"Jag sitter efter maten och läser bland citaten, i raden utav skvallermagasin ..."
Magnus Ugglas gamla hit var lagom provokativ när den först dök upp. Det roliga med den, eller ska vi säga det "roliga", var ju att den namngav en hel rad kända personer. Hahahaha. Själv tyckte jag att det var själva häcklandet av mediafenomenet som var poängen. Ja, man får ju tolka låtarna som man vill.
Men än idag ekar refrängen "Illa! Jag mår illa!" i bakhuvudet när jag sitter där och läser ... ja, tja, skvallerspalterna. För jag läser dem ju också, dessvärre. Även jag vet en massa pikanta detaljer om Britney Spears' vårdnadstvist. Och det skäms jag över.
Rättare sagt, jag "vet". Jag har läst en massa saker som skrivits i tidningen och det har skapat en bild. Av sanningen? Nej, knappast. Det mest bisarra i dagens heltokiga kändisfixering är ju just det att vi stirrar på bilder av människor som inte finns.
Ja, jag erkänner alltså att även jag tar del av skvallret och slaskandet. Samtidigt tycker jag verkligen att det är fjompigt, larvigt och förljuget. Ska man se någon fredagsunderhållning på TV får man ha tungan rätt i mun - ska vi se kändisar tävla mot kändisar i frågesporten "På spåret", eller se kändisar tävla mot kändisar i "Let's dance"? Jag tittade på ett halvt avsnitt av det sistnämnda eftersom familjens yngsta ville ha sällskap. Vi orkade inte igenom alltihop. Jag förstår inte riktigt poängen - är alltså underhållningsvärdet större för att det är kändisar som tävlar?
Jo, om de tävlar i det som de är kända för, då förstår jag vitsen. Det var helt OK att se musiker tävla i "Så ska det låta", eftersom det handlade om just musik. Men annars?
I någon tidning, jag minns inte vilken, ser jag en läsare efterlysa "fler kändisreportage". Om vilka kändisar då? Spelar det kanske ingen roll, bara de är kända ... för något, vad som helst? Är det verkligen bara jag som tycker att det hela då börjar bli en aning absurt?
Och när jag studerar tidningsartiklarna kring Melodifestivalen hittar jag frågan "vilken artist håller du på ikväll?" Observera, inte vilken låt - för dem hade vi ju inte hört - utan vilken artist?
Kanske hade det gått lika bra om de hållit tyst. Eller också borde vi namna om Melodifestivalen till Artistfestivalen.
Låt oss anta att jag är fanatiskt intresserad av fotboll - vilket jag inte är, bara litegrann när Sverige spelar i VM. Då är jag förmodligen intresserad av duktige spelaren Zlatan Ibrahimovic. Vill jag då veta "allt" om honom? Ja, när det gäller fotboll, då skulle jag vilja det. Då skulle jag med förtjusning vilja träffa honom och fråga honom allt om hans spelande, hans träning, hans karriär. Men betyder det då att jag då också vill höra allt om hans fru, barn och köksinredning? Nej, faktiskt inte. Jag känner honom inte personligen och skiter därför blankt i hur han har det hemma. (Missförstå mig inte, snälla Zlatan, jag unnar dig allt gott och den dagen du bryr dig om mitt privatliv ska jag bry mig om ditt. Förresten är du bara ett hypotetiskt exempel i detta inlägg så ta det inte personligt.)
För ett tag sedan hamnade jag i en jättekonstig diskussion på ett forum, där någon menade att man bättre begriper sig på en viss idols musik om man får veta en massa saker om idolens liv. Min undran var förstås "vilka saker?" Detta stämmer inte särskilt bra, det vet jag ju själv. Vore det sant, skulle inga tolka "Svart eld" bättre än mina närmaste. Så är det definitivt inte. (Min bättre hälft lyckades däremot ge mig en riktigt fin komplimang när han läst boken: "Den var bra - jag glömde vem som skrivit den.")
Med andra ord kan personlig kännedom om en artist snarare skymma ljuset och ge upphov till misstolkningar. Vill jag t ex i fallet musiker veta mer om musiken är det, menar jag, mest logiskt att ställa frågor om musiken och lämna kompositörens barndomsminnen därhän. Men nej, fick jag till svar, man måste nog veta mer. Dessutom är idolen kanske inte sanningsenlig när du frågar honom/henne om musiken, h*n vill nog att man ska tänka själv istället. Dvs om du ställer en rak fråga får du inte ett rakt svar, naturligtvis inte. I alla fall inte just du, din lilla dummer.
