Mina barn är (förstås) barn av sin tid. Ibland blir jag lite paff.
Som den gången vi åkte bil och sonen sjöng "Sockerbagarn" i baksätet. Först båda verserna som de skulle vara - ungefär - och sedan några egentillverkade. "Det här är extramaterialet", förklarade han.
Eller när dottern satt och berättade en spännande saga för oss, en som hon hittade på själv. Plötsligt avbröt hon sig och pep "och nu blir det reklampaus!"
Jag känner lite sorg över det faktum att sonen, som trots allt kan läsa hyfsat flytande nu, inte känner minsta lust att öppna en Emil-bok eller ta reda på vad som finns innanför pärmarna på mina Harry Potter-böcker. Jag minns ju att anledningen till att jag själv lärde mig läsa vid fem års ålder, och lärde mig himla kvickt också, var just nyfikenheten: jag ville ta del av den där främmande, spännande världen, jag ville veta vad det stod i texten.
Men varför ska sonen läsa om Emil och Harry, när han redan har sett filmerna flera gånger?
Frågan kan generaliseras på många sätt. Men egentligen, varför är det hemskt att dagens barn inte kan koncentrera sig så mycket att de kan få ro att läsa en bok? Och varför är det minst lika hemskt att de samtidigt kan bli så "uppslukade" av datorn att de varken hör eller ser något annat ...? Är de okoncentrerade eller inte?
Jag försöker gång på gång förklara för barnen att om man läser en bra bok, är det precis som att se en bra film, fast ännu bättre. Man sitter ju inte och ser en platt bild utan man hanterar alla möjliga perspektiv - ofta samtidigt. Världen är tredimensionell. Jag ser ju inte texten när jag läser. Jag ser bilder, känner dofter, upplever känslor ... (Fast filmer har ju soundtracks förstås. Det erkännes att ljudeffekterna inte blir lika bra i en bok.)
Fast barnen tror mig inte. Och när det gäller läsupplevelser är det ju faktiskt så att man kan visa på vägen, men var och en måste vandra den själv.
Förhoppningsvis kommer de en dag att förstå vad jag menar. För läsa måste man väl? Eller?
2006-02-11
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
Mina barn är också lite sådär, fast de har börjat läsa mer på sistone. Däremot läser de serier (framför allt manga) i kopiösa mängder och lever sig in i världarna, så jag tror inte att det är något problem med att leva sig in i världar som inte är på TV. Jag gissar att det helt enkelt har att göra med ovana att läsa som gör att det fortfarande är jobbigt att helt sjunka in i något som bara är text. Med serier kommer delar av handling och världsbeskrivning via bild och inte text, och kan därmed uppfattas utan att läsa, och alltså går det lättare. Jag antar att de kommer att migrera vidare över mot vanliga böcker allt eftersom.
För den delen ser jag inga problem med att läsa en massa serier - det gör jag själv också, även om jag läser mer vanliga böcker.
Eh ... jag har väl aldrig nämnt att boken som på allvar triggade mig att lära mig läsa var ett Tintin-album ...
Är fortfarande mycket förtjust i denna i mitt tycke världens bästa serie. Även om möjligen Asterix är en god konkurrent och definitivt roligare.
Jag vet inte om ni läser högt för era barn, men för min del var det nog mycket det som triggade mig. Jag ville ju själv kunna undersöka vad som fanns innanför pärmarna.
Och jag säger bara: "Min skattkammare"!
Självklart läser vi för våra barn. (Vilken förälder med självaktning skulle idag våga säga något annat?) Och det är tydligen roligt. Men det stannar liksom där. Det är ju ett motstånd innan man börjar läsa själv. Det är ett tekniskt problem, tror jag, konsten att kunna omvandla bokstäver och ord till en "upplevelse" i huvudet som jag beskriver i inlägget. Det kräver övning ... och vissa personer verkar inte komma dithän ens som vuxna ...
