Det finns en röst som svävar genom berättelsen, även om den har ett antal olika berättarperspektiv. Jag gillar historier som har många berättare. Om A och B är osams är det mycket roligare att få veta både hur A och B resonerar, och helst ska det bli svårt att ta ställning. Jag gillar sällan historier är B bara är dum, dum, dum och A ett helgon. (Särskilt i romantiska historier där A oftast är en snygg och totalt menlös brud som man antas kunna "identifiera" sig med. Sällan, för jag är nämligen bara menlös och inte alls sådär snygg ...)
Så jag hyllar allså romaner där den ena rösten efter den andra gör sig hörd. Fast frågan är vems röst man egentligen hör. Oftast är det ju berättarens ändå, den där osynliga varelsen som kryper in i än det ena, än det andra huvudet och förklarar vad de ser och upplever. Lite olika humör är det kanske, men språket är ett och samma. Tonen likaså. Vi är vana vid att ha det så, man tänker inte så mycket på det. Fast nu har jag grunnat lite på hur boken skulle se ut om man verkligen bytte ton helt och hållet. Kvävde den allsmäktiga berättarrösten och lät alla tala ocensurerat, precis som de var. Korthugget där, flödande där. Det skulle bli som ett antal, sinsemellan väldigt olika berättelser, som på något vis fogas ihop till en helhet.
Låter det spännande? Ja, jo. Jag har nog tänkt på det lite. Men jag är nog inte den första. Jag har läst några böcker som gått ganska långt i den här formen av experimenterande. Det tråkiga är att det inte varit de bästa böcker jag läst. Vet inte om jag borde dra några slutsatser av det.
Mitt romanskrivande pågår hela tiden, men det går i snigelfart. Satt och stirrade på ett kapitel i två timmar idag innan jag började få idéer om hur jag skulle börja. Det måste nämligen skrivas om från grunden, det är ett utkast som är flera år gammalt. Jag önskar verkligen att jag kunde speeda upp, men jag tror faktiskt inte att det går. Eller, naturligtvis går det, men det lär märkas på texten. Jag prövade ju den varianten för ett antal år sedan och det som hände var att jag upptäckte att jag på kort tid vräkt ur mig mer än 20000 ord som tillsammans bildade en misslyckad sörja. Att skriva urdåliga historier är inte roligt, så jag fastnade där någonstans.
Så jag har övergett hare-taktiken och stretar på likt en gammal sköldpadda istället. Trots allt vann ju sköldpaddan.
Och den här bloggen är knastertorr men må så vara.
2009-11-09
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Så torr är den inte. Jag är underhållen. :)
Jag läser iaf bloggen med spänning :), har också funderat mycket på det där med "röst", och har hittills bara (i mitt eget tycke) bara lyckats att använda olika röster när det handlar om t ex barn och vuxna. Ett barn har ett helt annat sätt att se på världen, det lilla äventyret blir superstort, den lilla detaljen blir allt som existerar. Det funkar så bra när man skriver ur ett barns perspektiv, men lite sådär när man skriver ur en vuxens. Just nu skriver jag nästan uteslutande ur de vuxnas perspektiv och jag känner att "rösterna" glider in i varandra. Måste åtgärda det.
Ett knep jag använder är att låta romanfigurerna låna röst från folk jag känner, eller i vart fall känner till. När jag går igenom en dialog gör jag mot slutet en "genomkörning" där jag bara läser ena partens repliker och inte låter någon annan text störa mig, och då håller jag fast vid just den där rösten jag har tilldelat den personen. Då kan man justera uttrycken så att de blir mer personliga.
Skicka en kommentar