temat kändisar och där är jag inte färdig. Det som skiljer den här bloggen från det jag brukar skriva - och detta är spännande - är att jag normalt sett skriver först och presenterar sedan, men här måste jag skriva samtidigt som jag presenterar och då blir det förstås vingligt ibland. Hade det varit en bok hade jag gått tillbaka och redigerat ganska mycket ... Men det känns roligt ändå. Skapa en struktur där det egentligen inte finns någon, jo, det är en utmaning. Jag tror fortfarande på tesen att alla berättelser har en inbyggd struktur någonstans. Så även denna!

Varför skriver jag detta nu? Jo, för att förbereda nästa inlägg. Det kan tyckas vara ett avsteg från den inslagna linjen, men vänta bara. Häng med.

(Måste bara skriva det först, och jag tänkte mig att det skulle bli långt.)