Litterärt plinkande är tråkigt

Så var det helg igen. Se där, vad tiden sprang iväg. Och bloggen fick stå tom, helt enkelt för att det inte fanns så mycket att skriva i den - helt enkelt för att jag fått ägna mig åt andra saker. Har inte hunnit öppna filerna en enda gång under veckan.
Sådär blir det ju "ibland". Verkliga livet kallar på en, eller ska vi säga det där andra jobbet, det som ger pengar och som har korta deadlines som måste hållas till vilket pris som helst. Och när det inte är jobb är det annat planeringsarbete inför semestrar och bemärkelsedagar som tar tid. All tid!
Ska man klaga? Egentligen inte, eftersom det inte är tråkiga sysslor jag talar om. Jag har numera ett jobb som jag uppriktigt trivs med. Ibland trivs jag rentav så bra med det att jag blir lite orolig - finns det risk för att jag släpper författandet, att skrivbehovet försvinner till förmån för annat?
Och så råkar jag ju händelsevis utföra mitt jobb vid datorn, denna dator. Jag översätter tekniska texter. Jag sitter och hackar på tangentbordet och grubblar på språkliga konster, och när jag gjort ett intensivt arbetspass vill jag helst av allt resa mig upp och göra något helt annat. En märklig känsla!

För många är de gånger då jag nästan förbannat min författarvilja. Hur mycket av mitt liv har det inte tagit, vad hade jag inte kunnat göra istället? Och inte har jag varit särskilt produktiv heller, i publicerat och läst material sett - inte om man ser till jobbet som lagts ner. Det finns faktiskt ingen som helst proportion på det. "Svart eld" har förmodligen ett av världslitteraturens mest bearbetade och omskrivna kapitel, det svär jag på. Jag borde ha spottat ur mig tjugo romaner vid det här laget, inte en enda ...
Det är också ledsamt att det finns mycket som jag inte kunnat njuta av som jag borde gjort, bara för att skrivandet dragit i mig som en magnet. Det har blivit en vana och en livsstil och den känns inte alltid sund. Jag har ofta tyckt riktigt synd om mina medmänniskor, de som inte skriver. Och ofta, jag menar allvar, frågat mig hur de gör för att få livet att kännas meningsfullt eftersom de inte skriver på något. Nog för att det finns mycket viktigt att göra ... men skriva måste man ju, eller hur? Om jag exempelvis skulle råka ut för en hemskt olycka som för alltid berövade mig förmågan att skriva ett enda ord till, undrar jag hur jag skulle överleva den vissheten. Jag kan överhuvudtaget inte föreställa mig ett liv utan skrivande. Kan inte.

Självklart förstår jag ju att allt detta är vanföreställningar i mitt eget huvud. Och nu har jag slutligen hamnat där själv - perioder då jag är så upptagen av annat att jag inte hinner med min roman. Till och med så upptagen att jag inte ens hinner tänka och längta, det trodde jag aldrig.
Nästan, i alla fall. För den kommer efter mig och bankar mig i ryggen när jag minst anar det. Imorse kom den till mig i drömmen och började ansätta mig med frågor om handlingen som jag ännu inte löst. Typiskt att sådant ska komma studsande klockan sex en lördagsmorgon. Inte lyckades jag vakna så mycket att jag kunde rusa upp och knäppa på datorn heller.

Sist jag skrev tillät jag mig i alla fall att syssla med lite språklig finslipning i romanens början, istället för att trassla med de där ledsamma "första utkasten" som verkligen är usla, osammanhängande och torftiga. Jag är kanske väldigt konstig, men jag tycker bättre om att redigera och finslipa än att jobba med de där första grova tillyxningarna. Det sistnämnda är som att försöka klinka fram en låt på pianot första gången. (Jag är inte så tekniskt bra på att spela piano.) Långsamt, stolpigt, en miljon felspel. I bästa fall hör man melodin skina igenom ibland ... men så repeterar man en massa gånger och börjar lära sig trallen och plötsligt känner man att man sysslar med musik och inte bara plink.

Möjligen beror det här på att jag inte är så tekniskt bra på att skriva heller. Precis som med pianot verkar det vara obligatoriskt för mig att göra artonhundra misstag innan jag slutligen träffar rätt ...

Frågan är om jag ikväll ska unna mig mer "finlir" eller om jag ska gå på de där scenerna som skrek på mig i drömmen imorse?