Alla får mingla?

Hittade en artikel i DN om en kurs i konsten att mingla. Det är säkert dunderbra med sådana kurser. Jag behöver nog veta hur man gör. Ett litet problem nämns dock inte i artikeln, och det är just det som jag tycker är värst:

Hur tar man kontakt med folk som är upptagna av att prata med andra?

I mitt minne spökar dunkla hågkomster av tillfällen då jag befunnit mig på sådana här fester, och lite förskrämt insett att alla står och pratar. Med varandra, inte med mig. Jag försöker smyga med i samtal som verkar intressanta, finner ganska snart att jag absolut inte är välkommen eller intressant för övriga deltagare, och drar mig slokörad tillbaka.

Nu är detta inte något större bekymmer för mig längre. Jag minns nämligen inte när jag var bjuden på mingelparty sist. Innan jag går en kurs i konsten att mingla borde jag nog leta upp en kurs i konsten att ens bli bjuden på sådana där tillställningar.

Men, okej, de gånger jag på senare år har varit tvungen att vara lite mer s k social, har det gått ganska bra - som jag själv uppfattat det. Jag har lärt mig knepet, se. Det var så enkelt att ingen tror mig när jag berättar om det, men nu gör jag det i alla fall och hoppas att någon annan också ska kunna dra nytta av det:

Man ska ge sig in i en konversation med föresatsen att få den andra personen att le.

Bara det. För när man ler, på riktigt alltså, aktiveras vissa lustkänslor i kroppen. Dem kommer man att förknippa med situationen, med den person man just då har framför sig. Det gör att man blir välvilligt inställd till den personen.
Om man är koncentrerad på att få andra parten att le, hinner man dessutom inte tänka på sig själv. Det som kallas blyghet är till stor del en form av självupptagenhet, tror jag. (Det där var nog ett chockerande påstående - blyghet brukar ju förväxlas med anspråkslöshet, vilket anses vara en dygd. Och nu säger jag nästan tvärtom.) Ska man locka ett äkta leende ur en person, måste man intressera sig på riktigt för honom/henne. Då flyttar man automatiskt fokus från sig själv till den andre och vips släpper tunghäftan.

Tänker jag däremot mest på mig själv, hur JAG tar mig ut, vad någon annan ska tycka om MIG, vad JAG ska göra härnäst för att ge bästa möjliga intryck, då brukar det sluta med rampfeber. Tunghäfta. Klumpighet. Om man nu inte har turen att hamna i självupptagenhetseuforin, när man verkligen har sina 15 minuter och solar sig i strålkastarljuset av alla krafter.
Det kan väl vara ganska kul, antar jag ... men jag antar också att det kan komma någon slags baksmälla efteråt. När man slutligen ändå är på egen hand - för den stunden kommer ju - och grunnar lite på det som hänt. Då känns det inte riktigt lika bra längre.