(Jaha? Kan möjligen stämma in på Buddha. "-Oh store Buddha, vad har du nu kommit fram till? - Det får du själv komma fram till." Hm, ja, vi får väl hoppas att de flesta artister inte anser sig vara Buddha då. Det skulle ju varit rätt förskräckligt.)
Nej, jag fick en tröttsam känsla av att det var Kändisspöket som var framme och hoade igen. Inte fasen handlade det om att veta något om idolens musik, man vill veta något om en kändis. Men grejen är ju den att man alltså inte får veta något. Man får inte veta ett enda dugg även om man får information om färgen på hans/hennes dörrmatta och kuriosa om hans/hennes morsas ungdomsidoler. Det man får är en pappersdocka, en fasad, en saga som lika gärna kan vara osann som sann. Jag vet det också, för jag har läst intervjuer som har gjorts med mig. Jag såg ett foto som föreställde mig, läste korrekta och ordagranna återgivanden av sådant jag sagt, och jag tänkte "vem är det här?" Jag kände inte igen mig själv. Jag kan bara föreställa mig hur läskigt det måste vara om man sedan får läsa rena lögner om sig själv. Jo, det har jag också gjort, men lyckligtvis inte i offentliga medier.
Eftersom jag också träffat sådana där Kändisar och har kunnat jämföra mediebilderna med den människa som skymtade därbakom det välkända ansiktet, var min kommentar i diskussionen att idolen mycket väl kan vara precis som h*n beskrivs och ändå inte. Några skvallerhistorier och några "intressanta fakta" räcker absolut inte för att ge en heltäckande bild av en människa. De kändisar vi tror oss känna tack vare medierna, finns inte. Som jag tidigare varit inne på, bearbetar det undermedvetna enormt mycket mer information än den vi är medvetna om. 16 ynkliga medvetna bitar i sekunden mot 40 miljoner omedvetna. När vi hör och läser om en kändis, har vi faktiskt ingen annan information att tillgå än den där medvetna, dessa fattiga fakta (som i en del fall dessutom inte ens är korrekta). När vi möter en människa på riktigt och får en möjlighet att umgås på normalt vis - jag räknar inte autografskrivning dit, nej - börjar det verkliga informationsutbytet. Några miljoner bitar åtminstone. Det är ju viss skillnad.
Så jag menar att kändisintresse kan vara destruktivt, inte minst för kändisarna själv. Det kan inte vara roligt att få utgöra maximalt 16 bitar och veta att mottagaren sedan lagt till några miljoner på egen hand och skapat sig en egen docka att leka med. Vem vill vara en docka i okända människors händer? Man vet att man är kändis när allt man säger och gör citeras i varenda tänkbar tidningsartikel och blogg, när detaljer från helt privata samtal offentliggörs som om de var allmängods - som om man inte längre var en människa, utan en affisch.
Tror jag i alla fall. Jag har lyckligtvis inte hamnat i den situationen själv. Men har någon pratat med CAROLA skriver de sedan CAROLA med stora bokstäver, även om det var vädret de pratade om. Pratar man med en bekant på Ica Maxi vill man kanske återge någon del av samtalet - om det var något intressantare än vädret och inte något hemligt - men då är man förstås inte så ofin att man sätter ut några namn ... då är det ju ett brott mot integriteten, gubevars.
Om det nu inte var CAROLA man mötte, alltså. Och om man inte är vän med CAROLA på riktigt. Få människor skulle ju göra så mot en vän.
Okej, nu har jag resonerat kring kändisfenomenet en stund och försökt förklara varför jag tycker att det är så sjukt. Det är möjligt att jag har alldeles fel i allt jag skriver, för resten av världen verkar tycka något annat ... och en del av mig själv verkar också göra det. Som sagt, jag läser också bland citaten ... Men det känns inte alls rätt. Alltså, det är möjligt att inte ens kändisarna själva håller med mig. De säljer sig själva, de tycker kanske att det är roligt att exponeras på det här viset. Många vill ju bli kändisar, så det måste finnas något som lockar även om just jag inte förstår det.
