Tisdagsafton

Det är tisdag kväll, en vinterkväll i februari - vi fick alltså vinter till slut - och jag sitter och jobbar. Igår höll jag på och slet i en evighet med några små påhitt som vårt Skatteverk är upphovet till. Idag tjänar jag pengar. Men jag känner mig trött och jag känner mig ensam. Får lite konstiga visioner av hur folk sitter och myser i sina TV-soffor just nu, eller läser roliga böcker, eller grejar med roliga saker på datorn, eller vad de nu gör. Jag sitter också vid datorn, men jag känner mig alltså underligt övergiven. Det är jag och mitt jobb, vi är ensamma med varandra. Jag stretar mig genom segment efter segment, skriver och ändrar.

Det finns en otäck stress som kryper på mig i sådana här situationer. Jag vet att jag borde städa lite i mitt hem, till exempel. Jag jobbar dåligt när det är ostädat omkring mig, för röran distraherar och stör. Problemet är bara att jag inte anser mig ha tid att städa alla gånger, så vad jag än gör är det en orolig röst inom mig som ber mig att sluta och göra det där andra istället. Alltså springer jag fram och tillbaka mellan mina motpoler och önskar att jag var så rik att jag kunnat anställa tjänstefolk som gör allt det där som måste göras medan jag gör ... det här.

Men den här ensamheten är ändå inget jämfört med den jag kan känna när jag skriver. Ingen ser vad jag ser, ingen hör vad jag hör, ingen kan dela mina tankar. Jo, jag har en del vänner som är tacksamma att ösa funderingar över, men det finns ju gränser. Dessutom får det ju inte bli så att man öser funderingar över vänner när man egentligen skulle ägna sig åt själva funderingarna, så att säga.

Ingen bryr sig heller. Det jag skriver är inget värt förrän det är alldeles färdigt och skickas ut i världen med bästa söndagskostymen och vattenkammat hår. Det är faktiskt som om det inte finns alls förrän då. Det är ensamt att vara författare. Vem bryr sig, vem förstår, vem ska man prata av sig hos när allt kör ihop sig? Även om man har författarkollegor kan man ju inte gärna sätta sig och beklaga sig i timmar över hur dumt en viss (fiktiv) person i ens luddiga fantasi har betett sig just idag. Ingen lär begripa ett jota ändå. Mina oredigerade tankar är väldigt röriga ibland, även när de just landat på pappret (skärmen). Dessutom får jag kanske skylla mig själv som är så våldsamt protektionistisk kring mitt skrivande. Ett verk Under Arbete är hemligare än hemligt. Skrivna ord som man inte har frisläppt till allmän beskådan är heliga. Jag skojar inte, jag mår faktiskt nästan fysiskt illa när jag hör om människor som smygläser andras hemliga dagböcker eller brev. För mig är sådant ett snuskbrott, ett övergrepp av mest sårande slag.

Det är spännande att skriva blogg eftersom jag vet att det jag skriver här faktiskt blir läst av andra. Men det är ju för att jag har tryckt på en knapp och sagt "varsågod". Sekunderna innan jag gör det är texten fortfarande helig och hemlig. Det tog många år innan jag vågade visa någon något av det jag skrev. Det var läskigt att få något publicerat. Med tiden har jag vant mig, men fortfarande beter jag mig som en idiot när jag satt någon av mina texter i händerna på någon och sagt "snälla, kan du läsa det här?" Då börjar jag nämligen springa runt i cirklar, plockar med allt, klättrar på väggarna, blir så nervös att jag nästan kryper ur skinnet. Faktiskt tycker jag att situationen är förskräcklig.

Än värre är det med datorer. Jag tycker att det är obeskrivligt obehagligt när någon läser på min datorskärm över min axel, eller, ännu värre, i smyg. Det är som om någon spionerar på en i omklädningsrummet. När jag satt på tåget häromveckan hade jag alltså en liten behändig mini-PC i knät. Skrev jag något då? Nej, för det var alltså trångt och min närmaste medpassagerare skavde mot mig. Inte en chans att man skriver något då. Jag läste en e-bok istället.

Den som får ett brev från mig ska också veta en sak: mina brev skrivs för angiven mottagare. Inte för någon annan. Ja, detta är ett hot. Jag har varit med om otrevligheter på senare år, och jag förlåter dem inte. Förra året var det någon som nästan lyckades lura i mig att hon läst några brev som jag skrivit till en helt annan person. De innehöll inget hemligt, men de hade inte lämnat helighetsstadiet. Det var rätt nära att den brevväxlingen fick ett tvärt slut innan jag genomskådade bluffen. Vissa saker väcker ens vrede på ett djupare plan än man själv kan analysera. Man märker när någon lyckats få in en mental änkestöt på en. Det är då man blir så förbannad att man förvånar sig själv. Vissa värderingar har man inte tänkt ut, dem har man i ryggraden.

Kanske är det ovanligt dumt av mig att jag alls ägnar mig åt skrivande när det är en sådan Helig och Okränkbar handling för mig. Jag skulle ju slippa oron, slippa riskera att bli sårad, slippa att en massa klumpiga elefanter trampar på mig bara för att de själva har helt andra värderingar - bara jag eliminerar risken och inte skriver något. Men nähä, jag kan inte. Istället sitter jag och skriver och skriver och skriver, tills jag slitit ut ännu ett tangentbord. (Det har gått åt några under åren, jämte två reseskrivmaskiner och en elektrisk dito.)

Och ibland trycker jag på den där knappen, bara för att det är så jobbigt att vara ensam. För oavsett vad jag säger om det oredigerade ordets helighet och min uppblåsta författarintegritet, är jag ju alltså medveten om att ingen bryr sig - och jag skulle gärna vilja ha fel i det.