Kallstart: Tillbaka till verkligheten, eller om det nu var tvärtom

Familjen har haft sportlov. Jag har tillbringat en vecka i solen på Lanzarote. Och jag mer eller mindre svor på att inte försöka gå i närheten av en dator under denna tid. Är det semester så är det ... även om det numera går lätt att ta sig ut på Internet även från semesterhotellet.
Efter fyra dagar började jag gripas av en konstig oro och framför allt kom en och annan Skrivarimpuls farande genom huvudet vid de mest oväntade tillfällen. Fick rusa iväg och köpa en anteckningsbok för säkerhets skull. Sedan var jag lite lugnare, eller möjligen mer upptagen av vulkanutforskning och sandslottsbyggen. Jag ... har ... varit ... i ... Moria! Typ, alltså. Det hette förstås inte Moria. Att jag med min cellskräck vågade klämma mig ner i de grottorna och dessutom gillade det, är ett underverk. Dessutom har jag åkt över ett lavafält som var så precis likt Gorgoroths slätter att jag undrar om inte Tolkien (eller Jackson) också varit där ...väntade bara på att få se Frodo och Sam stappla fram där på kraterranden.

Jo, det är trevligt och bildande att resa - och framför allt är det trevligt att få hamna i skön sommar när vädret härhemma är som allra djävligast. Men så fick man återvända hem och damp tvärt ner i kylig dimma, minusgrader, mörker och blankis. Som att hamna i en mardröm, eller möjligen vakna upp ur en skönare dito. Att dessa två världar kan existera på samma planet och att det bara är några timmars flygresa mellan dem är nästan omöjligt att förstå. Jag är fortfarande förvirrad. Att få hem datorerna, vilka befunnit sig på inbrottssäker plats, var ett mycket vanskligt projekt, för att inte tala om eländet att plugga in nittonhundra sladdar på rätt plats igen. (Jag låg på golvet under skrivbordet med en ficklampa och försökte hitta rätt i spaghettinystanet, och det tog evigheter. Min taktik brukar vara att leta upp ett uttag som ser ut att passa till kontakten ifråga och sedan plugga in den på försök, fast jag inte har en aning om vilken manick sladden ifråga hör till.)
Och rätt gissat, nu ska jag försöka komma ihåg att jag är en författare igen. Semester är nog bra, men just skrivande är värre än balettmuskler. Man stelnar till efter bara någon dags vila. Jag kommer inte ihåg var jag var. Jag kommer knappt ihåg vad jag ville säga längre. Och diverse oväntade och otrevliga spektakel har dessutom skakat om familjens rutiner så att jag är i total obalans och inte har tid med något. En paradisaktig semester fick dessvärre ett mycket obehagligt uppvaknande när vi väl kommit hem, och då har det inte ens inträffat några inbrott eller relationskriser, eller något annat som egentligen hade med semestern att göra. Om man inte räknar med hunden förstås, men det är en annan historia. Det var snarare som "Welcome to the real world", i bästa Matrix-stil.
(Ignorance is bliss, ack ja ...)

Men några rader i bloggen blev det. Det är ett försök att kallstarta den litterära motorn och ni må tro att det hackar. Inte kan det väl vara bara jag som hatar ljudet av en startmotor som stånkar utan att det blir någon tändning ... uh-uh-uh-uh-uh ....