Varför är jag då så intresserad av kändisfenomenet, så att jag återkommer till det med jämna mellanrum? Det kan man ju undra. Jo, faktiskt har jag varit det sedan jag läste om Michael Jackson och hans skönhetsoperationer. Hans ansikte håller på att falla sönder. Det var väldigt fascinerande att tänka på, att en så rik och framgångsrik artist (som han var då) riskerade att bokstavligt talat förlora ansiktet. Och vad är då alla framgångar värda?
Ja, jösses vad man vet saker om Michael Jacksons ansikte då. Sånt får mig att må illa över mig själv. Riktigt illa.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Intressant inlägg. Tänkvärt.
Sorgligt nog så är många läsare ute efter att "lära känna" kändisen. Man ser honom/henne som en slags bekant som man vill veta mer om, likt en vän man nyss träffat. En vän kan man prata med och få veta mer om efter hand, personligen. En kändis-vän kan man bara lära känna via media. Därav att människor också läser den 53:e artikeln om Britneys barn. Och den 54:e... Det blir liksom ingen mättnad, eftersom man aldrig lär känna någon på det viset. Och veckotidningarna (med flera) lever och frodas.
Ganska ledsamt. Och irriterande.
/Yvonne
Men det är ju en instinkt hos oss. Man "vet" så mycket om denna person att hela vårt undermedvetna säger oss att vi känner denna person. Då har vi både rättighet och skyldighet att engagera oss i vår "vän", känner vi. Och sedan blir det jättekonstigt eftersom "vännen" inte känner oss och kanske inte ens finns. Följden blir en väldigt onaturlig situation som kan skapa mycket frustration, tror jag.
Det är knepigt det här fenomenet. I sak håller jag nog med dig, fast jag brukar inte bete mig på det sättet.
När Winnerbäck i en intervju berättade om att han och hans tjej fått missfall blev det nyckeln till raden "och för ett barn som aldrig kom" och gjorde att låten "Elegi" fick en ännu större melankolisk tyngd i mina öron. Fast en medelbegåvad lyssnare borde kanske kunna knäcka den rebusen ändå.
Jag är nog rätt inkonsekvent. Jag läser gärna författarintervjuer, och allt i dem. Halvt undermedvetet tror jag det är för att jag vill kunna "kopiera formeln" men jag begriper givetvis att det inte är på det sättet det funkar.
En rätt stor del av fenomenet är väl att man vill kunna relatera till kändisarna och hoppas att de ska kunna relatera till en själv. Om en kändis säger att man finns, finns man. (Jag kommer från Ulricehamn - den gången om året stan nämns i nyhetssammanhang hoppar man högt. Va? Sa de Ulricehamn? Finns vi på riktigt?)
Fast i grund och botten är det givetvis rätt löjligt.
Den vettigaste reflektionen som kommer för mig är att det nog finns en viss skillnad mellan olika genrer. I lyrik och musik är det nog lätt att tro att biografisk kännedom är till nytta. (De är dessutom mer romantiska konstarter än prosan och har därmed kanske större författarkult.) I prosan bygger man större sjok och behöver hela tiden utfyllnadsmaterial så därför (nu talar jag nog främst från egen erfarenhet) kastar man ut egenskaper från sig själv på flera olika personer, följt av egenskaper från kompisar och motsatsen till sina egna egenskaper. Resultatet blir rätt svårdechiffrerat - och det är ju bara bra eftersom det förhoppningsvis bara är storyn som betyder något.
Bengt Ohlsson (aka Gregorius-mannen) pratade om det i sitt sommarprat för ett par år sedan. När han skulle debutera trodde han att boken skulle öppna folks ögon för vad han tänkte och kände. Han skulle bli förstådd. Så blev det inte. Han fortsätter att hoppas det för varje bok men det händer aldrig.
(Det här gäller nog föresten bara böcker berättade i tredje person och där berättaren inte är alltför lik författaren. Annars kan det istället gå som för Jonas Hassen Khemiri - att högskoleutbildat folk tar miste på författaren och huvudpersonen, även då de uppenbarligen inte tycker om varandra.)
U.J.
Intressanta synpunkter. Jo, jag läser också "författarporträtt". Jag tycker att det är fascinerande att jag och J.K. Rowling verkar vara stöpta i samma form när det gäller så mycket ... :P ... Men vänta nu, på vilka punkter liknar vi varandra då? Jo, arbetssättet. Tänkandet kring själva skrivandet, inställningen. Sedan har hennes privatliv och mitt privatliv uppenbarligen sett rätt olika ut.
