På skattjakt

Det känns som om jag sitter i en djuphavsfarkost och sjunker allt längre ner. Landskapet omkring mig förändras efterhand. (Måtte det inte bli så mörkt att jag snart inget ser.) Det viktiga här är att man måste passera de överliggande skikten för att nå de som är under. Man kan inte gena. Man måste sjunka genom dem, ett efter ett.
Det är likadant när man skriver, när man har något som liknar en historia i huvudet. Man tror alltså att man har en viss historia, men ju mer man rotar i den, desto mer förändras den, tills man är på ett helt annat ställe. När jag improviserar noveller börjar jag ju ofta med en bild och sedan skriver jag bara, fria fantasier som börjar med bilden och slutar Gud vet var. Finessen är att det är omöjligt att hamna vid detta ologiska slut om man inte börjar med bilden, fast de i efterhand inte ser ut att ha något med varandra att göra. Men det är en associationskedja, där man måste följa länk efter länk. Sjunka genom skikt efter skikt.

Där, på botten, hittar man ibland en skatt och ibland bara dy. Sånt vet man aldrig i förväg. Det har hänt att jag fått uppslag som slagit ner i mig som en blixt, en idé som jag lyckats fånga tillräckligt länge för att sedan minnas den och göra något av den. Jag tror att mina allra bästa idéer har fötts på det viset - en ingivelse, bara. Naturligtvis finns det något som knuffar fram dem. Det kan vara en anmärkning som någon slänger ur sig, en rubrik i en tidning, en textrad i en i övrigt meningslös låt.. Men även här gäller regeln att jag aldrig, aldrig i förväg vet när och hur blixten kommer att slå ner. Som författare har jag tyvärr inte nått stadiet när jag kan knäppa med fingrarna - förresten kan jag inte knäppa med fingrarna under några som helst omständigheter - och trolla fram idéer. Jag måste ta till knep, som de där slumpvis utvalda bilderna.

Precis, där ligger ett av tricken. Slumpvis. Jag har kört det här tricket ett antal gånger nu, och jag har varje gång jämrat mig när bilden visat sig föreställa en akvariefisk, Vällingby torg, en flod, en lumpsamlare eller en byggnad från trettiotalet. Varenda gång tänker jag "herregud, det här kan jag inte hitta på något om!" Sedan sätter jag igång, stånkande och stönande. Några meningar, och sedan händer det magiska. Något kryper fram ur stånket, något jag faktiskt inte kunde ana i förväg. Något som ofta ser ut som fröet till en historia.

Jag tycker att det låter stort och märkvärdigt när någon gått och grunnat på någon stor livsfråga en längre tid och sedan skriver en bok om det. Skriv om det som ligger dig varmt om hjärtat, säger lärarna. Skriv om det som intresserar dig. Jomenvisst ... och det är ju det man gör i slutänden, men det verkar som om åtminstone jag måste gå den intuitiva vägen varje gång. Mina hjärtefrågor ligger inte uppenbarade framför mig, färdiga att göra historier om. Jag vet att det skulle bli fruktansvärt misslyckat om jag försökte. Jo, klart att det finns saker jag tänker och funderar på, men det betyder inte att det går att göra berättelser om dem. Även om vi gärna vill tro att det är så det fungerar. Kanske gör det också det för andra, men inte för mig.

Skrivarlivet är ett äventyr. Det måste vara ett äventyr, för ska man ha det tråkigt, kan man lika gärna ha det med något som ger mer betalt.