Värre än jag trodde

Idag blev det lite mer tid till Romanen. Mer utkast som kunde transporteras in i Huvudmanuset. Jag har ett sådant, nämligen. En helig fil, rättare sagt ett helt knippe heliga filer, som är själva boken. Sedan finns allt kringpynt, anteckningar, planering, utkast osv. Men så finns Huvudmanuset, i datorn helt klyftigt döpt till mainÅF - samlingsdokumentet som håller i alla små kapitel och sköter den löpande sidnumreringen. Säkerhetskopierat nittiofem gånger för det här är dyrbara saker.

Ärligt talat tror jag att det är bra för självkänslan att behandla manuset med viss vördnad. Det är inte nyttigt att i livets alla lägen ta sig själv på för stort allvar, men menar man allvar med författarplanerna ska man ha respekt för jobbet. Annars riskerar det att förbli en liten skojhobby. Jag vet, för det dröjde innan jag vågade tala om för min omgivning att jag fullt seriöst siktade på en utgivning. Och innan dess var det ingen som respekterade mitt "lilla" tidsfördriv ... (Det fanns föralldel rätt många tvivlande leenden ända fram till mållinjen, men det hör väl till antar jag.)

Men på tal om att ta det hela på allvar blev jag rätt dyster när jag såg en del av textsjoken som nu plockades in i Huvudmanuset. Här och var hängde det inte ens ihop i handlingen utan det var olika stadier av redigering som hamnat på varandra ... och ofta var handlingen inte alls den jag har fått fram i mina senaste planeringsomgångar. Ett tag undrade jag om det inte var lika gott att slänga bort allting. Men jag är en samlarråtta till och med som författare. Alltid finns det någon trevlig formulering man kan återanvända ... så det blir till att gå in och försöka korrigera med lapptäckestekniken antar jag.

Sedan fastnade jag på något betydligt roligare, och det var att jag spred ut en och annan grönfärgad "idélapp" i Storylines (planeringsdelen av Writer's Café) med anteckningar om symboler. Jag älskar att stoppa in symboler i texten, dels sådana där underliggande, dels ledtrådar om vad som komma skall. Det är när man kommit till det stadiet som det känns att man kommit in på väsentligheterna. Ja, det är ju vad jag tycker, alltså ...

Skrytvarning för följande. Nu kommer den bästa meningen jag lyckades knåpa ihop i min förra bok och det kostade en del möda:
"Solen gick ned bakom svarta trädtoppar, och på himlen flammade en blodröd eld som speglade sig i trasiga fönsterrutor och stillastående ankdammar."

Ja, jag vet. Det där blir inget nobelpris, men ändå. I en enda mening klämde jag in en beskrivning av både det andliga och det fysiska tillståndet i byn där dramat utspelades, orden "svart" och "eld" som, hrm, är av vikt i berättelsen och en anspelan på det tragiska drama som skulle utspelas på platsen några timmar senare, där blod flöt och en eldsvåda bröt ut. Allt i en halvsmörig miljöbeskrivning på tjugotvå ord.
Jag ger mig den på att det bara var jag själv som hittade alla poängerna ...

Alltså, jag har mer direkt skrivjobb framför mig än jag trodde. Varje gång jag - eller någon annan förfatare in spe - ska beskriva det planerade eller pågående romanprojektet låter vi som lyriska recensenter av våra egna verk. Man har ju allting bubblande i skallen som champagne ungefär. Levande, färgrikt, intensivt. Av med korken så ska det spruta över omgivningen. (Taskig liknelse, jag vet.) Det är åtminstone vad man tror. Sedan, om man någon gång nyktrar till från "champagneruset", ser man vad man egentligen skrev.
Rättare sagt vad man inte skrev ...

Andra bloggar om: författande, fantasy