Man kan å andra sidan också se det så här: måste ett författarporträtt vara "sant" för att vara intressant? Man kan får sig världens rövarhistoria till livs, men den är spännande och inspirerande - då kan man ju ha nytta av den ändå, va? Om vi bara kan slå oss till ro med vetskapen att vi betraktar en illusion, en saga, är det ju helt OK att läsa om kändisar, förebilder, idoler. Men det är lite som att se på en långfilm. Man blir intresserad och engagerad, men man inser att det är en påhittad historia och att skådespelarna i verkligheten är andra slags människor än de var i filmen.
Jag uppskattar bra historier men vill gärna veta veta åtminstone ungefär hur sanna de är. När jag tänker på saken blir det nog viktigast när det gäller små fakta som jag spritt vidare. Får jag veta att någon story jag imponerats av är en vandringsskröna blir jag mest fascinerad. Får jag däremot veta att jag haft fel om namnet på en drink eller ett kortspel kan jag kända mig skändad å det grövsta.
Kanske inte helt logiskt men icke desto mindre sant.
Men nej, författarporträtt måste nog inte vara sanna. Åtminstone är det spännande att det är en del av genren att välja, frisera och kanske ljuga. (Det här kan vara ett finkulturellt dokusåpasyndrom).
Jonas Hassen Khemiris är en väldigt bra talare men oavsett det är hans förvandling till hedersblatte när han debuterade en fantastisk historia.
Min senaste insikt är att Susanna Alakoski nog också blivit ganska friserad i media. (http://101ord.blogspot.com/2009/02/susanna-alakoski.html)
Jag kan egentligen bara komma på ett problem och det är att författarporträtten får oss att förvänta oss samma dramaturgiska lagar i våra egna liv som i de vi möter i porträtten.
Jag har till exempel dragits med rätt klen ekonomi de senaste åren. (studerande->diversearbetande-> arbetslös med halv a-kassa)
Samtidigt har jag kommit på mig själv med att gotta mig åt det. Jag tror det bidrar att dramaturgin lär oss att det aldrig är så nära till toppen som när man ligger och sprattlar på botten. Jag tror det är en vilja att vara J K Rowling som sitter på kafé och skriver eftersom värmen är avstängd hemma.
Det är givetvis rätt korkat tänkt. Som om hon inte skulle kunnat skriva ifall värmen fungerat. Skrivande som faller i den tankefällan bör nog ta sig en extra titt på Maslows behovstrappa. Fast författarporträtten får oss alltså gärna att tro något annat.
Det problemet finns iochförsig med rätt mycket fiktion och man borde kanske prata mer om det, även om det lätt blir löjligt. Fast det är givetvis lömskare när det gör anspråk -och inte bara är en överenskommelse - på att vara sant.
U.J.
Det där om att Rowling satt på café för att hon inte hade någon värme hemma är faktiskt en ren skröna. Hon hade en skrikig unge i barnvagn och tog promenader och gjorde cafébesök för att lugna honom (eller henne? Minns ej), därav allt författande på caféer. Jo, det berättade hon i ett sånt där filmat författarporträtt som jag låtsas att jag inte tar del av ...
Men du har bra synpunkter här, tycker jag. Kanske är det precis som du säger. Som synes ovan har jag gått vidare med att häckla "frukostbloggar", dvs bloggar där man väntar på poängen och aldrig hittar den. Folk får givetvis blogga precis som de själva vill, men jag blir alltså nervös eftersom jag förväntar mig dramaturgi, klimax och avslut även i en vanlig människas vanliga liv - om de bloggar om det på nätet. Det är en reflex hos mig. Det är väl ungefär samma sak som det du beskriver.
Mer om ämnet kommer inom kort ...
Det ante mig. Fast så finns det ju de som anser att hela J K Rowling är en skröna.
Det är hursomhelst en dramaturgisk korrekt myt som vi tycker om att tro på.
(Fast jag hänger inte med om varför barn blir lugnare på kafé -så är jag inte förälder heller.)
Det dröjer nog inte så hemskt länge innan det blir film om J K Rowling. (Kunde man göra film om Beatrix Potter så är ju Rowlings liv oändligt mycket mer filmvänligt.)
U.J.
Skicka en kommentar