Ja, läsa är absolut en konst som kräver övning - inte bara den rena "tekniska" kunskapen, utan även den där förmågan att drömma sig in texten som du beskriver i inlägget. Och man måste nog vilja ta det steget själv.
Det som lockade mig var nog att jag, precis som folk gjorde när läsning var tämligen nytt, fascinerades över att min mamma kunde läsa tyst. Jag tyckte det var helhäftigt! Hur gjorde man?
Jag tror serier och lättlästa barnböcker kanske kan få barn att bli intresserade... och möjligtvis tidningar/faktaböcker med fina bilder... Jag tror jag kom in i läsandet mycket beroende på att jag som barn var otroligt intresserad av djur och läste en massa faktaböcker om dem. Sedan så läste jag också äventyrsserier. Även om det nog anses lite fult med serier så tror jag faktiskt att man i sinom tid snappar upp en hel del.
Visst är Tintin suverän. Jag läste igenom Enhörningens hemlighet och Rackham den rödes skatt igår för första gången på länge, efter att ha snappat upp dem på Tradera. Jag har till slut sett till att skaffa mig en komplett Tintin-samling. Jag har fortfarande några album kvar som jag inte läst alls (Tintin i Sovjet) eller i alla fall på väldigt många år.
En sak som jag noterar nu är att albumen inte är utgivna i rätt ordning på svenska förut. Det tänkte jag aldrig på när jag var liten och läste dem.
Nästa projekt är att läsa mig igenom de Linda & Valentin-album som jag skaffat på sistone. Dem har jag aldrig läst tidigare, men massor av människor har rekommenderat dem. Jag började så smått igår och det verkar lovande.
Jag äger samtliga Tintin-album utom "Tintin i Sovjet", som jag heller aldrig läst, "Det sönderslagna örat" och "Koks i lasten". Fråga mig inte varför jag saknar dem. I synnerhet "Koks i lasten" är riktigt bra, efter vad jag minns.
Sedan finns ju också det där oavslutade äventyret som nyligen publicerats men det är ju bara skisser så det bryr jag mig inte om.
Kan inte komma på vilket album som är min favorit, men jag tror att det är "Det hemliga vapnet".
Är "Linda och Valentin" verkligen bra? Som gammal Y:are är jag annars väldigt förtjust i "Familjen Marsupilami", förstås ...
Vad jag vet skall man fortsätta läsa ganska länge för sina barn, i annat fall blir det ett glapp mellan deras egen läsförmåga och det läsverk som de förmår ta del av.
Att förmå koncentrera sig på ett dataspel är nog betydligt lättare än att koncentrera sig på en text. Dataspelet har en helt annan inlevelsepotential, t o m mer än film.
Min femårige son Loke har jag läst Harry Potter för men han tröttnade. Ett tag läste jag bara Bamse för honom eftersom han efterfrågade det, men nu läser jag Narniaböckerna. Samt serier, som Bamse och mangan Inu-Yasha. Jag har även introducerat en historiebok för barn som är delvis löpande text, men med mycket bilder och ibland lite seriestuk. Jag brukar läsa innan han lägger sig och det blir vanligtvis tre olika verk vi läser ur.
Jag har förresten läst en del Linda & Valentin album för honom. Han förstod knappast allting men tillräckligt för att det skall bli kul. Han gillade dem.
Vet inte om det är så stor förlust att ha sett Harry Potter på film istället för att ha läst böckerna. Hitta några andra böcker som inte gjorts till film men som är lika intressanta.
Jag får se hur det går med dottern. Hon är bara två år så jag har inte börjat med hårdträningen än ;-)
Tack för lite info om moderna barn...skriver om detta i skolan... =)
Givetvis läser man varje kväll för grabben och önskar att han blir en läsare. Försöker pusha för serier som var vad som bidrog till att jag själv lärde mig läsa innan första klass.
Spindelmannen var favoriten, fast det började nog med bobo.
mvh s.
Skicka en kommentar