Jag, en löjlig nolla

Är nere i en svacka vad gäller självförtroendet. Vi kan väl skylla på vädret eller nå't. Eller kanske bristen på applåder. Man får verkligen inte mycket applåder i min situation, fast det är väl också rätt normalt.

Det finns en saga, som jag har glömt namnet på, och jag minns inte hur den börjar, men en viss scen minns jag väldigt väl: en liten flicka, en prinsessa, råkar komma bort. Jag minns inte hur, om hon rymde eller blev bortlurad eller hur det nu var, men hon kommer i alla fall väldigt mycket bort. Och alla letar, och prinsessan själv försöker komma tillbaka till slottet och sin familj. Men det är inte så lätt. Det är inte bara att knalla in, när man väl kommit utanför murarna. Det är nämligen en massa små flickor som gör anspråk på att vara Prinsessan, och vem är då den rätta?

Så får hon höra att alla som anser sig vara Prinsessan ska komma och göra ett prov, som bara den riktiga prinsessan kommer att klara. Glad i hågen springer hon dit, för hon vet ju att hon är den rätta och alltså kommer att klara det. När hon kliver in i rummet får hon en chock: där är det fullt med flickor, alla ser ut precis som hon!

Och så börjar provet. Ja, det är enkelt, upptäcker prinsessan. På väggarna hänger porträtt som föreställer personer på slottet. Alla har kronor på huvudet och ser ut som kungligheter, men i själva verket är det porträtt på stallmästaren, köksmästaren och så vidare. Den ena flickan efter den andra testas, svarar givetvis fel på frågan "vem föreställer det här porträttet?" och får sig en utskällning. Samt hystas in i nästa rum, där alla "bedragerskorna" ska samlas in för att sedan skickas iväg till uppfostringsanstalt.

Vår lilla prinsessa har oturen att komma sist i kön. När det slutligen blir hennes tur, är vakterna sura och trötta och slänger in henne i rummet bland de andra bedragerskorna utan att hon får en chans att svara på några frågor, för varför skulle hon svara rätt när ingen annan gjort det? Dumma unge!

Jag kommer inte riktigt ihåg hur det sedan gick, mer än att det i sinom tid slutade lyckligt. Men det var ju synd om den lilla prinsessan, förstås. Provet blev ju förfärligt orättvist.

Ja, ni förstår anledningen till varför jag berättar det här. Jag känner mig som hon emellanåt. Och jag är ganska övertygad om att många andra också gör det. Man söker jobbet som man vet att man är som klippt och skuren för, men blir inte ens kallad på intervju. Man får inte ens ett "nej tack", de skiter helt enkelt i att höra av sig. Man skriver världens bästa roman, skickar den till ett förlag och hör aldrig ifrån dem, trots påstötningar. Man ger ut världens bästa roman och finner till sin sorg att ingen vill läsa den. De är nämligen upptagna av att läsa och hylla en massa annan nypublicerad skit. Man skriver världens bästa låtar och ingen hinner lyssna på dem, för man är inte känd.
(Man skriver världens bästa blogg och blir inte ens nominerad till Stora Bloggpriset, pff ...)

Ja, det är när man kommit ungefär så här långt i Det Missförstådda Geniets Klagan som man börjar känna sig lite ... ja, löjlig. Man märker ju själv hur fånig man är, hur patetiskt det hela låter. Men det värsta, det allra värsta är att man inser att man inte alls är ensam i sin löjlighet. Att man i själva verket befinner sig i den där stora, sorgliga klungan där vi alla är lika i våra tillkortakommanden.

Och när man insett sin löjlighet kommer naturligtvis frågan: har jag kanske fel?

Det känns som om marken blir lite gungigare under en då. Knäna sviktar, leendet bleknar för några ögonblick. Man tittar på sitt jobb, det man just håller på med, och får en klump i halsen. Nä, kanske är det inte så bra. Jäklar.

Men - nu vet jag vad ni tror att jag tror om mig själv. Det är inte så. Det finns något som heter självförtroende, och det kan svikta när prestationerna och resultaten inte blir riktigt vad man tänkte sig. Men det finns ju självkänsla också. Den har det aldrig varit något fel på när det gäller mig. I själva verket är mitt högmod oändligt och kommer att så förbli. Jag är fortfarande världens bästa författare, men jag inser att mina faktiska prestationer kanske inte riktigt, öh, speglar detta faktum. Jag lyckas inte kommunicera ut min genialitet till omvärlden alla gånger, och ... tja, ja, det händer alltså att jag känner att det kanske är mitt eget fel. Då klandrar jag mig själv.

Jag ser inte upp till någon. Jag tror inte att någon annan är förmer än jag. Jag skiter i om ni så heter Obama, Jesus, Mozart eller Einstein. Men det händer att jag snubblar och faller, och att det utan tvivel är mitt eget fel. Att jag ser något som liknar en löjlig nolla i spegeln. Upp med dig, väser jag då i örat på mig själv. Upp, borsta av dig, tåga vidare med näsan i vädret. Visa att du faktiskt fortfarande är den äkta prinsessan.

Jaja, strax. Måste bara ligga här en stund, jämra mig och hämta andan litegrann. Samt konstatera att det finns de som uttrycker sådana här problem bättre än jag just gjorde själv. Till och med det, fan också: